Go to main navigation
Siyanda Mohutsiwa

Foto: Dan Taylor

KRÖNIKA

”Sluta skriv för vita!”

Jag är trött på afrikanska författare som skriver böcker om sina liv i Europa, för vita läsare och för att vinna fina litterära priser. Afrikanska författare måste börja skriva om Afrika! Det skriver Siyanda Mohutsiwa, 22-årig författare, född och bosatt i Botswana.

Jag vet inte när det hände. Det kan ha varit någonstans i mitten av Teju Coles ”Öppen stad”, då jag följt huvudpersonen längs gatorna i New York. Eller kanske var det i slutet av NoViolet Bulawayos ”Vi behöver nya namn”, då jag gick ombord på flyget till Amerika tillsammans med bokens brådmogna hjältinna. Eller kanske var det några veckor efter att jag hade avslutat Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah".

Oavsett hur det gick till, så hände det. Jag kastade boken ”The Granta Book of the African Short Story” tvärs över rummet, och svor på att aldrig läsa afrikansk skönlitteratur igen, eller åtminstone inget som hade med ”afropolitans”* att göra. 

Låt mig förklara.

Tidigare samma månad hade jag hittat mitt namn på en lista över "15 afrikanska kreatörer att uppmärksamma under 2016." En våg av stolthet välde upp inom mig. Jag var en av få personer på listan som inte var ”London-baserad" eller ”Brooklyn-född”. Det faktum att jag var född i Afrika och faktiskt bodde här kändes nästan revolutionärt! Jag kan inte dölja den lilla och smått arroganta glädje som jag känner av att veta att allt jag skapar till hundra procent har inspirerats av mitt oavbrutna liv här i Afrika.

Fick mig att vilja kräkas!

Så därför kastade jag mitt exemplar av Granta långt in i min oorganiserade garderobs mörker. Jag stod helt enkelt inte ut längre! Jag kunde inte komma över det faktum att mitt första möte med Alain Mabanckous författarskap var en jakt genom Paris tunnelbana (i boken The Fugitive). Jag kunde inte ta in en enda ny novell som krävde att jag föreställde mig gatorna i staden Haywards Heath (novell av författaren Aminatta Forna). Och om jag var tvungen att läsa ännu en roman som slutar med att den afrikanska huvudpersonen sveptes iväg till Amerika, så skulle jag kräkas!

Var kom då min arga reaktion ifrån? Jag är inte helt säker. Kanske var det för att jag kände att det verkliga syftet med afrikansk litteratur måste vara att knyta oss vanliga afrikaner närmare varandra.

Eller kanske var det mitt senaste möte med den tomma hyllan i bokhandeln där hemma, en hylla som tidigare rymt ett hundratal böcker ur Pacesetters-serien, skrivna av afrikaner från kontinentens alla hörn, som gavs ut mellan 1977 och 1990. Böckerna var sällan över 200 sidor långa och innehöll spänning, romantik och mysterier som nästan alla utspelade sig i de snabbt, växande städerna i 1980-talets Afrika. De kostade (motsvarande) 35 kr och var roliga att läsa, särskilt under stekheta eftermiddagar. 

Skrivna för mig

Pacesetters-böckerna var verkligen speciella. Och först nu, när jag står framför hyllan där de brukade finnas, inser jag varför. De var skrivna för mig. I tre decennier hade de fyllt ett enkelt syfte: de hade underhållit vanliga afrikaner genom att berätta spännande historier som utspelade sig i miljöer som vi kände oss hemma i. De tävlade inte om Booker-priset, de skulle aldrig ha kunnat platsa i någon novell-tävling. Och allt detta beror på att de inte var skrivna för vita läsare. De var inte till för att förklara Afrikas mysterier för nyfikna amerikanska hemmafruar, eller för att lindra afrikanska studenters hemlängtan. De var inte ämnade som en spegelbild för den europeiska själen. Pacesetter-serien syftade till att underhålla, och genom att göra det bidrog de också till att människor kom närmare varandra.

Allt detta fick mig att undra varför jag var tvungen att läsa ännu en berättelse om Amerika. Eller Frankrike. Eller Storbritannien. Faktum är att det gjorde mig rasande. Jag respekterar att samtida författare vill dela med sig av sina erfarenheter. Men den afrikanska litteraturen kan inte utvecklas om vi håller fast vid ämnen som är hundratals år gamla.

Och framför allt – afrikansk litteratur kan inte utvecklas så länge de mest berömda författarna skriver om Europa.

 

Siyanda Mohutsiwa

Detta är en förkortad text. Artikeln är ursprungligen publicerad här.

Svensk bearbetning: David Isaksson

 

* Afropolitan är ett begrepp som 2005 myntades av författaren Taiye Selasi (tidigare Taiye Tuakli-Wosornu) i essän Bye-bye Babar och som syftar på en generation av unga afrikaner med urban, på samma gång afrikansk som europeisk identitet.