Go to main navigation
ana1.jpg

Ana Valdés

Foto: privat

krönika

Myten om José Mujica

José Mujica, före detta gerillaledare och Uruguays president 2010-2015, har gjort sig berömd världen över som "folkets president" som ger bort nästan hela sin lön till sociala projekt. Men det är i utlandet som han hyllas mest, tycker frilansjournalisten Ana Valdés – i Uruguay är hans hjältegloria rätt falnad.

José "Pepe" Mujica behöver ett filter. Eller så lider han av samma sjukdom som Mozart – tourettes syndrom. Han är karismatisk och en slug politiker – men betydligt mer populär utomlands än hemmavid. 

Nyligen sa han i en intervju till en utländsk journalist: "För att få sälja några kilo apelsiner till USA var jag tvungen att ta emot sex galningar från Guantánamo."

Den deklarationen blev förstasidesrubrik över hela världen och många undrade om han inte borde lämna det offentliga rummet för gott. Till och med den uruguayska oppositionen – som hade opponerat sig mot att erbjuda en fristad till Guantánamofångar – reagerade starkt.

Uruguay försökte under 18 år ta sig in på den nordamerikanska marknaden för apelsiner och citroner. Men USA, som skyddar sina egna lantbrukare, tillät inte de uruguayska citrusfrukterna att säljas i USA.

Men efter att Mujica träffade president Obama och erbjöd en fristad för sex Guantánamofångar så fick apelsinerna plötsligt säljas i USA. Mujica säger att det var hans gest som öppnade marknaden, medan andra säger att det var bara en tillfällighet. 

Jag träffade häromdagen två av de sex Guantánamofångarna och de var besvikna. Efter att ha suttit oskyldigt fängslade i 13 år borde de vara värda mer respekt och empati. De har frågat sin advokat om de kan stämma den förra presidenten.

Det märkliga är att José Mujica har själv suttit i fängelse i 13 år och varit gisslan hos den uruguayska diktaturen på 70-talet. Man kan tycka att hans öde borde ha givit honom lite med medmänsklighet och empati. 

En del av myten i utlandet kring José Mujica handlar precis om detta. Hur han efter frigivningen först blev senator och sedan president, och istället för att hämnas på militärerna som hade torterat och förnedrat honom så byggde han broar till dem. Hur han ska ha förklarat det med att det hade varit ett krig och han hade besegrats och därför fick acceptera att den besegrades lott var att gilla läget och gå vidare.

José Mujica lever som han lär och valde att tillsammans med hustrun Lucia Topolansky bo kvar i stugan de bodde i när han blev president. Där odlar de tomater och blommor, precis som han själv gjorde för att försörja sig som ung, fram tills han deltog i grundandet av gerillarörelsen Tupamaros.

Jag satt själv i fängelse tillsammans med Lucia. Vi var unga medlemmar i Tupamaros.  Så jag känner till Lucias arbetsförmåga och hennes genuina engagemang för de fattiga och förtryckta. Lucia, som idag är senator, donerar tillsammans med sin man José Mujica en hög andel av sina höga inkomster till ungdomsprojekt och till bostäder för de fattiga. Under sin tid som president vägrade Mujica att använda presidentbostaden och tog emot världens ledare i sitt enkla hus.

Mujica kör en gammal Volkswagen och hans trebenta hund, Manuela, lunkar bakom honom jämt. Han har en allt annat än intellektuell framtoning och har lyckats få många akademiker emot sig. Hans ministrar rektyrerades inte för sina meriter, utan för gamla politiska tjänster. Hans två trotjänare, Eduardo Bonomi och Eleuterio Fernández Huidobro, var ministrar i hans regering och är fortfarande ministrar i nuvarande president Tabaré Vázquez regering.

Fernández Huidobro är en mycket impopulär försvarsminister som också har suttit  fängslad i 13 år, men som idag ses som militärernas vän, den enda som armén har förtroende för. Många talar om Stockholmssyndromet – hur en torterad och förnedrad fånge sedan blir vän med sina bödlar.

Mujicas regering var aldrig populär. Den hade en hög retorisk förmåga men den lyckades aldrig förverkliga några större projekt. Havererande kontroll över statliga bolag, ministerstyre och dålig beredskap har varit kännetecknande för Mujicas sätt att styra landet, likväl som "tjänster" till gamla gerillakumpaner och en stark lojalitet med Tupamaros-rörelsen och dess unga sympatisörer.

Onekligen är Mujica fortfarande populär bland de fattiga. Han talar till dem på deras eget språk, han kan som få andra politiker få folk att skratta med honom.

Den kontroversielle filmregissören Emir Kusturica, berömd för sina filmer om den zigenska kulturen i det forna Jugoslavien, har precis slutfört en film om Mujica som är baserad på hans samtal med den forne presidenten.

Kusturica, som blivit persona non grata i många sammanhang efter sitt rättfärdigande av folkmordet i Srebrenica, belägringen av Sarajevo och andra krigsbrott som begicks av den serbiska regeringen, vill med sin nya film skildra Mujicas liv och gärningar.

Filmen har haft två alternativa titlar, "den sista hjälten" och "folkets president".

Oliver Stone har också gjort en film om Fidel Castro, "Comandante". Frågan är vem Mujica vill jämföra sig med – Castro eller Mandela? 

De som förra året nominerade honom till Nobels fredspris hade säkert Mandela i åtanke. Men i Uruguay är José Mujicas hjältegloria rätt falnad.

 

Ana Valdés