Go to main navigation
Venezuela

För Jhonnathan Cañizalez, 29 år, har livet på flykt varit en ständig kamp för överlevnad. Läraren Nadia Quinones, som bor i Lima, Peru, träffade Jhonnathan när han sålde chokladpraliner på gatan och började intervjua honom.

Foto: Cristhofer Torres

KRÖNIKA

Livet efter flykten från Venezuela

Över tre miljoner människor har flytt Venezuela sedan 2014. Läraren Nadia Quinones, som bor i Peru, berättar om sitt möte med en av dessa flyktingar och hans kamp för överlevnad.

I ett gathörn i den välbeställda stadsdelen Miraflores i Lima står Jhonnathan Cañizalez, 29 år, med en påse chokladpraliner som han säljer till förbipasserande. I sin andra hand håller han fyraåriga Wilber som blygt gömmer sig bakom hans ben.

Jhonnathan och Wilber är två av de mer än 3 miljoner venezuelaner som lämnat sitt land tillföljd av det humanitära, ekonomiska och politiska läget. Utvandringen av venezolaner som främst söker sig till närliggande länder på den sydamerikanska kontinenten har kommit att bli Latinamerikas största flyktingkris i modern tid. 

Läs mer: Krisen i Venezuela  Sverige går in med 65 miljoner

Efter Colombia som har tagit emot mer än en miljon flyktingar är Peru, med över 500 000 venezolanska immigranter, det näst största mottagarlandet.

– Egentligen hade jag velat åka till Argentina eftersom jag har en syster där. Men till Argentina behöver man en flygbiljett och jag hade bara 290 dollar, säger Jhonnathan.

Pengarna var summan han fick ihop efter att sålt sin tvättmaskin, kyl, frys, telefon, TV och resten av sina ägodelar. 

– Situationen i Venezuela tvingar dig att lämna landet. När jag reste för åtta månader sedan var läget kaotiskt och det var brist på allt.

För att kunna lämna staden Maracay där han bodde med sambon Inyeli Suarez och hennes två barn behövde Jhonnathan kontanter.

– Det går inte att få tag på kontanter. Till de bankomater där man kan ta ut pengar är köerna kilometerlånga och banken tillåter dig inte att ta ut mer än 100 bolívares, som inte räcker till någonting. Att sälja kontanter har blivit något som folk gör affärer på. Jag gjorde en banköverföring på 450.000 bolivares till en man som i utbyte gav mig 200.000 i kontanter. 

Med pengarna betalade han för en bussbiljett till Colombia. Från Colombia reste han vidare till Ecuador.

– När jag kom fram till bussterminalen i Quito och skulle köpa biljetten till Lima upptäckte jag att jag blivit bestulen på 200 dollar. Jag var nära på att börja gråta. Men min svåger som jag reste med sa: nu när vi har kommit såhär långt tänker jag inte lämna dig. Han lånade mig pengar så att vi kunde fortsätta resan.

Sex dagar tog det att färdas med buss från Venezuela till Peru. 

– Vi träffade människor som inte ens hade någonting att äta under resan. Min svåger och jag hade i alla fall bröd. Men vi delade med oss av det vi hade till varandra. Någon hade bröd, en annan smör. Vi delade på allt. Sådana är vi venezuelaner.  

Då Jhonnathan och svågern kom fram till Lima var pengarna slut. 

– Första natten i Peru skulle vi lägga oss att sova på bussterminalen när två peruanska killar kom fram till oss och berättade att de skulle öppna ett härbärge för venezolanska migranter. Det kostade 5 soles per natt. De visade kort på härbärget och sedan frågade de om vi ville följa med. Jag minns att jag och min svåger titttade på varandra och skrattade. Vi hade inget annat val.

Första dagen efter att de anlänt till Lima var de i akut behov av pengar och behövde hitta ett sätt att försörja sig för att bekosta mat och uppehälle. 

 Vi var tvungna att börja sälja något, vad som helst, med en gång. Så vi sålde lemonad på gatan. På kvällarna när vi slutade jobba köpte vi skinkmackor som kostade 1 sol. Till frukost åt vi resterna av mackorna, till lunch ingenting för jag behövde spara pengar för att min sambo och hennes barn skulle kunna komma hit. 

Precis som de flesta av de venezolaner som vistas i Peru och saknar uppehållstillstånd har Jhonnathan varit sysselsatt i den informella sektorn. Utöver att sälja choklad och lemonad på gatan har han burit nät med lök på en frukt- och grönsaksmarknad.

– Ibland ville de inte betala mig. Kan du föreställa dig hur det är att bära 300 nät med lök och inte få betalt? Sedan jobbade jag i en fabrik som utvann nektar från frukt som man gör juice av. Jag arbetade i kylrummet med att paketera påsarna med nektar. Jag har aldrig upplevt en sådan kyla. Inte en enda peruan arbetade i kylrummen. Alla arbetare var venezolaner. De enda som var peruaner var arbetsledarna och de kom bara in för att ge oss order.

– Kylan var obeskrivlig. Det var så kallt att händerna och fötterna stelnade och gjorde ont. De gav oss inga arbetskläder, jag vet inte om det var för att vi var venezolaner men peruanerna hade kläder som skyddade dem mot kylan. Vi stoppade tidningspapper i skorna, men det hjälpte inte. Jag hade bestämt mig för att arbeta där tills jag sparat ihop pengar till min sambos bussbiljett men jag stod inte ut mer än tre dagar. Sen var det bara till att ge sig ut på gatan igen och sälja choklad.

Nästan hela Jhonnathan Cañizalez familj har emigrerat. Hans sambo Inyeli Suarez och hennes barn bor nu också i Lima. Foto: Cristhofer Torres 

Två månader efter Jhonnathan kom sambon Inyeli Suarez till Lima. Idag bor även hennes barn och en stor del av Jhonnathans övriga familj här.

– Nästan hela min familj har emigrerat. Jag har en bror i Panama, en syster i Argentina, en kusin i Chile. Min mamma, hennes man och tre av mina systrar med sina barn och män bor här. De enda som är kvar i Venezuela är min mormor och morfar och min dotter. Jag saknar min dotter, men det gör mer ont att vara i Venezuela och inte kunna ge henne mat än att vara här.

Inyeli Suarez, Jhonnathans sambo, har beviljats sitt PTP (Permiso Temporal de Permanencia), det tillfälliga arbets- och uppehållstillstånd på ett år som venezolaner som kom till Peru innan den 1 november 2018 är berättigade till. Själv väntar Jhonnathan fortfarande på sitt uppehållstillstånd eftersom processen förhalats på grund av att han fått sitt pass stulet. 

Trots de motgångar och uttryck för främlingsfientlighet som familjen har upplevt i Peru ångrar Jhonnathan inte att de lämnade Venezuela.

– En man på bussen kallade min sambo för “svältande venezolanska”. Jag vet inte vad de har emot oss. Kanske är det för att vi kommit så många på en gång. Men just nu har vi ändå det bättre här än vi skulle haft det i Venezuela för här kan vi i alla fall äta tre mål mat om dagen, det kunde vi inte alltid i Venezuela. Vissa dagar åt vi bara pasta och tomatsås. Aldrig kött och kyckling. Och barnen fick ibland gå hungriga.

Familjens vistelse i Peru ser Jhonnathan som något temporärt, målet är att så snart som möjligt kunna åka hem.

– Vi är bara här på genomresa. Om Maduro faller i februari så räknar jag med att vi är hemma igen i december, säger han, rättar till kepsen och ler.

Nadia Quiñones
är lärare bosatt i Lima, Peru