Go to main navigation
Kuba 60 revolution folkomröstning

Den kubanska revolutionen fyllde 60 år i januari. Nu ska kubanerna rösta om en ny konstitution som bland annat öppnar upp för privat företagande. Men kommunismen är alltjämt idealet och socialismen betraktas som ett oåterkalleligt fundament för samhället.

Foto: Raul Leon

krönika

Kommunismen är alltjämt idealet trots ny konstitution

De som ska leva med det kubanska samhällets nya fundament tycks inte lika benägna som den kutryggiga damen att rycka fram retoriska strykjärn till revolutionens försvar. Det skriver frilansjournalisten Karin Elfving om söndagens omröstning på Kuba.

– Det ska jag säga dig, att den som yttrar något negativt om revolutionen kommer att få ett strykjärn i huvudet!

Det sa en liten kutryggig dam när vi satt och pratade i eftermiddagssolen för några år sedan varpå hon spände blicken i mig.

Hon var svart och hade växt upp på 40- och 50-talens landsbygd på Kuba med sötpotatis som främsta föda och med nästan total avsaknad av såväl sjukvård och kläder som rättigheter. Ingen i familjen kunde läsa och skriva ordentligt.

I januari firade Kuba 60 år sedan revolutionen – men för första gången utan en Castro som president. Symptomatiskt nog är landets officielle ledare sedan ett år, Miguel Diaz Canel, född efter Fidel Castros intåg in i Havanna.

Majoriteten kubaner har i dag inga egna minnesbilder av tiden innan revolutionen. Men som födda in i systemet har de svårt att föreställa sig ett annat styre än det nuvarande.

Såväl yngre som äldre kubaners bilder av revolutionen påverkas naturligtvis av den väl tillslutna informationsbubblan. Statliga TV- och radiokanaler gör sitt bästa för att upprätthålla det kollektiva minnet av revolutionens historiska triumfer och informera om nutida förtjänster. Samtidigt har – den fortfarande blygsamma – tillgången till internet de senaste åren förbättrat möjligheterna till att kommunicera med och därmed få influenser, idéer och intryck från släktingar utomlands.

På söndag den 24 februari genomförs en folkomröstning där kubanerna – dock inte exilkubaner (förutom de som är utsända av den kubanska staten) – ska svara ja eller nej på frågan: ratificerar du republikens nya konstitution?

Även om kommunistpartiet alltjämt styr har landet förändrats sedan den förra konstitutionen trädde i kraft år 1976. Sovjetunionen som höll den kubanska regimen under armarna har fallit. Den ekonomiska krisen som följde räddades till viss del av satsningen på massiv turism med betydande utländska investeringar samt av omfattande stöd från Venezuela (vilket på senare tid har sinat).

På landsbygden, där den äldre kvinnan bodde, oroas människor nu över att bröd inte längre går att få tag på och att vattnet alltför ofta sinar från kranarna. Samtidigt ska alla bekvämligheter upprätthållas i de kustnära turistområdena.

Parlamentet har redan röstat för genomgripande omskrivningar som syftar till att anpassa samhällets grundvalar till 2010-talets kubanska verklighet. Privat verksamhet är i den nya konstitutionen en legitim ekonomisk aktivitet och möjligheten till utländska investeringar – främst i form av så kallade samarbetsbolag – betraktas som viktiga. Värt att notera är att den kubanska partnern GAESA, som de utländska investerarna ska samarbeta med, ägs av militären.

Men kommunismen är alltjämt idealet och socialismen betraktas som ett oåterkalleligt fundament för samhället. Partiet är även fortsättningsvis den styrande kraften. Befolkningen har bjudits in att kommentera men oppositionskritiker menar att det aldrig funnits en reell möjlighet att välja ideologi och därmed påverka själva grunden för konstitutionen. Den mest högljudda debatten, i synnerhet online, har istället handlat om att äktenskapet formulerats som könsneutralt men att regimen sedan backade från förändringen, påhejad av bland andra den katolska kyrkan.

De som ska leva med det kubanska samhällets fundament i framtiden tycks inte lika benägna som den kutryggiga damen att rycka fram retoriska strykjärn till revolutionens försvar. Många ur den yngre generationen söker sig till den nyvunna – men förhållandevis dyrköpta – uppkopplingen i parkerna och till jobben i turistområdena.

Köandet, byråkratin, de transporttomma gatorna utanför städerna samt jakten på varor och den helt ojämna relationen mellan priser och lönenivåer är självklara inslag i deras liv. Likaså kunskapen att läsa och skriva.

Karin Elfving