Go to main navigation
Ylva Bergman

Ylva Bergman, chefredaktör OmVärlden.

Foto: Johanna Hanno

ledare

Allt vi har att förlora

En isbit en varm sensommar, USA:s presidentval, undertecknade klimatavtal och artificiell intelligens. Så börjar hösten.

Den varmaste hösten någonsin spatserar jag ut efter jobbet mot sorlet på uteserveringarna. Solen är fortfarande stark. Det är som att vara utomlands.

Så som vi alltid ville ha det – vi som var unga innan EU, när reglerna kring utskänkningstillstånd var hårdare och vintrarna kallare. Vi drömde om ljumma vindar, kanske Paris om hösten – och alla möjliga slags människor.

Nu finns nästan allt runt hörnet. Och inte så långt bort smälter Arktis. Men det struntar vi i för ett ögonblick, och ploppar en isbit till i drinken. 2016 har nått lite mer än halvvägs och är redan på väg att bli det varmaste året av alla som registrerats, enligt amerikanska NASA.

Flyttfåglarna är förvirrade, och vad händer med insekterna i Marocko? Med fiskarna i Tanganyikasjön? Med hela ekosystemet?

I november går USA till val. Det kan få avgörande betydelse för både flyttfåglar och sensommardrinkar. Det är stora skillnader mellan hur de två partierna ser på global uppvärmning. Demokraternas partiprogram beskriver det som ett centralt hot mot vår tid som kräver snabbt agerande, och vill ställa om till förnybara källor.

Medan republikanerna menar att “klimatförändringar är långt ifrån nationens viktigaste säkerhetsfråga”, och Donald Trump flera gånger uttryckt sig kritiskt om global uppvärmning. Partiet skriver i sitt program att man avfärdar både Kyoto-protokollet och Parisöverenskommelsen och att ”The environment is too important to be left to radical environmentalists”.

Detta är möjligen en anledning till att USA, under den nuvarande demokratiska ledningen, varit så snabba med att ratificera klimatavtalet från Paris. Vilket de gjorde tillsammans med Kina, på G20 mötet den 3 september. Kina är det land som släpper ut mest koldioxid och USA står för 25 procent av de globala utsläppen av fossil koldioxid.

”När de länder som gör de största utsläppen krokar arm för att lösa klimatproblemen, då vet du att du är på rätt spår”, sa David Waskow, chef för tankesmedjan World Resources Institute.

Klimatfrågorna ska också bli en viktig del i den svenska politiken. Det meddelar regeringen, som kommer verka för att Parisavtalet formellt ratificeras av hela EU.

Det kanske är lättare nu när Vattenfall, som ägs av svenska staten, säljer av den tyska brunkolverksamheten till ett tjeckiskt bolag. Vattenfall släpper varje år ut mer koldioxid än Sveriges samlade utsläpp, och en stor del har kommit från brunkolsverksamheten.

Ändå har investeringen i brunkol varit en guldaffär, avslöjade vd Magnus Hall på SvD Energy Summit - trots att det sålts till underpris.
”Från vaggan till graven har det varit i linje med våra avkastningskrav”, sa han.

Men det finns flera hot än global uppvärmning mot flyttfåglar och mänskligt varande. Den svenska filosofen Nick Boström, verksam vid Oxford, ser artificiell intelligens som det största hotet.

Redan om 20-30 år finns möjligheten att ett frö till artificiell intelligens kan ha såtts, som på sikt kan ha uppdaterat sig själv till att bli smartare och snabbare än oss människor. Då kan skillnaden mellan oss och datorer bli lika stor som avståndet mellan myra och människa är i dag, föreställer han sig.

Nyligen avskedade Facebook de flesta människor från sitt ”trending team”, som nu har ersatts av en algoritm. Algoritmen ska få oss att klicka, läsa och se det som trendar. Kanske artiklar skrivna av robotar som mer korrekt kan återge fotbollsresultat, väderleksrapporter, höstmode och kändisars celluliter?

Frågan är vad som händer om avståndet mellan algoritm och människa blir som mellan myran och oss, och hur bra är det för framtiden? Kanske lika bra som brunkolet en gång ansågs vara? En isbit, anyone?
 

Ylva Bergman