Go to main navigation
Capernaum-ny.jpg

I filmen Kapernaum spelar den syriska flyktingen Zain Al Rafeea ett papperslöst gatubarn som får ta hand om Yonas, spelad av Boluwatife Treasure Bankol.

Foto: ©MOOZ FILMS

KRÖNIKA

Kapernaum: "Jag kommer aldrig glömma Zain"

I den libanesiska filmen Kapernaum är kaos inte granne med Gud. Det är en nödvändig film som gör det omöjligt att blunda för det mänskliga misslyckande vi vadar omkring i, skriver Ylva Bergman.

Det är en fysiskt plågsam upplevelse att se filmen Kapernaum.

De fattiga barnen som dagligen befolkar Beiruts gator går vanligtvis att värja sig emot genom att skynda in på något hipstercafé eller genom att stirra in i lyxbutikerna - och att tänka att man ju inte kan ge alla pengar.

Men i biosalongen går det inte att blunda längre. Därför är det en film som helst bör ses i en biosalong, där du inte kan stänga av.

Den libanesiska regissören Nadine Labaki har sagt att hon velat bli de hemlösa barnens röst och att hon tror att film kan skapa förändring. Kapernaum är en film jag kommer att bära med mig länge.

Den handlar om Zain, en papperslös pojke som vill stämma sina föräldrar för att han blivit född. Han lever i kaos, i en familj utan riktning, med massor av barn, där varje dag är en kamp för överlevnad och där alla tappat fotfästet och där det inte finns något utrymme för kärlek. När Zains älskade storasyster får mens förstår han att föräldrarna kommer att gifta bort henne, trots att hon fortfarande är ett barn och mot hans och hans systers vilja. Zain bestämmer sig för att rymma.

På flykten träffar han papperslösa Rahil från Etiopien, spelad av Yordanos Shiferaw, som arbetat i det slavliknande hembiträdesystem som finns i landet, det så kallade Kafalasystemet, men som fått en liten son, Yonas, och är kvar illegalt i landet. Hon bor i ett skjul med sin son och tar sig an Zain.

I verkligheten kom Yordanos Shiferaw också till Beirut som hembiträde men flydde och arbetade illegalt tills hon skulle deporteras 2016, vilket regissören lyckades stoppa. Föräldrarna till babyn Boulawatifes, som spelar Yonas, arbetade även de illegalt i landet som städare och har däremot deporterats: familjen är splittrad i Kenya och Nigeria.

Huvudsrollsinnehavaren Zain, född 2004, kom till Libanon från Daraa i Syren 2012. Han har aldrig gått i skolan och har haft olika arbeten sedan 10-årsåldern.

Filmen blev Oscarsnominerad och har fått många priser: publikens pris på Stockholms filmfestival (2018) och jurypriset i Cannes. Och det är en makalös skildring. Zain som mer eller mindre spelar sig själv, enligt regissören, och samspelet med de andra barnen är fantastiskt skildrat. Regissören har tillbringat år med att sätta sig in i de papperslösas och gatubarnens situation. Filmen har klippts ned först från 500 timmar till 12 timmar film och sedan till de två timmar som nu blivit detta epos över mänsklighetens gemensamma misslyckande.

Det finns de som anser att regissören ägnar sig åt fattigdomsporr och att alla gestaltas som offer. Det finns också de som inte orkar se på "mer elände" och hellre slappar framför olösta mordfall.

Det är förståeligt.

Men det är också att blunda för de miljoner barn som lever på bekostnad av allas vår rikedom och trygghet. Barn som växer upp till vuxna överlevare, som kan hamna i tältläger under de svenska broarna, i dysfunktionella familjer i London och bli uteliggare, eller fastna i traffickingligornas händer i libyska slavläger.

Det är kanske det allra värsta med filmen – de hänsynslösa vuxna som drar nytta av andras olycka.

För regissören Nadine Labaki förändrade arbetet med filmen henne för alltid.

– Jag känner en skuld som aldrig lämnar mig. Att sätta på sig en fin klänning, gå ut och äta lunch eller middag eller semestra med ungarna – allt det påminner mig om att jag lever i en bubbla. Jag kan inte vara helhjärtat lycklig längre, säger Nadine Labaki till finska Yle.

Att befinna sig i det kaos som är i filmen Kapernaum (från början namnet på en biblisk plats, men som blivit ett begrepp för att beskriva ett helvetet, inferno och kaos) är att sjunka ner i den skulden.

Kapernaum har starka likheter med filmen Pixote (1981), av den argentinske regissören Héctor Babenco, en ganska bortglömd film om brasilianska gatubarn, berättad på ett liknande vis, och där man som åskådare nästan vrålade av förtvivlan igenom filmen. Huvudrollsinnehavaren Fernando Ramos da Silva blev, precis som Zain, enormt uppmärksammad och erbjuden ett nytt liv efter filmens genombrott, men dog några år senare, dödad av tre poliser.

Förhoppningsvis får Zain och hans familj en bättre chans, där de nu befinner sig i Norge, och där Zain inte behöver förknippas med filmens karaktär, såsom det blev för Pixote. För norska NRK berättar han att filmen också förändrat honom.

Men precis som med Pixote, kommer jag aldrig att glömma Zain, och det borde ingen av oss göra.

Ylva Bergman