Go to main navigation
Winnie Mandela 1984

Winnie Mandela i sitt hem i Brandford 1984 där Magnus Walan och fotografen Carolin Schüten träffade henne. 

Foto: Caroline Schüten

MINNESKRÖNIKA

"Winnie vägrade följa apartheidregimens order"

Winnie Madikizela-Mandela, en av de stora ikonerna i den sydafrikanska antiapartheidrörelsen, gick bort den 2 april. Diakonias Magnus Walan träffade Winnie ett flertal gånger och beskriver henne som unik och outröttlig i kampen.

Det gick inte att ta miste på att det var Winnie Mandela som självsäkert gick in på postens avdelning ”enbart för vita”. Hon struntade i apartheids regler och förbud. Det var även uppenbart att personalen på posten var vana vid Winnies besök.

Det var dagen före julafton 1984. Hon hade då varit förvisad till det lilla dammiga townshipet utanför det lilla vita jordbrukarsamhället Brandford sedan 1977. 40 mil från sitt hem i Orlando, Soweto.

Jag introducerade mig som aktiv i svenska antiapartheidrörelsen ISAK. Hon bad mig vänta då hon först skulle ta ett par telefonsamtal. Det visste jag egentligen. Hennes nära vän Helen Joseph, känd vit antiapartheidkämpe hade sagt det till mig i Johannesburg. Det var hon som hade talat om för mig att vara vid postkontoret en viss tid. Winnie och hon brukade prata med varandra i telefon regelbundet.  

Helen Joseph var en förebild för Winnie då hon bland annat varit ledare för den historiska kvinnomarschen till regeringsbyggnaden i Pretoria 1956 och tillsammans med Nelson Mandela åtalats för högförräderi 1957. De båda kvinnorna var nu bannlysta på var sin plats. Och egentligen i lag förhindrade att träffa mer än en person åt gången.

Winnie Mandela deltar i begravningen av en dödad ANC-medlem i Soweto. Foto: Magnus Walan

När Winnie var klar med sina telefonsamtal bad hon mig köra efter hennes röda gamla volkswagen med min egen bil. Hon frågade om jag ville ha lite te. Hon körde fort ut från det tomma lilla centrumet i landsbygdshålan ut på dammiga vägar till den svarta förstaden en bit utanför centrum. Helen Joseph hade tydligen nämnt att jag skulle komma. Helt enligt ANC:s regler.

Winnie var unik. Hon vägrade i decennier att följa apartheidregimens order. Hon vägrade ge upp när hon tvingades sluta sitt jobb i Johannesburg som socialarbetare. Hon visade mig runt i huset och i trädgården.

Här hade hon startat en liten sjukvårdsklinik, ett soppkök och ett grönsakskollektiv med några av kvinnorna i området. Winnie var mer känd och populär i Sydafrika än någonsin. Regeringens plan att tysta henne genom bannlysningen och förvisningen till Brandford hade inte lyckats. Winnie verkade vara outtröttlig.

Hon berättade att hon precis varit och träffat Nelson Mandela i fängelset. Botha hade just erbjudit Mandela en överenskommelse. Han skulle bli fri, men bara om han bosatte sig i Transkei och om han tog avstånd från ANC:s väpnade gren.

– Det går han aldrig med på, kommenterade Winnie.

Militär hade för första gången börjat rulla in i Sydafrikas svarta förstäder. Det hjälpte inte, protesterna mot apartheid hade aldrig varit så kraftiga som nu.

Stödmöte för Winnie Mandela när hon i januari 1986 åtalades efter att hon brutit sin bannlysningsorder och återvänt till Johannesburg. Hennes hus i Brandford hade brunnit upp efter en attack med brandbomber. Foto: Magnus Walan

Winnie var nog den enda personen i Sydafrika som konstant talade om ”vi i ANC”. Detta trots att ANC var förbjudet och att tala positivt om ANC kunde lätt innebära fem års fängelse för att ”gynna en olaglig organisation”.

Medan vi sitter och dricker te springer barnbarnen runt i huset. Döttrarna Zindzi och Zenani ser jag inte till. Det är deras barn som gjort flätor i håret på Winnie.

Winne blixtrar till när jag beskriver hur en del av debatten i Sverige säger att sanktioner kommer att skada Sydafrikas svarta arbetare. 

– Vi är ”sick and tired” på dem som säger att de förstår vår kamp bättre än vi själva. Vi är inte intresserade av att vara fängslade i kedjor av guld. Det handlar inte bara om löner på fabrikerna. Vi vill ha vår frihet, säger hon.

Ryktet om PW Bothas erbjudande till Mandela väcker oro i Sydafrika. Ett par veckor senare i januari 1986 läser dottern Zindzi upp ett brev från sin far på ett stort möte på Orlando stadion i Soweto. Jublet vet inga gränser när Mandelas besked kommer:

"Fängslade människor kan inte förhandla eller göra avtal. Jag kommer aldrig ge upp kampen för frihet. Er frihet och min frihet kan inte separeras."

Nästa gång jag mötte Winnie Mandela var i hennes hem på 8115 Vilakazi Street i Orlando Soweto efter att hennes hus och klinik i Brandford brandbombats.

Winnie var den hemlige budbäraren mellan Nelson Mandela och ANC:s ledning i exil. Vad som är mindre känt är hennes roll i de tidiga kontakterna mellan apartheidregeringen och ANC som sedermera blir inledningen till de hemliga förhandlingarna i slutet på 80-talet innan Mandelas frigivande 1990. 

På ett flygplan på väg att möta Nelson Mandela i Kapstaden råkar hon möta justitieminister Kobie Coetzee. Han studsar till när han ser vem det är han möter men erbjuder henne att sitta bredvid honom. Hon tackar ja. Ministern frågade vad de kan göra för att inte landet ska fortsätta glida in i okontrollerat våld. Winnie svarade med att säga att ANC inte heller har den önskan men att det är upp till regeringen att agera. Men om regeringen fortsätter sin inslagna väg ”så kommer jag själv att leda massorna”. 

Winnie Mandela i sitt hem i Brandford där hon Här hade hon bland annat hade en liten sjukvårdsklinik. Foto: Magnus Walan

Ett par dagar senare skickar ministern en delegation till Winnies hotell i Kapstaden vilket gör henne ”livrädd” då hon inte vill uppfattas som spion för regeringen. Men efter att snabbt stämt av med ANC:s president Oliver Tambo i ett telefonsamtal till Zambia tackar hon ja.

Detta blir uppstarten till de hemliga förhandlingarna mellan Mandela i fängelset, ANC-ledningen i exil och regeringen.

När beskedet om Winnies död nu kommit tänker jag att det finns få  om ens någon  som varit utsatt för så mycket trakasserier, hot, fängslanden som hon. Andra har fått långa fängelsestraff men få har en sådan lång lista som Winnie. Bland annat har hon suttit 491 dagar i isoleringscell i sträck.

Tyvärr har hon varit extra utsatt som kvinna för förtal och svek. Det har i efterhand visat sig att hon lurats av människor som hon litat på men som varit polisagenter. Hon har själv sagt att detta skadade henne som person.   

Det fråntar henne inte ansvar. Hon har bland annat dömts för medansvar för kidnappning och misshandel av en pojke, Stompie Sepei, 1991, i ett fall där hennes livvakt dömdes för mord på pojken. I ett annat fall dömdes hon för bedrägeri.

Winnie kommer ändå i Sydafrikas svarta förstäder att bli ihågkommen för den aktivist hon var. Alltid ute för att möta människor. Jag har själv sett henne utmana poliser och skrika åt dem att inte skjuta mot barn. Eller som dyker upp på begravningar för att trösta familjerna. Hon kommer att sörjas av många. 

Magnus Walan

Toppbild: Carolin Schüter