Go to main navigation
Klotter på en vägg i Mytilini på den grekiska ön Lesbos.

Klotter på en vägg i Mytilini på den grekiska ön Lesbos.

Foto: Stefanie Eisenschenk (CC BY 2.0)

LEDARE

I det humanitära kastsystemet är syrierna den högsta kasten

Det är inget nytt fenomen, att svenska medier bidrar till insamlingsarbetet efter en katastrof, men ligger det i linje med mediernas uppdrag och framför allt påverkas nyhetsrapporteringen av det? Det frågar sig OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer och undrar samtidigt om medierna bidrar till ett humanitärt kastsystem.

På Lesbos i den grekiska övärlden tas flyktingar emot olika beroende på varifrån de kommer. Det skriver den till FN tidigare knutna nyhetsbyrån Irin news. I ett reportage från förra veckan beskriver de två mottagningscenter på ön.

I Kara Tepe tas bara syrier emot. De möts av leende personal och välorganiserade, lugna köer. I skuggan av olivträden målas det ansiktsmålningar i barnens ansikten. FN:s flyktingorgan UNHCR:s boenden är nya, stabila och stadiga.

Runt Moria rullar taggtrådsstängsel, stängda grindar bevakade av polis i kravallutrustning. Flyktingfamiljer från andra länder än Syrien bor under pressningar fastsnörda i stängslet.

Man ska som flykting idag vara syrier. De utgör en stor andel av världens alla flyktingar och situationen i deras hemland och i grannländerna är katastrofal och ohållbar. De behöver all hjälp de kan få, men situationen i Sydsudan, Irak, Afghanistan, Somalia, Palestina och många andra länder i världen är också katastrofal. Sedan länge.

"Vi kallar det för det humanitära kastsystemet. Vi ser det i gåvorna. Vi ser det i de frivilligas intresse och vi ser det från regeringarna, säger en biståndsarbetare på Lesbos, som vill vara anonym, till Irin News.

Det är klassisk nyhetsjournalistik. Syriska flyktingar i rofylld väntan under olivträd. Andra länders flyktingar i desperation under batongförsedda polisers vaksamma blickar. Bilderna till artikeln säger samma sak. Naturligtvis är verkligheten inte riktigt så enkel, men sant är det, likt förbannat.

De svenska hjälporganisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef, Läkare Utan Gränser, Sverige för UNHCR och Radiohjälpen har tillsammans samlat in makalösa 257 miljoner kronor till människor på flykt. Röda Korset vittnar om att 20 000 människor hört av sig om att få engagera sig frivilligt för flyktingarna som kommer till Sverige.

Det engagemang som vi just nu upplever för flyktingarna i Sverige är historiskt och något vi ska vara stolta över, men vi måste också stämma till eftertanke. Alla de ovan nämnda organisationerna förklarar att insamlingsfokus ligger på Syrien, grannländerna, Medelhavet, Nordafrika och Europa.

Till sin hjälp har organisationerna några av Sveriges största mediehus. Röda Korset får stor draghjälp av Expressen. Svenska Sjöräddningssällskapet av Aftonbladet och Svenska Dagbladet. TV4 ger för i stort sett alla de ovan nämnda organisationerna en hjälpande hand och Radiohjälpen tillhör som bekant Sveriges television och Sveriges radio.

Det är inget nytt med att medier i samband med sin katastrofrapportering ger läsare och tittare möjlighet att stödja hjälpinsatser. Hjälporganisationerna gör inte heller någon hemlighet av att medierapportering ger mer pengar. Nyligen visade den amerikanska tidningen The Atlantic att medierapporteringen efter jordbävningen i Nepal och orkanen i Vanatu höll i sig i två veckor. Ungefär då började också gåvorna från allmänheten att avta. Representanter för svenska insamlingsorganisationer vittnar om ett liknande mönster efter de flesta katastrofer.

Så det engagemang för flyktingarna vi ser idag, det räcker så länge medierna fortsätter att rapportera. Och så länge fokus ligger på Syrien med grannländer håller också det humanitära kastsystemet i sig.

Biståndsarbetare på Lesbos berättar för Irin news att mottagningscentret i Kara Tepe en gång såg ut som det i Moria, men med ett medialt fokus på Syrien och syriernas utsatthet har allt mer hjälp kommit till just syrierna. Antalet flyktingar som kommer till Moria ökar hela tiden, men där räcker inte resurserna till.

På 1990-talet var antalet flyktingar i världen 30-35 miljoner. För något år sedan var det 45 miljoner. Oavsett hur många de är förtjänar de alla samma uppmärksamhet och medier som förklarar varför de befinner sig på flykt, oavsett om de är föremål för en insamling eller inte.

Det finns många risker med att medierna blir en del av biståndsorganisationernas kampanj- och insamlingsarbete. En är om medierna klarar av det ansvar för de utsatta människorna, som de mer eller mindre omedvetet tar på sig. En annan är om de kan hålla isär insamlingsarbetet och de dagliga redaktionella besluten och nyhetsrapporteringen.

Text: Erik Halkjaer