Go to main navigation
Joseph R Kafuka, journalist från Uganda

Joseph R Kafuka har tvingats fly sitt hemland Demokratiska republiken Kongo på grund av sitt arbete som journalist. Han fortsätter att bevaka Kongo från Sverige.

Foto: Privat

krönika

Övergrepp Rwanda helst vill dölja

Den kongolesiska exiljournalisten Joseph R Kafuka minns en FN-utredning om grova övergrepp av rwandiska soldater i sitt hemland. En utredning som tio år senare ännu besvärar Rwanda.

Den 1 oktober är det tio år sedan FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter publicerade en kartläggning av de grova övergrepp på de mänskliga rättigheterna som begicks i Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) under åren 1993 till 2003. En utredning som fortfarande besvärar Rwanda.

Tio år går fort. Tio år av tystnad, eller snarare tio år av total straffrihet. Tio år av orättvisa för miljoner av offer för vilka den här FN-utredningen ingav hopp. Bland de förövare som nämns i utredningen, sticker framför allt Rwanda ut.

Regeringen i Rwanda försöker om och om igen att nedvärdera rapporten och stämpla den som propaganda. Regeringen torpederar alla försök till rättvisa, som rapporten skulle kunna bana väg för. 

Varför är Rwanda så intresserat av den här utredningen? Varför hotar Rwanda röster som mottagaren av Nobels fredspris, doktor Denis Mukwege, som kräver en internationell brottmålsdomstol för DR Kongo?

Dåvarande högkommissarie för de mänskliga rättigheterna var Navi Pillay. Hon gav alla inblandade länder en chans att lämna kommentarer. Rwanda gav uttryck för de mest högljudda och kraftfulla kommentarerna. 

Enligt Rwanda var invasionen av DR Kongo en självförsvarshandling med respekt för internationell humanitär rätt. Med tanke på de massakrer och brott som begicks, sex miljoner människor dödades, kan man fråga sig om man i Rwandas huvudstad, Kigali, definierar internationell humanitär rätt på något annat sätt än vad som står i Genèvekonventionen, från 1949, med alla sina tilläggsprotokoll.

I ett 30-sidigt dokument, som skickades till högkommissarien den 30 september 2010, förkastade regeringen i Kigali utredningen. Först attackerade man Luv Cote, som lett den av FN utsedda expertgrupp som genomfört utredningen.

Rwanda kritiserade Luv Cote för att inte vara oberoende och för att vilja störa freden i Östafrika. Man kritiserade även FN-experternas metoder, den utdragna utredningen, vittnenas trovärdighet och att utredarna arbetat med politiserade organisationer.

För att rättfärdiga attackerna på hutuflyktingarna på kongolesiskt territorium, lät man från Rwanda förstå att flyktingarna använts som mänskliga sköldar av Interahamwe, den väpnade hutumilis som låg bakom folkmordet i Rwanda 1994. Samtidigt försökte Rwanda förminska andra brott, som de kallade indirekta skador. 

Måndagen den 24 augusti är årsdagen för en massaker utförd av rwandiska soldater i Kasika, i Sydkivu, 1998. Medan många kongoleser i år samlades för att minnas händelserna, förringades de av Rwandas nya ambassadör i DR Kongo, Vincent Karega. 

I en tweet skrev ambassadören den 24 augusti i år att det handlade om ”uppenbar inkonsekvens mellan bild och historia. En förenklad berättelse om allvarliga anklagelser. Att anklaga utan bevis kallas för förtal. Byar utan namn, 1 100 döda med två namn. Omständigheter för brott och brottslingars identitet som inte avslöjats. Anklagelse eller propaganda?”

Amnbassadören lät sig stoppas av varken av kongolesiska internetanvändares ilska eller krav på hans utvisning. När han fyra dagar senare intervjuades i tidskriften Jeune Afrique antydde han att FN-utredningen lett till att den rwandiska diasporan tvekar inför att återvända hem, och att utredningen inte är väl underbyggd.

På sid 183 i utredningen står det att den 24 augusti 1998 utförde soldater ur den kongolesiska nationella armén i samarbete med soldater ur den rwandiska armén och medlemmar ur den av Rwanda stödda, väpnade gruppen RCD en massaker på fler än 1 000 civila i byarna Kilungutwe, Kalama och Kasika, i Mwenga, 108 kilometer från Sydkivus provinshuvudstad, Bukavu. Bland offren fanns flera kvinnor och barn.

Utredningen är detaljerad. Där står att kvinnorna innan de dödades våldtogs, torterades och könsstympades. Den rwandiska armén anses av FN-experterna ha gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott mot såväl den kongolesiska befolkningen som hutuflyktingar. 

Totalt ska den rwandiska armén ha begått 1 175 övergrepp i DR Kongo 1993-2003, enligt utredningen. 

Ambassadörens utspel fick den kongolesiska regeringen att tappa tålamodet. Den 7 september i år konstaterade regeringens talesperson att ”Gränsen är nådd. Avrätta inte kongolesernas minne. Regeringen tar avstånd från ambassadörens inställning”. 

Den kongolesiska presidenten Felix Tshisekedi ska också ha kallat till sig ambassadören. ”Det finns saker jag inte kan säga er. Det enda som är säkert är att vissa åtgärder kommer att vidtas när det gäller hans inställning”, sa DR Kongos kommunikationsminister till media. Han tillade att ambassadörens yttrande knappast stärker relationerna mellan de två länderna. 

Joseph R Kafuka, frilansjournalist från Demokratiska republiken Kongo, som tvingats fly till Sverige för att han hotats till livet på grund av sin journalistik i hemlandet. Han bor för närvarande i Ängelholm och har bland annat deltagit i Reportrar utan gränser Sveriges projekt Kollega till Kollega för exiljournalister.

Redigering och översättning från engelska: Erik Halkjaer