Go to main navigation
maria-soderberg-kronika.jpg

Maria Söderberg

Foto: Foto Eva Wernlid

Krönika

En strimma fri litteratur i Belarus

Att Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj har öppnat en litterär salong i Minsk är något nytt, och tyder på en liten öppning för litteraturen i Belarus. Men det kan lika snabbt vända igen, skriver journalisten Maria Söderberg.

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj med sällskap anländer nästan sist av alla till Press Club. Lokalen ligger i centrala Minsk, men är svår att hitta första gången med sina långa korridorvandringar och trappor. I famnen håller Aleksijevitj en bukett blommor, hon hälsar glatt på alla och några minuter senare står hon längst fram i den fullsatta lokalen.

Press Club är nytillskottet i ett allt friare litterärt klimat i Belarus, men i beaktandet av utgångsläget går det knappast att jämföras med Sverige eller, för den delen, andra länder i Västeuropa. I det offentliga och inom det regimkontrollerade nyhetsflödet har inte ens en Nobelpristagare någon plats.

I sin inledning introducerar hon den polska författarinnan Małgorzata Szejnert och hennes verk om Polesien – en historisk och geografisk region i sydvästligaste delarna av den Östeuropeiska slätten. Hyllningen handlar inte minst om hur angeläget det är att se och förstå landets periferi. Trots att Małgorzata Szejnert knappast kan beskrivas som en politisk reporter kan hennes bok inte presenteras offentligt i staden Pinsk, det som en gång var området Polesiens naturliga centrum.

Att Svetlana Aleksijevitj öppnar en litterär salong för allvarliga samtal i Minsk, det är en nyhet. Inte minst i ljuset av händelserna i ryska PEN är det intressant. Ett trettiotal framstående medlemmar lämnade i januari organisationen sedan en medlem uteslutits. Skälet? Han, journalisten Sergej Parkhomenko, hade skrivit ett Facebook-inlägg till stöd för en ukrainsk fängslad regissör.

Taket har sänkts i Moskva, i Minsk har det höjts ett snäpp.

På det oberoende författarförbundet i Minsk anser dock dess ordförande Barys Pjatrovitj att allt mest liknar vid det gamla. President Lukasjenka valdes 1994 och såg två år senare till att kuppa igenom sitt eget parlament. Efter att ha hållit makten i två decennier vet författare vad de har att hålla sig efter, det vill säga ett despotiskt ledarskap där avlyssning av möten är in legio och censuren drabbar fläckvis.

– Men det finns modiga bibliotekarier och andra som arrangerar möten med svartlistade författare, men om dessa inte finns och tillgängliggör lokaler har vi ingen tillåtelse att hålla seminarier eller litterära samtal på landets skolor och bibliotek.

EU tog bort sanktionerna för snart ett år sedan. Har ni märkt något av det?

– Knappast, menar Barys Pjatrovitj.

I januari kom det överraskande beskedet att Belarus tillåter fem dagars visumfrihet för människor från ett 80-tal länder. Vad kan det betyda? Det nya prövande tövädret på den litterära fronten fanns även under presidentvalskampanjen 2010. Den upphörde abrupt med massarresteringar av över sexhundra personer och fem presidentkandidater.

– Visst är det bra med visumfrihet i några dagar, säger Barys Pjatrovitj, men uppriktigt sagt är jag skeptisk. Bakgrunden är förstås en vilja att visa öppenhet mot väst eftersom förhållandet till Ryssland har försämrats. Beslutet kan också lätt omprövas.

Men det mest intressanta med visumlättnaderna blir att se om de resenärer som tidigare har stämplats som politiska kan tillåtas komma.

Det fria och oberoende Författarförbundets lokaler ligger i en lägenhet i ett bostadsområde. För tio år sedan kastades de ut från sina mer pampiga lokaler i centrala Minsk. Barys Pjatrovitj har sitt skrivbord längst in i ett hörn, nära fönstret. Ytterligare tre skrivbord finns i rummet och i nästa sitter sex personer vid varsitt mindre skrivbord.

Författarförbundet delar även lägenheten med andra litterära aktörer. Här finns en nerv av spänning och diskussion. Dit hör den mångåriga debatten om Svetlana Aleksijevitjs verk: Är det reportage eller litteratur? Varför ska vi uppmärksamma kvinnliga författare? Hur ska vi behandla det ryska och belarusiska språket och de som skriver på dessa två? Men just denna dag sätter man näsan i en nytryckt svensk barnbok sigerad Eva Sousa, översatt till belarusiska, och skrattar lyckligt.

Barnböcker och historiska verk är hett. Romaner och diktsamlingar av ”icke-sanktionerade” författare trycks sällan i mer än 20 till 200 exemplar. Det finns inget distributionsnät att tala om.

I den oberoende bokhandeln Galley Ÿ i Minsk säger Jauhien Cichanau att bokköp är exklusivt.

– Det är ett tufft ekonomiskt klimat, måste man välja blir det mat och inte en bok.

Bästsäljare är Viktor Martinovitj och hans böcker.

Vad säger han, den energiske 39-årige litteraturvetaren som drar stor publik om han får en chans framträda? När han besökte bokmässan i Göteborg förra året konstaterade han att författare som han skriver för en läsekrets som knappt existerar. Ändå sätts agendan i samklang med nya verk och den mindre krets av litterära aktörer som orkar härda ut.

– Kulturen är allt vi har. Utan den finns ingen identitet och ingen politik. En indragen bok från hyllan i bokhandeln säger oss allt om hur viktigt det är.

Maria Söderberg