Go to main navigation
Kongo-Kinshasa

Det brinner ofta i flyktingläger i Kongo-Kinshasa. Elden sprider sig fort mellan vasshyddorna.

Foto: Mårten Löfgren

KRÖNIKA

Desperat läge – men barnens hopp dör inte i Kongo-Kinshasa

De som kan flyr, de som blir kvar våldtas och slaktas. Mårten Löfberg, ansvarig för Sveriges humanitära arbete i landet, skriver om den svåra framtid som väntar de hundratusentals som flytt sina hem.

Elden sprider sig blixtsnabbt från hydda till hydda. På en kort stund har lågorna ätit upp 400 av dem. Lika många familjer blir hemlösa. En mamma, Safi, sitter uppgiven med sina barn i resterna av vad de har kvar. Det ryker fortfarande från den knastertorra marken. En tom konservburk har klarat sig undan lågorna, liksom resterna av en plastbalja. Inget annat. 

En äldre kvinna, Beatriz, bär återstoden av hushållets ägodelar på huvudet.

– Var ska ni sova i natt? frågar jag.

Hon pekar på sin utbrända boplats.

– Här, på marken, var annars?

Vi besöker Kalemie, vid Tanganyikasjön i Kongo-Kinshasas sydöstra hörn. Sjön markerar gräns mot Tanzania och Burundi och här ligger också Afrikas största färskvattenreservoar som hyser fler endemiska fiskarter än någon annanstans. Här pågår ännu en i raden av humanitära katastrofer i Kongo-Kinshasa, vars interna konflikter skördar fler offer än någon annanstans sedan världskrigen. Hundratusentals har lämnat sina hem och samlas i spontana bosättningar i stadens utkanter. De små vasshyddorna rymmer hela familjer. De står tätt, tätt i ändlösa rader längs branta sluttningar omgivna av odlingslandskap.

Ett av många läger i Kalemie som ligger i sydöstra Kongo-Kinshasa.

När vi kommer till det största lägret, Katanika, brinner det fortfarande. Det är minst 35 grader varmt och eldsvådor härjar återkommande. De små kojorna av torr vass pulvriseras på ett ögonblick. Denna gång inga döda. En tvåårig pojke som låg och sov i hyddan blev svårt brännskadad men överlever. Det är regnperiod och när som helst kommer ett skyfall. Marken blir till välling av lera och brända rester. 

En natt kom milisen

Lägret Katanika har fler än 20 000 invånare. Till för ett par år sedan levde de ett fattigt men stilla liv i hembyn, bara några mil bort. På enkla jordbruk och uppfödning av getter klarade man sig. Barnen gick i skolan. Så en natt kommer milisen. De som kan flyr åt olika håll. Barn tappas bort. De som blir kvar våldtas och slaktas. Machetes, pilbågar, Kalasjnikovs. Flyktinglägret är säkert men helt utan mänsklighet. En färskvattenbrunn håller människor vid liv. Stanken kring latrinerna är olidlig. Kvinnorna föder sina barn direkt på marken, helt utan professionell hjälp eller utrustning. Senaste tiden har tre kvinnor dött vid förlossning. Åtskilligt fler av de nyfödda. Ett besök på sjukhuset kostar fem dollar. Otänkbart för de som bor här.

Vi fortsätter till Lubuye, en uppsamlingsplats för flyktingar. Sedan något år sover man under gamla nät och kvistar. Några har fått plats i den övergivna skolbyggnaden. Latrinerna är låsta. De som orkar jobba får låna nyckel. Senaste mathjälpen kom för 11 månader sedan. I Kongo-Kinshasa 2018 är miljontals barn akut undernärda. Många av dem kommer att dö utan adekvat hjälp. 

Resursbrist och politiska hinder har tills alldeles nyligen stått i vägen för all humanitär hjälp. Med stöd från Sverige gör FNs migrationsorganisation IOM nu en kartläggning av behov och identiteter. Spårning av föräldrar som kommit bort. Stöd för dem som vill återvända hem. Men konflikten pågår samtidigt. Tusentals nya flyktingar är på ingång när än omänskligare läger töms. IOM bereder marken, 9000 dollar. Plasttält för 57 dollar per styck, ersätter gradvis vasshyddorna. De byggs med visst avstånd för att hindra att potentiella bränder ska sprida sig. Under tiden bor de nykomna flyktingarna i hangarer av uppspända plastskynken. Uppradade på marken, 150 i varje, 4000 dollar. Akut mathjälp ges till de svagaste. De som kan jobbar hos småjordbrukare i närheten. Drygt en halv dollar för ett dagsverke. Ett enkelt kvällsmål räcker det till. 

I Kalunga-lägret planeras för ännu fler flyktingar. Latriner grävs, tält reses. Några bygger vasshyddor. Grytor och redskap delas ut. En skola finns i närheten men kostar 3,5 dollar per månad. Otänkbart. Therese, 13, och Kakonge, 10, drömmer om att återförenas med sina föräldrar. Båda ska bli läkare när de blir stora. Anni, 3, visar stolt upp mammas finväska. Hennes familj syns inte till. Framtiden för lägerbarnen i Kalemie är i bästa fall oviss. 

Mårten Löfberg