Go to main navigation
eva-ekelund.jpg

Eva Ekelund.

Foto: Svenska Kyrkan

krönika

”Stort fokus på privata sektorn”

Står vi inför en ny tid, där fokus flyttats från globalt partnerskap till andra scener där civilsamhällets insyn är lika med noll? Det undrar Eva Ekelund, stabschef för internationella avdelningen på Svenska kyrkan, som varit på plats under högnivåmötet i Nairobi.

För några år sedan var intresset stort för att biståndet skulle leda någonstans och vara mer effektivt. De senaste 15 åren har många aktörer försökt få fason på att det som klassas som bistånd ska gå till vad det är tänkt för. Men mycket har ändrats i världen. Det politiska landskapet har helt målats om i många länder. Många ser globaliseringen som ett hot mot suveränitet.

Nu har globala gartnerskapets högnivåmöte nummer två precis avslutats i Nairobi.

Inför mötet kände många av oss oro.  Uppföljningsrapporten från ett tidigare möte i Busan visade på en skrämmande trend, att utrymmet för civilsamhället minskar i många länder. Förhandlingarna inför Nairobi var tuffa och det var tydligt att många regeringar inte längre prioriterar agendan.

När mötet nu avslutats kan vi konstatera följande: det gemensamma dokumentet bekräftar vikten av ett globalt partnerskap för biståndseffektivitet – och civilsamhällets roll är nu formulerat på ett synligt vis i dokumenten.

Men viktiga åtaganden, från tidigare möten i Paris- Accra-Busan, har inte uppfylls. 

Och ett stort fokus ligger på den privata sektorn. Det är en ny aktör och som inte behöver leva upp till några bindande åtaganden. Vi vet inte heller inte hur de levererar resultatmässigt för människor som lever i utsatthet och fattigdom.

Civilsamhället fick med många skrivningar. Men när jag pratade med en tjänsteman från en europeisk förhandlingsdelegation uttryckte han sig det såhär:

”Ju fler landvinningar civilsamhället gör, desto mindre viktigt blir det för regeringar och andra biståndsgivare, inklusive privata sektorn.”

Betyder det att ju mer fokus på demokrati och deltagande, desto mindre blir intresse för andra aktörer?

En rapport som följt upp resultat för 2014-2016 visar att transparens och förutsägbarheten för bistånd ökar, men att mycket återstår. Bland annat fortsätter givare att villkora och binda bistånd. Och som svensk noterar jag förskräckt att inget sägs om samstämmighet i dokumentet. 

Kanske är det så att fokus flyttats från den här agendan till andra scener och där insyn och civilsamhällets deltagande är noll? Just nu ligger också hotet över oss om vad som ska kallas bistånd. Det handlar om att hålla ögonen på vad som beslutas inom OECD/DAC.

Det är talande att endast tre ministrar från givarländer var med på mötet, som samlade ungefär 2000 delegater. Många regeringar skickade ställföreträdande eller tjänstemän. Sverige var undantaget och hade ministern på plats, som lyfter viktiga frågor: som att biståndet urholkas, används i fel syfte, att civilsamhällets utrymme minskas och att försvarare av mänskliga rättigheter hotas, förföljs och dödas.

Men det verkar som att många aktörer tittar åt ett annat håll och ju fler åtaganden man åläggs, desto mindre intressant blir det globala partnerskapet?  Är det så att ju mer demokratiskt partnerskapet blir, desto mindre inflytande får det?

Eller kan det vara så att arbetet med Parisavtalet och de nya hållbarhetsmålen har tagit all vår tid? Och att vi bara dippat lite grann?  Men att vi kommer igen när vi ska börja implementera?

Faktum kvarstår. Fler människor än någonsin efter andra världskriget är på flykt och många av oss lever i länder med bristande demokrati och svaga institutioner. I Europa breder främlingsfientlighet och rädsla för globalisering och mellanstatlig samverkan ut sig.  Då behövs bred aktörssamverkan. Det globala partnerskapet inger en gnutta hopp om att det går att enas och samverka. Fast man inte alltid är överens. Då behövs nya lösningar. Ett bistånd som präglas av ansvarsutkrävande, transparens, demokratiskt ägarskap, resultat och inklusive partnerskap.

För att ingen ska hamna på efterkälken. För att alla ska vara med.

 

Eva Ekelund