Go to main navigation
Louise Gårdemyr

Louise Gårdemyr skriver om Balis skräpsäsong, om kvarterets sopskola och om att simma efter en plastpåse.

Foto: Privat

KRÖNIKA

Skräpets baksida – vad gör vi när paradisen bryts ner?

Idag är det Världsmiljödagen där årets tema är #beatplasticpollution. Frågan är bara hur? OmVärldens reporter Louise Gårdemyr funderar på skräp och ansvarsutkrävande.

Det är en obskyr mängd flaskvatten jag köpt utomlands genom åren och många av mina luncher inköps dessvärre paketerade i plastförpackningar. Och hur många tops har egentligen slunkit igenom i handfatet och hur många mobiltelefoner är det nu jag har ägt?

Det finns de som lever efter principen ”Zero Waste” och kan ha årsvis av sitt restavfall i en liten glasburk. De som knackar folk som droppat sitt skräp på marken på axeln och säger ”Ursäkta, du tappade något”. Kvartersrådet där jag bor som anordnar sopskola för att fler hyresgäster ska bli bättre på att sortera (hur bra är din återvinningskoll? Ta OmVärldens quiz!). Makthavarna och civilsamhällesorganisationerna som driver frågor som annars lätt nedprioriteras, och världen över alla de skräpplockare som städar upp efter någon annan. De imponerar.

Bye bye plastic?

I Indonesien har Bali ”skräpsäsong” från december till mars. Hotellarbetare och volontärer ger sig ut tidigt varje morgon för att städa stränderna åt turisterna som också som ”flyr stränder” för att hitta något mer städat alternativ. Lokalbor rapporterar att situationen har blivit värre de senaste åren.

Tillsammans med länder som Kina, Vietnam och Sri Lanka är Indonesien ett av de länder som saknar bra sophanterings-möjligheter och som toppar listan över länder som släpper ut mest skräp i haven.

För några år sedan ville Balis guvernör Made Mangku Pastika sopa problemen under mattan och kallade den återkommande skräpsäsongen för ett ”naturligt fenomen”. I samma veva gick han också gick ut med att göra Bali fritt från plastpåsar till 2018. Där är paradisön inte riktigt än, men argumenten för att ta tag i skräpet börjar nå fram när det också börjar få ekonomiska konsekvenser för till exempel turistnäringen. På FN:s havskonferens förra året gav Indonesien ett löfte om att minska mängden marint skräp med 70 procent till 2025 men bad också om internationell hjälp.

Även indonesiska systrarna Melati och Isbael Wijsen visar på en motkraft som med sitt ”Bye bye plastic bags” vill förändra ett skadligt beteende på gräsrotsnivå – de lobbar för att införa ett förbud mot plastpåsar på Bali.

OmVärlden listar fler skräpiga och inspirerande initiativ här.

Det är inte bara Bali och Indonesien som brottas med skräp. Liknande situationer går att hitta på Galapagos, i Vietnam, på Mount Everest, i Colombia och längs vår egna västkust – för att nämna några.

Resemagasinet Condé Nast Traveler tar upp exempel på semesterparadis som tillfälligt stängts ner, begränsat antalet besökande turister eller helt avskärmats från omvärlden. Nu ska stranden Maya Beach på Koh Phi Phi i Thailand, mest känd från filmen ”The Beach”, stängas ner från och med juni för att städas, vilket beräknas ta fyra månader.

Många strandstädar-initiativ kritiseras dock för att vara tillfälliga lösningar, och att världens regeringar istället borde ta tag i grundproblematiken och förebygga att skräpet kommer ut i naturen. En kombination är väl alltid det bästa, tänker jag. Vi måste både förekomma och plåstra om.

Allas ansvar

Jag försöker göra rätt för mig. Springer efter servetten som blåser iväg från picknicken, har simmat efter en plastpåse som föll i från en brygga, återvinner och pantar, köper begagnat och agerar moralpolis över nedskräpare. Men jag borde också använda min elektronik längre, sluta köpa take-away i plastlådor och delta på strandstädardagar.

80 procent av skräpet som hamnar i våra hav kommer från land, här är Sverige också med och bidrar till den globala nedskräpningen, visar en statlig utredning. Den största ansamlingen av skräp, "The great pacific garbage patch", befaras enligt forskare vara större än man tidigare trott, här har plastföremål med ursprungstext från år 1977 hittats. FN:s miljöprogram UNEP fasar över att det snart kommer finnas mer plast än liv i haven.  

Som individ och konsument har jag ett ansvar för att inte skräpa ner, det är dessutom förbjudet enligt lag. Men det måste gå att utkräva ansvar även hos producenter och återförsäljare. Bäst-före-datumet för att fortsätta köpa, förbruka och slänga på sophögen har sedan länge passerats och det är positivt att se hur den cirkulära ekonomin får allt större plats i Sverige, inom EU och globalt. I de länder som saknar bra system för sophantering måste föregångsländer hjälpa till - för vi lever alla i samma värld. 

Så vad gör vi när våra paradis bryts ner av vår globala skräpkris? Fortsätter att ta städpauser? Väljer en annan än så länge orörd paradisö? Jag tänker fortsätta springa efter den där plastpåsen som håller på att försvinna ut i havet, men också ställa producenter till svars och tänka mer på om jag verkligen behöver det där plastsugröret – även på semestern.

Glad världsmiljödag! Eller, upp till kamp är nog bättre!

Louise Gårdemyr