Go to main navigation
Ylva Bergman

Ylva Bergman.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Biståndet i skottgluggen

Det har varit ett år av död, terror och splittring: Syrien, Sydsudan, Jemen, Nice, Istanbul, Raqqa, Brexit och Trump, för att nämna en del. Ylva Bergman, chefredaktör, skriver om året som gått.

Många har kallat det slutet för globaliseringen, där den egna nationen ställs i centrum framför humanism och öppenhet. Det har talats om behov av en andningspaus och EU har gjort överenskommelser med tredje land om att ta hand om flyktingar.

Aldrig tidigare har biståndet varit så i skottgluggen, från en tidigare undanskymd plats har det hamnat i centrum av politiken. Allt fler länder gräver allt djupare hål i sina biståndsbudgetar för att bekosta allt från gränsbevakning till kommersiella investeringar och flyktingmottagning i det egna landet. Vad som blir lidande är det traditionella utvecklingssamarbetet.

Varken världen eller FN har förmått sätta stopp på lidandet i Syrien eller Afghanistan. Bilder strömmar förbi, men vi klarar inte av att agera. En del har mördats av drönare styrda på distans. Unga män, eller kvinnor, med flinka datorfingrar, sitter kanske Nevada – eller någonstans i Ryssland – och fäller bomber över desperata människor.

Flyktinglägren i Libanon och Kenya har funnits i generationer nu och statslösa tibetaner kan bara se på hur Kina tjänar på globaliseringen, utan att deras situation förändras alls.

I januari tar Sverige plats i FNs säkerhetsråd, och strax därefter installeras Trump som president i USA. I veckan utsåg han advokaten David Friedman till ambassadör i Israel, en hårdför Israelvän. Trump har lovat flytta ambassaden till Jerusalem, som inte erkänts som huvudstad av det internationella samfundet. Det lär inte underlätta en fredsprocess i Mellanöstern.

”Ni medier beskriver bara problem”, får journalister ofta höra.

Visst är det viktigt att också lyfta framsteg: som att fler barn går i skolan än någonsin tidigare, att fler kvinnor tar plats i världens parlament och att omställningen till förnybara energikällor går fortare än väntat. Fattiga skolelever kan nu göra läxor intill en lampa av solenergi, och vatten renas, så kvinnorna slipper gå flera kilometer varje morgon. Vi ska inte glömma det.

Det är bara i 250 år som Sverige och Finland haft en tryckfrihetsförordning – världens äldsta lag för det fria ordet. Rätten att uttrycka sig kritiskt, att vrida och vända på problem, må vara jobbig – men den är fundamental för en fungerande demokrati. Och vi måste försvara den. Ska vi kunna uttrycka oss fritt i 250 år till får inte den tillbakagång som vi sett under 2016 bli en början på en trend.

”I´m afraid of Americans, I´m afraid of the world, I´m afraid I cant´t help it”, sjöng David Bowie, en av 1900-talets ikoner som gick ur tiden i år. De andra var Prince, Leonard Cohen, Muhammed Ali, också gränsöverskridande många sätt.

”När jag började skriva låtar var min riktiga musa David Bowie, han var både kvinna och man i anden, och fick mig att tro det inte finns några regler. Det finns det inte heller – om du är en pojke.”

Så sa Madonna, en annan gränsöverskridare, i tacktalet för Billboard utnämningen ”Woman of the year”, där hon gjorde upp med den sexism och de hot som hon utsatts för. Hon började talet med att presentera sig själv som ”dörrmatta”.

Många som växt upp med Bowie, Prince, Madonna, i sviterna av Vietnamkriget, och som såg Berlinmuren falla känner en oro inför den nuvarande utvecklingen, där populism, rasism och näthat blivit vardagsmat.

Hur gick det så fel, vad var det vi missade? Men en sak vet vi: murar kan falla, när vi minst anar det.

 

Ylva Bergman