Go to main navigation
Maria kulturkrönika

Foto: Jessica Segerberg

”Terrordådet i Garissa tar mig tillbaka till december 2012”

Synen av avlidna studenter vars drömmar tog slut på den plats de skulle ha blomstrat som människor är hjärtslitande. Tv-bilderna på den otröstliga grönklädda tjejen som jämrade sig är svåra att sudda bort från minnet. Hon behövde stöd av sina kamrater för att kunna stå, inte för att hennes ben var skadade, utan för att de tycktes ge vika på grund av den outhärdliga sorgen som tyngde henne. Det obeskrivligt grymma terrordådet på Garissa University College i Kenya tar mig tillbaka till december 2012.

Jag satt på en sliten långfärdsbuss, från Nairobi i Kenya till Ugandas huvudstad Kampala. Den cirka tio timmar långa resan var något som nära och kära bestämt avrådde mig från att göra. De menade att det var farligt och nämnde bland annat alla trafikolyckor som skördar oräkneliga liv på de östafrikanska vägarna. Men fördelarna med en sådan “nära verkligheten”-resa var, för mig som global journalist, värda betydligt mer än bekvämligheterna med flygtransport. Det var så jag kom att befinna mig på Nairobi–Kampalabussen en brännande het eftermiddag för två år sedan.

Av alla de faror jag hade förvarnats om så hade ingen nämnt al-Shabab. På bussen blev jag dock påmind om det påtagliga hot islamistgruppen uppenbarligen utgör för lokalbefolkningen. Sorlet av samtal passagerarna emellan på swahili, engelska, arabiska och diverse lokalspråk avbröts plötsligt av att bussen stannade och två män som identifierade sig som kenyanska poliser klev på.

De gick upp och ner längst bussens mittgång. Till att börja med helt tysta, sedan pekade den polisman som stod bredvid mig på tre män och bad om att se deras id-handlingar. Männen började ta fram sina papper. Jag hörde mig själv höja rösten och säga. “Varför frågar du bara dem och inte oss andra också?” Jag fick stöd av några medpassagerare, bland andra av en av de utpekade: “Varför frågar du bara personer som ser ut som somalier? Det är diskriminering. Jag är faktiskt kenyansk medborgare”. Ännu fler passagerare blandade sig i. Polisen såg lite ställd ut. Troligen var detta det sista han väntade sig att höra. Han mumlade något om al–Shabab och tog sig synbart generad ut ur bussen.

Till saken hör att många somalier under åren flytt och flyttat till Kenya på grund av krig och konflikter i Somalia. För många personer med somaliskt ursprung är Kenya hemma. Många är födda i och har levt i Kenya hela livet. Kenya är för många somalier deras hemland.

Polisen i bussen hade säkert gott uppsått. Han ville se till vårt bästa. Jag var rädd att det utseendebaserade misstänkliggörandet skulle föda antipati människor emellan. Därav protesterna mot id-kontrollen. Att välja ut en blandad grupp passagerare att kontrollera hade i min mening varit bättre. Terrorism ligger inte i utseendet.

Massakern i Garissa för mina tankar till vår lilla bussrevolt mot den kenyanska polisen. Tankarna fastnar vid hur missvisande utseendet kan vara i frågor om identitet och medborgarskap. De kenyanska myndigheterna rapporterar att två av gärningsmännen bakom Garissaattacken var kenyaner. Polisens kontroll hade inte hjälpt om det funnits terrorister med kenyansk legitimation på bussen.

I kölvattnet av attacken gav Kenyas vice president William Ruto FN:s flyktingorgan UNHCR tre månader att stänga det över 15 år gamla flyktinglägret i Dadaab, i nordöstra Kenya. Här lever bland andra cirka en halv million somalier som tvingats fly sitt land.

Fortsätter det utseendebaserade misstänkliggörandet så kommer al-Shabab genom sina terrorhandlingar inte bara ha dödat hundratals oskyldiga människor, utan också ha lyckats splittra landsmän och söndra samhällen. Det är viktigt att vi motarbetar detta och ständigt höjer våra röster i den allt intensivare jakten på misstänkta terrorister världen över.

Maria Kabatanya