Go to main navigation
Maria kulturkrönika

Maria Kabatanya.

Foto: Jessica Segerberg

Krönika

Jag är alltid beredd på frågan

Varje gång jag fått frågan har den landat utan förvarning. Vi har inte ens pratat om ett ämne som snuddar vid den. Vi har inte nämnt de tragiska drunkningsolyckorna vid Lampedusa där många flyktingar mist livet. Inte heller har migrationsfrågan funnits på bordet för att dissekeras. Något sådant skulle ju ha berättigat frågeställningen.

Nyligen kom frågan mitt i en franskalektion. Under en dialogövning om telefonetikett à la française tog min samtalspartner tillfället i akt och ställde den: ”Är du flykting?” Jag antar att det var ett trevande försök att lära känna mig. Den plötsliga frågan kändes som ett slag som träffar när man inte ens givits anledning att vara på sin vakt. Eller, om det varit en boxningsmatch – som ett slag i solarplexus på en ogarderad boxare efter att domaren blåst till rondvila.

Egentligen borde jag ha lärt mig att alltid vara beredd. Jag har fått frågan flera gånger förr. Jag fick den under en katastrof till möte vid ett spontanbesök hos en potentiell arbetsgivare för några år sedan. Han höjde och skakade sin knutna näve i luften och ropade: ”Ja! Mugabe!” när jag berättade att jag var från Uganda. Jag hade överseende med att han inte kunde placera Mugabe i rätt land. Sedan ville han veta om jag var flykting. Och lade därefter till följdfrågan om huruvida jag har brittiskt eller amerikanskt uttal när jag pratar engelska. Jag blev bara så förvånad och kunde inte riktigt förstå vad den ena saken hade med den andra att göra. Det var ju ett jobbsökarsamtal...

Vid en tillställning hos en journalistkollega kom flyktingfrågan när jag och en annan gäst presenterade oss för varandra. Den gången svarade jag med ett forcerat skratt i mitt chockerade tillstånd: ”Vill du veta om jag är flykting, vad rolig du är!” Det fanns förstås inget att skratta åt. Det jag ville ha sagt var väl att det kändes rätt opassande att ställa en sådan fråga innan man knappt hunnit säga klart ”Trevligt att träffas”. Men detta är inte det centrala i mitt motstånd mot frågan.

En del saker stör mig riktigt ordentligt. Jag förstår att frågan är ”utseendebaserad”, alltså att jag måste vara flykting, på grund av min hudfärg. Och vem går egentligen runt och frågar på det sättet? Det känns vid sådana tillfällen inte som nyfikenhet, utan mera som att den frågande söker bekräftelse på sina egna slutsatser och den egna världsbilden.

Det som gnager mest är vetskapen att jag har placerats i ett fack. Och om jag nu vore flykting, vem behöver ständigt påminnas om det? Vem skulle orka dra hela den högst personliga historien för vem som helst i vanliga vardagssituationer? Hade jag varit flykting så skulle inte det heller berättiga frågan.

Den nya klasskamraten på franskalektionen fick ett behärskat ”Nej, jag är inte flykting” som svar. Hon väckte minnen om de otaliga gånger jag varit tvungen att hitta ett sansat svar när någon undrat. Denna återkommande fråga får mig nu att välja att alltid vara beredd på den och klura ut en strategi för att tackla den på ett konstruktivt sätt. Inte bara för min skull, utan också för den person som ställer den. Kanske skulle en bra motfråga vara: ”Varför undrar du det?” Det skulle minsann vara ytterst intressant att få höra det resonemanget. Kanske skulle det vara lärorikt både för mig och den nyfikne.

Ett annat sätt vore eventuellt att ställa samma fråga tillbaka: ”Hurså, är du flykting?”, för att visa hur tanken andas förutfattande meningar. Sådana som känns absurda i dagens globaliserade värld, med ständiga migrationsflöden till alla tänkbara hörn i världen. Förflyttningar som självfallet inte enbart handlar om att fly, utan också i mångt och mycket kan förklaras av äventyrslusta och, som i mitt fall, om självförverkligande. 

Maria Kabatanya