Go to main navigation
ep_thorfinn.jpg

Helena Thorfinn.

Foto: Julia Björne

krönika

"Svenska folket, välkomna till biståndet"

Vems värdesystem och prioriteringar gäller? Vem har rätt att föra en grupps talan? Diskussioner om identitet och representation är numera allmängods på sociala medier – frågor som biståndet brottats med sedan begynnelsen. Kring detta reflekterar författaren och biståndsanalytikern Helena Thorfinn.

Svenska folket brottas nuförtiden med samma frågor som biståndet alltid behövt förhålla sig till. Den klassiska biståndsproblematiken spelas upp i ny skrud på landets kultursidor och i politiska debatter, och den gamla triaden Fattigdom-Mänskliga Rättigheter-Gender växer plötsligt i relevans för andra än biståndsbyråkrater.

Identitetspolitik har alltid varit högaktuellt inom biståndet, lite av dess bread and butter, åtminstone på fältet. Identitet och Representation har sysselsatt organisationer och biståndsgivare ända sedan biståndets tidigaste dagar. Frågan har i och för sig inramats på lite olika sätt i olika tider, men kärnan har vi som jobbar med bistånd länge vänt och vridit på. Representation, röst, plats vid bordet, ’stakeholder analysis’, hur jobbar man med ’gender mainstreaming’ utan att provocera rådande maktstrukturer.

När jag från min utkiksplats i Myanmar, Yangon, där jag bor sedan något år tillbaka, scrollar förbi upprörda uppdateringar i sociala medier med frågeställningar kring att ta i hand eller inte ta i hand, vilken sort är hen, vad representerar egentligen han, vem talar hon för, vem talar för vilka, ska du tala för mig? Med vilken rätt? Din religionsfrihet contra min uppfattning om jämställdhet, hur ska vi väga det? Plötsligt ser jag hela biståndets kärna och grundbult bli allmängods för svenskarna. This is what we do, tänker jag lite matt, eller i alla fall borde göra. Vems värdesystem och prioriteringar gäller? Och vem ger sig rätt att föra en grupps talan?

Det började kanske med byn. Ja, det gjorde det. Det börjar alltid med byn. Någon kliver fram som byäldste/ storbonde/ hövding/ talesman/ ordförande i byrådet. Spottar i marken och ställer sig bredbent. Han är byn. Det är nästan alltid en man. Jag skulle våga säga att det i nittionio procent av fallen är en man. Globalt. Han säger att man i byn kommit fram till att det är en traktor man behöver. Det ställs frågor och man ser sig omkring – men det finns ju inga reservdelar, det finns ju inte möjlighet att transportera diesel? I ett annat hörn av byn sitter kvinnorna och där diskuteras en helt annan fråga. Ett hus för barnmorskan, de många nätter hon måste vaka över förlossningar, det vore bra.  I ytterligare ett hörn hänger de yngre männen, som gått skola, och funderar på om inte en bro över floden till grannbyns marknad egentligen borde vara bäst för alla.

Tyvärr blir det alltför ofta en traktor. För det är lättast så, om den bredbente säger att det ska vara en traktor så blir det en traktor. Punkt. 

För biståndet verkar i ett hierarkiskt sammanhang, nästan alltid, och frågan om vems agenda det är som får stöd borde vara en reflex för alla som arbetar med bistånd. Vems problemanalys råder? För vi dialog med rätt person, är den vi tror vi samtalar med rätt representant för det saken gäller. Är vi normkritiska?

Not a word about us without us, börjar allt fler grupper i civilsamhället här i Asien säga. ’Vi vill inte bli representerade av någon annan än oss själva.’ Identitetspolitik. Och var lämnar det oss som biståndsgivare, med alla grupper, undergrupper, särintressen, talespersoner och stakeholders? Vet vi tillräckligt mycket om miljöerna vi rör oss i? Min bistra gissning är; förmodligen inte. Och det här att vi alltid antar att Staten vi stödjer representerar Folket vi vill bistå? Hur sant är det? När det kanske finns tydliga indikationer på att Staten representerar ett enda Parti, eller i värsta fall en elit inom ett parti. Och i allra värsta fall; en familj inom en elit i ett parti. Är det dom som ska ha bistånd?

Så, svenska folket, välkomna till biståndet. Välkomna till de otydliga agendornas land, välkommen till olösliga frågornas spelplan, välkomna till värdekonflikter och vithetskomplex. Välkomna att sätta er här bredvid oss här i världen och känn hur det sällan handlar om att lösa problem, utan om att i bästa fall hantera dilemman och göra så lite skada som möjligt.

 

Helena Thorfinn