Go to main navigation
ep_thorfinn.jpg

I Washington ger en hundägarskapet en biljett till medelklasslivet och i Myanmar är kön lång för en hund från den exklusiva affären.

Foto: Julia Björne

KRÖNIKA

Helena Thorfinn: “För medelklassen ingår en gullig hund”

Hundar har länge setts som smutsiga på många platser i världen. När medelklassen växer världen över ingår också en gullig hund i livsstilen och dyra tillbehör. Men vilken hund du väljer definierar också din status, skriver Helena Thorfinn.

Jag minns att det såg obscent ut. Amoraliskt. Groteskt. På den dammiga, lilla sidogatan med sina tiggare och trasiga grönsaksstånd i centrala Dhaka öppnade plötsligt en ny affär. Ett skyltfönster som visade upp färgglada matskålar och variationer av koppel och mjuka korgar. Säckar med katt och hundmat.

”Nu börjar Bangladesh verkligen komma upp sig”, minns jag att en känd nationalekonom konstaterade samma vecka. ”Har ni sett den nya hundaffären? Nu börjar medelklassen ta plats.” 

Läs mer om att den halva mänskligheten blivit medelklass - och om den globala klassresan.

Hundar och katter var annars ohyra på Dhakas gator. Utmärglade och sjuka drog de runt marknadsstånden, och de som till äventyrs hade husdjur höll dem hemma där de levde sorgliga inomhusliv i A/C kylan och aldrig fick träffa andra hundar. Att det plötsligt etablerades en butik för dem var något nytt, fanns det så många? Var fanns dom? För muslimer är hundar det smutsigaste, lägsta djuret och att det plötsligt fanns en grupp som var villiga att köpa sängar och trevliga skålar till dom var ett genombrott. Influenserna från USA och Europa måste ha tricklat igenom.

I Myanmar där jag bodde några år senare var hundar och katter på gatorna ett om möjligt ännu större problem. Buddhister vägrar döda något levande, vilket även inbegriper skadedjur. Det leder till att stora flockar med vildhundar drar runt på gatorna och sprider skräck och lite för ofta rabies. När vi bodde där kom någon godhjärtad amerikan kom på att öppna ett ’dogshelter’, vilket för de flesta både västerlänningar och burmeser väckte känslor. Fast av lite olika anledningar. Många inom biståndet som arbetade med svältande och sjuka barn och människor i landet ifrågasatte det vettiga i att samla in pengar till åldrande hundar. För plötsligt fanns det hundratals stora, gula, skabbiga hundar som sökte hem och skulle få mat och veterinärvård i åratal. Och burmeserna förstod ingenting, varför låstes hundarna in?

Munkarna har dock i långa tider haft tempelhundar, små, håriga, söta, som jag gissar nu ligger till grund för den husdjursboom som sker i landet. I den nyaste gallerian, Myanmar Plaza, har hundaffären en framträdande plats och när vi själva försökte få tag i en valp visade det sig vara en omöjligt lång kö. Och någon gathund från ”the shelter” var inte aktuellt.

I Washington DC där jag bor idag, ger hundägarskapet en helt egen biljett till ett medelklassliv. Vi har till slut köpt en alldeles förtjusande goldendoodle-fröken från en Amish familj i Pennsylvania och ingår nu i den avsevärda grupp personer som har pudelmixar – labradoodles, goldendoodles, shizudoodles, cookerpoos. Det är vi med dessa så kallade ”designerdogs” som dominerar marknaden.

Vi lägger ner en förmögenhet på våra hundar. Vi köper chiapuddingar, benmärgsglassar och sötpotatismos till dem. Skämmer bort dem med hundtårtor, valpcookies, lugnande hampasprayer (ja!), glädjer dem med leksaker som piper och skräller, köper matskålar som ser ut som labyrinter för att de inte ska bli uttråkade och ser till att deras andedräkt luktar tea trea och mint. Vår pudelmix kostar oss en förmögenhet, speciellt när hon tydligen behöver få någonsorts SPA behandling för pälsen regelbundet, vilket är dyrare än om jag skulle åka på SPA själv. Att vara hundägare i USA kräver verkligen en medelklassinkomst.

Men även inom den hundägande medelklassen finns det klasser. I den privata hundparken strax norr om Georgetown, där vi blivit medlemmar, finns tysta hierarkier. De som verkligen älskar hundar har ’rescues’ alltså gathundar från Puerto Rico. Pensionerade kongressledamöter och vältränade lobbyister gör stort nummer av sina nervvrak från Puerto Ricos slum, vilka flugits in för att ’räddas’ till USA. (Personligen tror jag någon i Puerto Rico föder upp dem och tjänar en hacka, men det säger jag inte högt.) Och längst ner i hierarkin, ofta inte ens i den privata hundparken, utan i den trista kommunala parken något kvarter bort, hänger pitbullmixarna och knähundarna.

Och någonstans inne i Vita Huset sitter Donald Trump och surar för att hundmänniskorna twittrar och kräver att han borde skaffa en hund. Alla andra presidenter har haft husdjur, nämligen. Men medelklassens värderingar och livsstil är inget som presidenten är speciellt intresserad av att lyfta fram, saker och ting är ju som bekant inte som de brukar i Vita Huset.

Helena och hunden Mango i trädgården i Washington DC.

Helena Thorfinn