Go to main navigation
ep_thorfinn.jpg

Foto: Julia Björne

KRÖNIKA

Helena Thorfinn: "Världen har länge varit bländad av Aung San Suu Kyi"

Den eskalerande konflikten i Burma är på allas läppar. Journalisten och författaren Helena Thorfinn berättar om hur det är att bo i ett land där majoriteten av den burmesiska befolkningen ställer sig bakom Aung San Suu Kyi och militärens agerande.

Hon ser bedrövad ut och stirrar ner i sin caffelatte och hennes konstaterande ekar över stora delar av Yangon i dagarna. Hon har ägnat de sista 20 åren av sitt liv åt att stötta Burmas demokratirörelse och arbetat med burmeser för deras mänskliga rättigheter, har bosatt sig här, startat en social business och så detta.

Nyheterna från den etniska rensningen i provinsen Rakhine där snart en halv miljon rohingyas har flytt över gränsen till Bangladesh har placerat Burma/Myanmar och dess ledare Aung San Suu Kyi på världens alla tv-skärmar. Vi som bor här har fått kommentera och vända och vrida på the Lady´s tystnad och mellan oss diskuterar vi det som länge varit en tickande bomb, Rakhine. För det här låg i korten, och är egentligen inget som borde slå världen med häpnad. Detta har varit på väg att hända länge, även om världen varit bländad av Aung San Suu Kyi och hennes kamp.

För bakom historien finns en annan historia, som så ofta. En historia om ett land som haft en karisma och en lockelse på västerlänningar som saknar motstycke och där vi är många som varit med att bygga upp the Lady och som tjusats av Burmas skönhet, munkarnas vinröda kåpor och deras värdiga och lågmälda kamp för demokratin. Ett fascinerande, hemlighetsfullt land med en kvinnlig ikon som under årtionden varit som en vit projiceringsduk där förhoppningar och drömmar kunnat projiceras, utan att behöva möta verkligheten. Hennes blomma bakom örat, hennes mystiska och poetiska uttalanden, som gjorda för en kylskåpsmagnet. ”Det finns bara ett fängelse och det är rädsla” eller  ”När du är hjälplös, hjälp någon.”

Jag som är bekant med ett land som har ungefär motsatt varumärkesprofil, Bangladesh, ett stökigt och dammigt land som ingen är speciellt trakterad av att varken besöka eller bosätta sig i, har under årens lopp slagit över den brist på kritik och den förtjusning alla omfamnar Myanmar med, och har ibland känt mig lite som den som påpekar att kejsaren är naken. Demokratin är ju ingen demokrati, ladyn är ju ingen lady och det faktum att militären nu under utrensningarna aldrig varit så populär hos vanligt folk som nu, visar väl med all önskvärd tydlighet att burmeserna är... vanliga rasister? Fast nu utan sanktioner och med militärklacken tryckt mot muslimer.

”Det känns inte alls bra” som min väninna uttrycker det. ”Varenda en av mina kollegor lägger upp förfärliga bilder på Facebook och trots att jag känner alla väl så är det som att det blir kortslutning när frågan om Rohingyas kommer upp. Alla hatar rohingyas.”

Samtidigt, på andra sidan Naf floden öppnar utfattiga och svårt överbefolkade Bangladesh sina armar för rohingyas. Inte för att de tycker att de hör hemma där, utan för att det är det riktiga länder gör när det handlar om människoliv som behöver räddas. Det finns inget romantiskt skimmer över Bangladesh, inga ikoner att beundra, inga fredspristagare att göra kylskåpsmagneter av. Nu återstår bara hårt arbete och en humanitär kris som vi borde ha kunnat förutse för länge sedan.

Helena Thorfinn