Go to main navigation
LSU FN Henrietta Flodell

Foto: Henrietta Flodell

KRÖNIKA

I min hand brinner Sverige upp medan delegaterna pratar

Dagens unga är den största ungdomsgenerationen någonsin. Våra ödesfrågor är också världens ödesfrågor – och Agenda 2030 i förlängningen vår överlevnadsguide. Nu måste unga få ta plats i arbetet med de globala målen, skriver Henrietta Flodell, Sveriges ungdomsrepresentant till FN.

Sveriges skogar brinner. Jag sitter i ett svalt mötesrum hundratals mil bort och ser hur nyhetsnotiserna lyser upp min mobilskärm. Och det är inte vilket mötesrum som helst. Jag är i FN:s högkvarter i New York och framför mig talar världens makthavare och ledande hållbarhetsexperter.

Det är i det här rummet som besluten som ska rädda vår jord formas, fattas och antas. Men i min hand brinner Sverige upp medan delegaterna fortsätter att prata.

Varje år i juli äger FN:s högnivåmöte för hållbar utveckling, HLPF, rum. Syftet är att följa upp arbetet med FN:s globala mål, den så kallade Agenda 2030. Men det är också ett tillfälle att höja ambitionsnivån.

Jag representerade den svenska ungdomsrörelsen och våra 700 000 organiserade barn och unga. Jag var del av den svenska delegationen bestående av regeringsrepresentanter, civilsamhällesorganisationer och akademi. Mitt uppdrag: att föra fram Sveriges barn och ungas verkligheter och åsikter i FN.

Men någon ambitionshöjning blev det aldrig tal om. Vad jag istället upplevde var två veckor fyllda av kontraster. Kontraster mellan mötesrum och verklighet. Kontraster mellan ord och handling. Och konstrasten i att vara en ung kvinna i salar fyllda av äldre män.

Bara elva av de 193 länder som skrivit under Agenda 2030 hade ungdomsrepresentanter i sin delegation till HLPF.

Dagens unga är den största ungdomsgenerationen någonsin. Hälften av jordens befolkning är under 30 år. Våra ödesfrågor är därmed också världens ödesfrågor – och Agenda 2030 i förlängningen vår överlevnadsguide.

Dagens unga är på många sätt en hoppfull men marginaliserad generation. Marginalisering leder till frustration. Innan jag åkte träffade jag flera av våra medlemsorganisationer och fick återkommande frågan ”Men varför gör Sverige inte mer? Var är visionerna? Varför bryr sig politikerna inte?”. Greta Thunberg, som de senaste veckorna har skolstrejkat för klimatet utanför Sveriges riksdag, är ytterligare ett bevis på frustrationen.

Vid HLPF:s öppningsceremoni presenterades resultatet av de årliga mätningar som rankar världens länder efter deras arbete med att uppnå de globala målen. Sverige knep förstaplatsen med resten av Norden inom topp tio.

Samtidigt kände jag inte att denna bild inte överensstämde med den jag såg i min telefon eller hört från barn och unga hemifrån.

Varför hamnar egentligen Sverige högst på alla mätningar över hållbarhet? Det finns många problem med hur man mäter länders hållbarhetsarbete. Indexen fångar till exempel inte trender. Inkomstklyftorna har ökat snabbare i Sverige än i resten av OECD de senaste 20 åren.

Våra nordiska grannländer och flera centraleuropeiska länder har sprungit förbi och har i dag mer jämlikt fördelade inkomster än Sverige. Svenskar kör mer bil, flyger mer och genom vår konsumtion genererar vi mer utsläpp utomlands än någonsin.

Indexen är också en grov förenkling. Sverige har högt genomsnittsbetyg , men lågt för mål 12 som handlar om hållbar produktion och konsumtion. Sveriges arbete med mål 12 ges underkänt i rapporten.

Studier visar att unga är mer bekymrade över vår världs utmaningar än vuxna. Vi ser klimatet som dagens viktigaste samhällsfråga och tar till handling genom våra livsstils-, konsumtions-, och transportval.

Vi vet att det är mer än rätt att sätta unga i hjärtat av arbetet med Agenda 2030 – det är smart. De nya säkerhetsrådsresolutionerna 2250 och 2419 om unga, fred och säkerhet nämner för första gången i världshistorien unga i en positiv bemärkelse – som fredsaktörer, snarare än offer eller terrorister. I resolution 2427 om barn och väpnad konflikt erkänns för första gången vikten av att alla barn, även barn i konflikt och post-konflikt, har inflytande över sitt samhälle.

Sverige var drivande i dessa förhandlingar. Det finns ett momentum för Sverige att fortsätta vara föregångare och sätta den unga generationen i centrum.

Den största kontrasten i FN är den mellan ord och handling. Unga ges ett stort ansvar i dessa resolutioner. Och visst är det en historisk framgång att unga överhuvudtaget nämns. Men att erkänna vikten av ungas egen organisering för fredliga och hållbara samhällen är bara en förskjutning av ansvaret om orden inte kopplas till resurser. Det krympande utrymmet för det unga civilsamhället i många länder är djupt oroande. Psykisk ohälsa bland unga är en global trend.

Den unga generationen håller på att brytas av på mitten.

Vem kan vara en fredsaktör när ens grundläggande mänskliga rättigheter tillintetgjorts av krig och konflikt? Och, när våra förutsättningar är ohållbara, hur ska vi då kunna genomföra denna hållbara värld ni förväntar er av oss? Vi har inte tid att vänta. Det är dags att gå från ord till handling.

Amina Mohammed, FN:s vice generalsekreterare, har sagt: ”Vi har nu alla teorier och ramverk vi behöver. Vårt livsverk blir att omsätta dem till verklighet.”

Våra utmaningar är gemensamma men så även lösningarna. Oavsett vilken regering som tar upp arbetet med Agenda 2030 i Sverige och globalt så måste den visa en ödmjuk respekt inför den överlevnadsguide som den är. Inget mål kan uppnås utan de andra och vi kommer inte i mål utan varandra.

I dagarna kommer FN:s generalsekreterare presentera FN:s nya ungdomsstrategi. Den bör tydligt sätta unga i hjärtat av organisationen, främja ungdomsrepresentanter i organisationens samtliga organ, inklusive säkerhetsrådet. Men framför allt: ta ansvar för att främja unga, på ungas sätt, där unga är.

Vi har redan påbörjat arbetet, jag föreslår att FN slår följe. Unga är viskningen i världen som borde vrålas i alla dess hörn.

Henrietta Flodell
LSU -
Sveriges Ungdomsorganisationer