Go to main navigation
Berta Cáceres

Berta Cáceres.

Foto: Goldman Environmental Prize

Krönika

Mordet har gjort Berta Cáceres odödlig

Det har nu gått ett år sedan bondeledaren och miljöaktivisten Berta Cáceres mördades i Honduras. Hon mördades för att tystas, men effekten blev den rakt motsatta. Det skriver Anna Tibblin, internationell chef på We Effect.

Hon sköts ihjäl sent på kvällen, hemma i sitt sovrum. Jag vet inte om hon hade hunnit borsta tänderna, om hon bar pyjamas eller nattlinne, men värnlösheten gör dådet om möjlighet ännu djävligare. Kränkningarna fortsatte in i det mest privata och ända fram till slutet.

Det har nu gått ett år sedan Berta Cáceres mördades i Honduras.

Berta Cáceres var en känd och respekterad bondeledare och miljöaktivist. 2015 tilldelades hon det internationella Goldman-priset för sitt miljöengagemang. Hon levde under dödshot och många är övertygade om att hon mördades för att tysta protesterna mot det omstridda dammbygget Agua Zarca.

Effekten blev den rakt motsatta. Mordet har gjort Berta Cáceres odödlig. Hon har blivit en symbol för socialt motstånd och hennes silhuett ses numera sprutmålad på husväggar i huvudstaden Tegucigalpa, ofta tillsammans med frasen: ”Berta Vive” (Berta lever), som förvandlats till slagord.

Honduras har fått sin egen Che Guevara.

Jag träffade Berta vid ett par tillfällen. Vi gillade båda fisksoppa och vi pratade om tonårsdöttrar och om att vara otillräcklig som mamma. Berta hade skickat sina barn i exil för att skydda dem. Hon hade svårt att förlåta sig själv men sa att hon var säker på att barnen förstod. Att det inte fanns något val.

Den äldsta dottern trotsade beslutet och återvände till Honduras för att engagera sig för Lencafolkets rättigheter; i samma kamp som sin mamma. Berta blev fysiskt illamående av oro. Samtidigt som hon var så fantastiskt stolt.

Berta hotades till livet av politiker, affärsmän och andra som representerar starka ekonomiska intressen och som sällan brydde sig om att vara anonyma. De sa vilka de var. Vilket Berta rapporterade till myndigheter och människorättsorganisationer.

Berta levde under skyddstillsyn och polisen skulle värna hennes säkerhet. Enligt organisationen Global Witness är Honduras det farligaste landet i världen för miljöaktivister; 120 människor har mist livet sedan 2010. Bland förövarna finns poliser, militärer och säkerhetsvakter.

När Berta Cáceres mördades hade ett 30-tal tillstånd beviljats för gruvdrift och annan utvinning av naturresurser på Lencafolkets traditionella marker. Enligt lag ska medborgarna tillfrågas, men i praktiken är det ingen som vare sig frågar eller lyssnar och staten bryter systematiskt mot sina egna regelverk, samtidigt som de som utfärdar tillstånden får bra betalt för besväret.

Lencafolkets enträgna försvar av sina marker är en strid om naturresurser, biologisk mångfald och urfolkens rättigheter. Berta Cáceres symboliserade den kampen, inte bara genom ett starkt och karismatiskt ledarskap, utan också genom att vara en ensamstående fyrabarnsmorsa som inte tvekade att sätta sig själv på frontlinjen.

En dryg vecka efter mordet sitter vi i mammans hus i La Esperanza. Bertas hus ligger bara några kvarter bort; men nu är det avspärrat. På ett podium står ett porträtt på en leende Berta, inramat av två tända ljus. Flera av Bertas syskon är också där. Vi dricker söt fruktjuice. Alla är arga; myndigheterna svarar inte på deras frågor. Några gråter. Ingen är förvånad.

Mamman säger att det inte går att ta in och att det svåraste i livet är att förlora ett barn. Luften är tung, det är känslosamt och obegripligt och jag minns att jag undrade varför blommorna var av plast. För att de inte ska vissna?

Ett år har gått och inga åtal har väckts. Bertas dotter har talat om sin mamma inför den amerikanska kongressen och i ett otal internationella nyhetssändningar. Enligt medieuppgifter sitter nu åtta misstänkta män anhållna, flera med kopplingar till säkerhetsstyrkor och gruvbolag. Det sägs pågå internationella påtryckningar. Inte minst från EU, som är Honduras största biståndsgivare.

Jag vet inte vad som pågår bakom kulisserna, men på scenen händer ingenting alls. Strålkastarna är riktade åt ett annat håll.

Anna Tibblin