Go to main navigation
tova-jertfelt-omvarlden.jpg

OmVärldens Tova Jertfelt gratulerar barnkonventionen på födelsedagen.

Foto: Tova Jertfelt

KRÖNIKA

Låt barnens röster höras

20 november 2018 är det 29 år sedan barnkonventionen kom till. Grattis på födelsedagen, barnkonventionen! Nästa år blir vi trettio år gamla, du och jag.

Du föddes i form av ett lagligt bindande dokument, under lysrörslampor i svala rum i maktens korridorer. Dina föräldrar var FN och barnrättsorganisationer.

 

Du var tretton år när jämngamla bolivianska Gabriela Azyurduy Arrieta och sjuttonåriga Audrey Cheynut, Monaco, stod framför generalförsamlingen och pratade om vad världens barn ville ha. De var de första barnen som fick sina röster hörda inne i det där runda rummet. Kravet och budskapet var enkelt: unga ville ha en värld anpassad för barn. Inte en värld som barnen behövde anpassa sig till.

 

Sexton år senare kan jag inte se att vi lyckats med den uppgiften.

 

Du var tjugonio år gammal när du blev lag i Sverige. Samma år, 2018, sätter sig femtonåriga Greta Thunberg utanför riksdagen med ett litet plakat i protest. Hennes skolstrejk innehåller sittunderlag, matsäck, termos och ilska.

 

Ett kyligt raseri mot vuxna, mot konsumtionssamhället, mot politiker som prioriterar fel, mot att ingen vuxen tar ansvar. Istället ger hon allt för att lyfta frågan som står henne närmast: klimatkrisen, mänsklighetens framtid, en värld som är hälsosam. Hennes aktion tar eld och får internationell uppmärksamhet.

 

Trots hot, hat och kritik mot Greta så hörs hennes röst högre än vuxna diplomaternas röster, vidare än FN-möten i slutna rum, och jag hoppas att hennes ställningstagande fortsätter ge ringar på vattnet.

 

Barnkonventionen, när du och jag var femton, lika gamla som Greta är nu, så var jag i Geneve för att prata med barnrättskommittén om artikel 17 i barnkonventionen, barns rätt att bli hörda. Jag minns det fyrkantiga rummet där alla gubbar satt i kostymer, hade grått hår, fläckig hy och att ordföranden såg ut som en fisk med döda ögon.

 

De flesta av oss barn som deltog var mellan 8-18, från hela världen. Vi kände oss malplacerade, vi hade inte kostymer och vi kunde inte hälften av alla de ord som sades. Vi tävlade om att få bli hörda, bli tagna på allvar.

 

Den yngsta av oss var sex år från en by i Indien. Hon pratade mest om att hon inte gillade sin skola. Det irriterade mig först, när jag satt där, att hon pratade om sin vardag på detta viktiga möte, tog upp vår tid. Jag förstod ingenting, vi var ju här för att prata om hur våra länder följer barnkonventionen. Varför ska hon prata om sin skola när vi är här och pratar om hur vi kan förbättra världen? Sedan föll poletten ned, och jag skämdes för jag hade gjort ett misstag.

 

Jag gjorde misstaget jag själv beskyllde vuxna för därhemma. Jag antog att jag visste bättre, bara på grund av min ålder. Är det något jag lärt mig i livet är att vi aldrig blir klokare med åldern. Snarare tvärtom.

 

Kanske är det så att vi har tänkt helt fel. För att skapa förändring så behövs kanske inte byråkratiska termer, FN:s generalförsamling, eller hundratusen högskolepoäng i internationell politik. Det behövs en vilja, en röst, och att folk vågar ge den rösten utrymme. Att vi vuxna tar ansvar och lär oss lyssna, innan det är för sent.

 

Barnkonventionen, du är snart trettio år gammal - låt oss fira det med ett skrik, ett alldeles särskilt vårskrik, där rösterna ekar och tar över de annars så lågmälda, kalla rummen i New York, Geneve, riksdagshuset, maktens korridorer. Låt oss skrika oss hesa. Låt ingen tysta oss.

 

Tova Jertfelt