Go to main navigation
Mikael Botnen Diamant konsult Agenda 2030

Det var mycket upplyftande när Agenda 2030-delegationen nu kom med sitt slutbetänkande till regeringen. Visst, personligen hade jag önskat mer än jag fick, såsom mer konkreta förslag i svåra sakfrågor, skriver Mikael Botnen Diamant.

Foto: Jezzica Sunmo

krönika

Vem har sagt att det ska vara lätt att rädda världen?

Agenda 2030-delegationen slår huvudet på spiken i sitt slutbetänkande. Men är detta något nytt? Svar: nej! I grunden påminner det om PGU (Politik för Global Utveckling) som aldrig riktigt implementerats trots att det antogs för 16 år sedan, skriver Mikael Botnen Diamant, konsult i utvecklingsfrågor.

I en DN-intervju (28/1) hävdar Roy Scranton – som undervisar på University of Notre Dame i Indiana – att den nu världskända Greta Thunbergs projekt är dömt att misslyckas och hänvisar till data som visar att det redan är för sent att göra något åt den negativa klimatutvecklingen. Förenklat är vi enligt honom redan ”körda”.

Jag tror inte att alla delar Roy Scrantons nattsvarta domedagsbild. Men jag tror att vi är många som förstår att det är ruskigt bråttom att göra något åt vår tids stora utmaningar. För att så ska ske krävs en hel del snabba åtgärder. Det krävs också att vi förstår hur social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet hör ihop.

Och, inte minst, att vi kan våga se var det finns målkonflikter mellan dessa tre hållbarhetsdimensioner samt att vi bestämmer oss för att hantera dessa. Hur ska en ekonomisk hållbarhet för alla säkerställas utan att det påverkar klimatet negativt? Och så vidare.

Utsläppen måste halveras vart tionde år

Johan Rockström från Potsdam Institute for Climate Impact Research tillsammans med Sarah Cornell och David Collste från Stockholm Resilience Centre lyfte i Aktuell Hållbarhet (19/10-18) vad de kommit fram till i sin forskning. Bland annat menar de att utsläppen från gas, olja och kol måste halveras vart tionde år.

Om vi ska ha en dräglig levnadsstandard för alla krävs en ekonomisk omfördelning, där de rikaste 10 procenten inte tar mer än 40 procent av nationalinkomsten (ungefär en halvering av dagens nivåer). Dessutom måste exempelvis vårt avfall minskas och våra matvanor förändras. Detta är inte småpotatis. Men absolut inte omöjligt.

Vi är många som ser Agenda 2030 och de 17 tillhörande Globala målen för hållbar utveckling som ett väldigt viktigt verktyg för att hantera de viktigaste utmaningarna. Åtminstone är det ett av de få verktyg vi faktiskt har.

Hur ska målen uppnås?

Agenda 2030 förhandlades under 2015 fram i FN-skrapan i New York i en process där många efteråt var positivt överraskade över det ambitiösa resultatet. Äntligen fanns ett ramverk med tydliga mål att förhålla sig till. Det var inte längre så mycket avsaknad av ambitiösa allomfattande mål som skapade frågetecken, utan snarare hur länderna nu ska lyckas implementera och uppnå målen innan 2030.

Och de frågetecknen har inte minskat. Sedan 2015 har vi bland annat fått en president i USA som kraftigt vill minska ned på miljöarbetet för att bekosta en mur mot Mexiko. Och en nyvald president i Brasilien som vill utöka skövlandet av regnskog. I ett sådant läge behövs modiga motkrafter.

Sverige har sagt att vi ska vara ett föregångsland när det gäller arbetet för uppfyllandet av målen. Men hittills har det enligt mig varit ”mer prat än verkstad” och spridda skurar av insatser som saknar ett tydligt sammanhållande helhetsperspektiv, något jag lyft tidigare här i OmVärlden.

Hade önskat mig mer

Därför var det mycket upplyftande när Agenda 2030-delegationen nu kom med sitt slutbetänkande till regeringen. Visst, personligen hade jag önskat mer än jag fick, såsom mer konkreta förslag i svåra sakfrågor. Och att delegationen vågat förtydliga vilka de konkreta intresse- och målkonflikterna är som står i vägen förr uppfyllandet av de Globala målen.

Ett exempel på sådana är hur våra handelsintressen krockar med ett antal av målen. Bland annat har vi vår vapenexport som kolliderar med uppfyllandet av Mål 16 (om fredliga och inkluderande samhällen). Hanterandet av intresse- och målkonflikterna utgör ju en av de viktigaste huvudnycklarna för en lyckad implementering och i förlängningen för att vara ett föregångsland.

Men delegationen verkar inte se det som att det ingått i deras mandat att gå in på sakfrågor, utan har istället lagt sig på en övergripande policynivå. Med det som utgångspunkt är jag väldigt nöjd med delegationens slutsatser. På många sätt slår de huvudet på spiken. Betänkandet trycker med rätta på vikten av att staten tar huvudansvar i att skapa förutsättningar för den så viktiga samordningen, hanterandet av målkonflikter och synergiskapandet mellan olika politikområden, samhälleliga aktörer och intressen.

Kan gå samma öde tillmötes som PGU

Är detta något helt nytt? Svar: nej! I grunden påminner betänkandets slutsatser mycket om huvudpoängerna i PGU (Politik för Global Utveckling) som antogs för 16 år sedan. Alla politikområden skulle redan då jobba åt samma håll och för att uppnå det behövde intresse- och målkonflikter synliggöras och hanteras.

Men PGU implementerades aldrig på riktigt. Och nu hoppas jag innerligt att jag i framtiden slipper säga samma sak om Agenda 2030-delegationens slutbetänkande.

Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att styra om den statliga budgetprocessen, förvaltningspolitiken, myndighetsstyrningen och utredningsväsendet för att främja en hållbar utveckling, ta modiga beslut kring svåra målkonflikter och att skapa bättre förutsättningar för väloljade samarbeten mellan samhällets olika aktörer där ingen lämnas utanför.

Okej, jag erkänner, det låter svårt. Men vem har sagt att det ska vara lätt att rädda världen? 

Mikael Botnen Diamant