Go to main navigation
Osiel Ibanez

Osiel Ibáñez.

Foto: Danish Saroee

krönika

På svenskarnas älskade solkust är migrationen inget hot

En av de platser som vi svenskar tycker mest om att besöka är den spanska staden Málaga i Andalusien. Trots många migranter finns här inget parti som anspelar på xenofobi, välfärdsfrågor ställs sällan i motsats till invandring. Det mångkulturella Málaga kan visa vägen in i postmigrationens era, skriver Osiel Ibáñez.

Málaga är en hamnstad och ett kommersiellt centrum där kulturer har mötts i mer än 3 000 år. Globala möten och korsbefruktningar har resulterat i det Málaga och Andalusien vi känner i dag. Låt oss härleda några typiska sinnebilder av regionen: apelsinernas ursprung är från orienten, olivodlingar kom med de seglande fenicierna som också grundade staden Málaga, tjurfäktningen med romarna och det spanska uttrycket ”Olé” med araberna. 

Särskilt den arabiska kulturen, starkt närvarande under närmare 800 år, kom att lämna ett färgstarkt avtryck på iberiska halvön genom sin framstående vetenskap och arkitektur, något som alla som besökt Alhambra-palatset i Granada eller Mezquitan i Córdoba fått uppleva. 

Den andalusiska kulturen har även starkt kommit att influera resten av Spanien. Man brukar säga att Spanien till 50 procent är “andalusiskt”. Och uppenbarligen hyser vi svenskar en särskild dragning till Málaga och tillhörande Costa del Sol. Enbart under 2018 kommer nära en halv miljon svenska flygresor att göras till staden, och 45 000 svenskar är bosatta i regionen.

Även om Málagas betydelse som strategisk metropol har minskat, fortsätter staden att attrahera människor från hela världen. Turistorter och pensionerade nordbor som lever i sina communities är en normalitet. Men regionens södra kuster är även en av de tydligaste vägarna in i Europa för människor som flyr över havet i båtar eller flottar. 

I år har Spanien till och med gått om Italien och Grekland som vanligaste rutt, med 18 016 migranter hittills i år enligt den senaste statistikrapporten från Internationella migrationsorganisationen IOM. Av dessa miste 294 människor livet under färden till Spanien.

Trots Andalusiens sköra ekonomi, är det inte vanligt att regionens välfärdsfrågor ställs i konflikt med den aktuella migrationen. Detta är även kännetecknet på ett nationellt plan. Som ett nästintill europeiskt undantag finns i dag inget parti på spanskt riksplan som anspelar på xenofobi. Den ekonomiska krisen Spanien befunnit sig i har man skapat själva och går inte att skylla på migranter. Toleransen kan även bygga på en medvetenhet om en egen historia som koloniserande makt, att man själva i fattiga tider har behövt emigrera, samt erfarenheten av ett inbördeskrig och långvarigt förtryck som drabbade landet och regionen Andalusien hårt. Den skiljelinjen gick inte mellan etniciteter utan mellan ideologier som kunde skära rakt igenom familjer. 

Självklart ser man med oro hur flykt över Medelhavet fortsätter att skövla liv och spanska regeringar samt organisationer som Röda korset, Amnesty International och Andaluciá Acoge (Andalusien välkomnar) bedriver ett intensivt arbete i denna fråga. Från Andalusien hoppas man på ett tydligare stöd från resten av Spanien då den lokala infrastrukturen för akut flyktingmottagande är hårt prövad. Det är dock tydligt att man i en av Europas regioner med mest mångkultur och antal nyanlända, väljer att inte stigmatisera migranterna. 

En av de sydeuropeiska kulturer som vi svenskar lättast identifierar oss med och tycker om att besöka finns alltså i Andalusien, ett mecka för mångkultur. Det tog några sekler och generationer, kanske tusentals år, men förhoppningsvis har Málaga och Andalusien nått fram till en era av postmigration. En era där global in- och utvandring inte betraktas som ett hot, utan ett naturligt element som är med och formar den lokala kulturen, stärker strategier för att möta framtidens utmaningar och bidrar till positiv samhällelig förändring.

Osiel Ibáñez