Go to main navigation
gunnel-epi.jpg

Gunnel Bergström på busstationen i Kaliningrad.

Foto: Natasja Linevitj

krönika

Har vinden vänt i Kaliningrad?

År 2009 straffades journalisten Gunnel Bergström med fem års inreseförbud till den ryska enklaven Kaliningrad – anklagad för ”antiryska seminarier”. Men med ett nytt reningsverk stundar nya tider. Kanske kan Kaliningrad bli en brobyggare mellan EU och Ryssland?

På den stora busstationen i Kaliningrad är kontrollen nästan lika sträng som på en flygplats. Människor skannas och bagage röntgas, och i väntsalen visas en film om terror. Ombord på bussen uppmanar ett plakat oss att rapportera men ej röra misstänkta föremål.

I dagens Ryssland är rädslan för terror förståelig. Men xenofobi av ett märkligare slag har funnits längre.

När jag tar bussen tillbaka till Gdansk, efter några intensiva dagar i Kaliningrad, tänker jag på hur mycket som förändrats sedan jag i oktober 2009 skickades tillbaka med vändande flyg trots ett giltigt multivisum. ”Ni får inte resa in i den ryska federationen” lät det.

På omvägar fick jag senare höra att jag hade ordnat ”antiryska seminarier”. Resultatet blev fem års inreseförbud till det land där jag bott och jobbat. Chock ersattes av sorg, vanmakt och ilska.

Antiryska seminarier? Visst hade jag ordnat möten, och vi var flera som låg bakom ”Kaliningrad Identity – crucial to democracy and development in the Baltic Sea region” 2005 och 2007. Seminarierna var inte hemliga utan hölls tvärtom på officiell nivå på Immanuel Kantuniversitetet med stöd av Svenska institutet, Nordiska ministerrådet och vårt dåvarande konsulat i Kaliningrads län.

Vi arrangörer ville förstärka bilden av Kaliningrad som en brobyggare mellan EU och Ryssland, och deltagarna diskuterade kultur och historia mot bakgrund av den tid då staden hette Königsberg och var Ostpreussens huvudstad. De talade också om östersjögrannar och demokrati och styrningen från Moskva.

I oktober 2009 publicerades vår seminarierapport. Varför jag fick inreseförbud då, och inte i samband med seminarierna ett par år tidigare, förklarades av insatta personer att det åren efter våra seminarier blivit tabu att tala om Kaliningrads egen identitet.

Eller också var det bara en slump att just jag blev utfryst.

De fem åren tog slut. Jag hängde på låset och fick turistvisum, både en och två gånger. Det var skönt att få komma tillbaka, men jag kände jag mig ändå orolig vid anblicken av män i militäruniformer eller t-shirts med texten ”Väck inte” ovanför en bild av en rysk björn med vidöppet gap. Att främlingsfientligheten hade vuxit, bekräftades av att allt fler organisationer i Ryssland fått stämpeln ”utländsk agent” – inte bara NGO:s utan även Nordiska ministerrådets informationskontor.

Tredje besöket var nu i juni 2017. Jag reste nu på en officiell inbjudan, eftersom jag skulle skriva en artikel till OmVärlden om det nya reningsverket som äntligen skulle invigas. Invigningen var knuten till ett forum med hundratals deltagare. Konferensen handlade om samarbete inte bara med andra regioner i Ryssland, utan även med utlandet.

Loggor från både NGO:s och Nordiska ministerrådet fanns med, och jag blev förvånad över talarnas – som jag uppfattade det – ärliga önskan om samarbete. Kanske vinden har vänt i Kaliningrad?

Reningsverket visar att man bryr sig om sina grannar runt Östersjön. Även andra projekt visar en ny samarbetsanda och öppenhet, inte minst när det gäller Kaliningrad som en av Rysslands värdar inför Fotbolls-VM 2018. Man har byggt en jättestor arena och nya vägar, och många hus byggs och/eller renoveras. Turistpaket för hela juni 2018 inriktas på kultur, historiska fästningar, bärnsten, kärlek och… öl.

Turismen i framtiden präglas av ökad hänsyn för miljö och för människor med funktionsvariationer. Just dessa frågor ska också genomsyra det samarbete som Sida och Svenska institutet har blåst liv i, där även svenska och ryska vänorter ska knyta gamla och nya band.

Det är verkligen fint. Jag beklagar bara att Sverige sedan ett par år inte har någon diplomatisk närvaro i Kaliningrad. Vem vet, kanske också vår regering tänker om och öppnar en beskickning där igen.

Allt det där tänker jag på, när jag tar bussen tillbaka till Polen. Jag fortsätter att studera affischen med information till passagerare och läser: ”Det är inte tillåtet att dricka spritdrycker (bland annat öl), röka, äta, skräpa ned och uttrycka sig ocensurerat.”

Ja, det står faktiskt så.

Gunnel Bergström