Go to main navigation
mathisen-crop.jpg

Frilansskribenten Daniel Mathisen reste i sommar genom gränslandet mellan Mexiko och USA.

Foto: Mattias Vepsä

krönika

Flyktingkrisens brutala verklighet i gränslandet mellan Mexiko och USA

Tusentals barn till migranter har tagits från sina gråtande, förtvivlade föräldrar. Interneringsläger längs gränsen stinker av avföring och smuts. Skribenten Daniel Mathisen vittnar från några av flyktingkrisens mest brutala scener i gränslandet mellan Mexiko och USA.

Den förlamande hettan, ständigt runt 40 grader, får gatan att kännas öde. Trots att det är mitt på dagen. Men längs villakvarterets symmetriska uppfarter hörs slamret. Här jobbar lågavlönade, ofta papperslösa, med allt från gräsklippning till byggjobb.

Vid en första anblick ser Kerrville, ett samhälle i södra delen av den amerikanska delstaten Texas, ut som en sensommaridyll. Men för många är det snarare en mardröm. Sedan U.S. Immigration and Customs Enforcement, ICE, nyligen meddelade att tusentals odokumenterade familjer ska deporteras lever många under en daglig skräck för att utvisas. Vaknar kallsvettiga om nätterna vid minsta ljud.

Rädsla överallt

Under min resa genom det USA som gränsar mot Mexiko – Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien – möter jag rädslan överallt. Räderna mot odokumenterade migranter är bara ett av flera tecken på det politiska kriget om gränslandet mellan USA och Mexiko. På den amerikanska kontinenten i stort råder en humanitär katastrof. Från söder kommer rekordmånga flyktingar som flyr krisdrabbade Venezuela, Honduras och El Salvador för att ta sig till Mexiko. Och USA.

Bara det senaste året har tusentalet barn till migranter tagits från sina gråtande, förtvivlade föräldrar. En orolig pappa som sökte vård för sitt hostande och febriga spädbarn blev av med vårdnaden. Berättelserna slår i magen.

I gränssamhället Clint, Texas, utspelar sig några av flyktingkrisens mest brutala scener. Mitt på bomullsfältet, bakom ett stängsel klätt i taggtråd, finns här sedan 2013 ett interneringscenter för migranter. Det lilla samhället med 926 invånare har blivit en frontlinje för den amerikanska regeringens repressiva gränspolitik.

Fängelseliknande förhållanden

Då och då kommer pickupbilar med gränsvakter, ibland lastar stora bussar av familjer och barn. Ljudet från skrik och gråt är mer eller mindre konstant. Insmugglade kameror visar på fängelseliknande förhållanden. En kvinna svarar på frågan hur hon hamnade i interneringscentret: ”Jag korsade den där förbannade floden – jag ville komma till Amerika. Det är mitt brott”. I de fuktiga, klaustrofobiska celler som rymmer hundratals barn och vuxna sprider sig sjukdomarna: skabb, bältros, vattkoppor.

Stanken från avföring och smuts är så stark att den når långt över fälten. Här blir det abstrakta konkret. Hungern och rädslan är priset för det ideologiska och psykologiska kriget mot människor.

Spegelbild av Europa

Den upptrappade utvecklingen vid gränsen mellan USA och Mexiko är på mer än ett sätt en spegelbild av Europa. Hatet och hoten kommer inte längre från extremister i periferin, utan från maktens själva nervcentrum. Världens mäktigaste ledare eldar på. När Donald Trump uppmanar fyra ledamöter av den amerikanska kongressen – Alexandria Ocasio-Cortez, Rashida Tlaib, Ayanna Pressley och Ilhan Omar – att ”åka tillbaka” till sina hemländer är det en kalkylerad strategi.

En tydlig signal om vilka som inte är önskvärda.

Tjänsteekonomin. Byggsektorn. Servicenäringen. De hunsade, osynliga, lågavlönade som bär upp landet är måltavlor för rasismens och den radikala nationalismens korståg. Gränsen, vår tids yttersta maktmedel, sorterar och skiktar. Med eller utan rätt, på insidan eller på utsidan.

Vid en korsning i Palm Springs, Kalifornien, syns en klunga män i skuggan av ett stort träd. Hoppet står till en dags påhugg, några timmars jobb för att hanka sig fram. Men samtidigt är hotet om utvisning lika skräckinjagande som konkret. Många av dem existerar i en skärningspunkt, mellan hoppet om något bättre och förtvivlan inför morgondagen. Eller som en papperslös dagjobbare, intervjuad av radiostationen KCRW, uttrycker det: ”Jag har inget val. Att fixa mat på bordet till familjen går före rädslan.”

Daniel Mathisen