Go to main navigation
kajsa-johansson2.jpg

Kajsa Johansson

Krönika

Sveriges principer om öppenhet gäller bara utomlands

"Har vi ännu en mandatperiod av selektivt ansvarstagande framför oss? Oron får ytterligare bränsle av att det faktiskt inte är särskilt klart vad som gäller i biståndspolitiken", skriver Kajsa Johansson, doktorand i sociologi och tidigare verksam inom det svenska biståndet.

Några av de grundläggande principerna inom det svenska biståndet är ansvarsutkrävande, öppenhet och transparens. De två sistnämnda beskrivs så här i den biståndspolitiska plattformen: ”En förutsättning för aktivt deltagande i samhället är att människor har rätt till fri och oberoende information. Öppenhet och insyn ger människor möjlighet att hålla beslutsfattare ansvariga.” Plattformen ger klara besked om hur dessa principer ska gälla i mottagarländerna, men inte i givarländerna.

För ett par veckor sedan bjöd Utrikesdepartementet (UD) in representanter för organisationer från det svenska civilsamhället och akademiker till en konsultation på en och en halv timme om de kommande resultatstrategierna för det svenska biståndet till Rwanda, Moçambique och Demokratiska Republiken Kongo. Tiden gjorde det hela till en utmaning, som vi ofta säger i biståndet, men det som gjorde övningen nästintill omöjlig var att vi inte hade tillgång till de dokument som vi konsulterades kring.

UD-tjänstemännen gjorde en femminutersdragning av varje dokument varefter vi skulle kommentera. Flera inlägg möttes med instämmande och besked om att det redan fanns i dokumentet, som vi de konsulterade alltså inte hade. Man hade bara valt att inte ta med det i dragningen. Vid ett par tillfällen under mötet kallades detta för en ”utökad konsultation”; utöver den av den tidigare regeringen beslutade konsultationsgången.

Förklaringen till att vi inte hade tillgång till det vi förväntades kommentera på, vilket ansågs beklaglig inte bara av de konsulterade utan även av UD-tjänstemännen, låg enligt de senare i det tidsmässigt dåliga utgångsläget på grund av regeringsbyte, följt av oklar regeringssituation och nu en pressad tidssituation.

Jag betvivlar att varken Sida eller andra svenska biståndsaktörer skulle acceptera detta som en transparent och öppen process i något av de länder som får svenskt bistånd. Snarare skulle vi ha stöttat organisationer i det lokala civilsamhället som protesterade mot en ovilja att göra en seriös konsultation och att öppet dela information.

Är då inte denna konsultation bättre än ingen alls; är inte tanken god? Återigen är det inte så vi tillämpar principerna i utvecklingssamarbetet. Föreställ er mardrömmen när vi i våra resultatmatriser ska följa upp exempelvis moçambikiska tjänstemäns och politikers egen uppfattning om sin egen goda vilja i en policyprocess.

Mötet gav upphov till en viss oro. Under de två föregående mandatperioderna blev vi bekanta med praktiken att skylla biståndspolitikens tillkortakommande på tidigare regeringar. Har vi ännu en mandatperiod av selektivt ansvarstagande framför oss? Oron får ytterligare bränsle av att det faktiskt inte är särskilt klart vad som gäller i biståndspolitiken.

Kommer regeringen att hålla fast i den biståndspolitiska plattformen som det styrande dokumentet, inklusive till de delar som de för några månader sedan var djupt kritiska till? Om vi inte värderar principerna om öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande högre i biståndsprocessen i Sverige har jag svårt att se hur vi ska kunna komma dragandes med dessa principer som krav för beslutsfattare och myndigheter i mottagarländerna.

Kajsa Johansson, doktorand i sociologi, tidigare verksam inom det svenska biståndet bland annat för Afrikagrupperna, We Effect och Svenska Afghanistankommittén i Moçambique och Afghanistan.