Go to main navigation
Ylva Bergman

Den ständiga förbättringspotentialen är kanske Sverige – och klassresenärens – stora svarta hål, som aldrig riktigt kan mättas, och nu konstaterar IPCC att överproduktion och konsumtion av mat är allvarligt för klimatet.

Foto: Johanna Hanno

ledare

Den globala klassresans dilemma

Jorden befolkas nu av fler medelklassmänniskor än fattiga. Men hur mycket mer medelklass tål världen, undrar Ylva Bergman.

Det brinner i Sibirien och juli 2019 var den  hetaste månaden sedan mätningar inleddes i slutet av 1800-talet.

Temperaturen stiger dock snabbare än den politiska och ekonomiska handlingskraften. Visserligen försöker många dra sitt strå till stacken genom att flyga mindre ofta, sluta äta kött och semestra på hemmaplan. Men fortfarande är gurkan inlindad i plats och numer är skruvkorkarna av plast på Arlas, ICA:s och Oatleys kartonger.

Konsumenterna är upprörda, de vill inte behöva klippa bort plastbitar ur mjölkkartonger. Arla svarade i en artikel i Svenska Dagbladet med att det helt enkelt inte finns maskiner för de gamla förpackningarna längre, men att de jobbar på detta med sin leverantör Tetra Pak. På hemsidan förklaras att plasten kommer från sockerrör som odlas i Brasilien och kan återvinnas, men inte komposteras.

Detta förbryllar oss konsumenter. Är verkligen plast på mjölkkartongen det bästa nu befintliga alternativet? 2019?

Jag slår bort tanken och besöker ännu en återvinningsstation. Det är alltid kö. Containrarna svämmar över av plast och gamla prylar. Efter återvinningen uppsöker jag de gigantiska hangarer som blivit våra nya mat-Mecka där biffar, köttsubstitut och koreanska såser, staplas i högar året om. Alltid finns det något nytt att prova, och köpa, som man inte visste att man behövde.

På många sätt är det underbart att vi kommit närmare varandra på jorden, att vi kan mötas och dela kultur, mat, kläder och idéer. Laga sushi i Åmål eller smaska köttbullar och lingonsylt i Tokyo.

Men denna ständiga konsumtion och ett brinnande jordklot går inte ihop. Det kan inte vara upp till bara konsumenterna att driva fram en förändring. Varför tar det så lång tid för företag att självmant sluta med förpackningar i plast? Och hur kunde konstgräs få ett sådant genomslag  världen över – när vi visste för länge sedan att mikroplasterna rullar ner i avloppen och ut i haven?

FN:s nya klimatrapport IPCC konstaterar också att matsvinnet har stor klimatpåverkan. 25-30 procent av all mat som produceras blir aldrig uppäten.

OmVärlden har tagit en närmare titt på den globala medelklassen och för första gången är andelen människor som kan räknas vara medelklass, eller rika, lika många som de som lever i ekonomisk utsatthet och fattigdom.

Varje sekund lämnar fem människor en tillvaro i ekonomisk utsatthet och träder in i medelklassen, enligt beräkningar från den liberala amerikanska tankesmedjan Brookings Institute. 

Utvecklingen är inte bara av godo och sättet att mäta rikedom kan ifrågasättas. Räcker det med att ha 11 dollar eller mer om dagen för att räknas som medelklass och är livet i städerna, där de flesta hamnar, alltid av godo? Där konsumtion är en livsstil som visar hur lyckad du är, istället för andra värderingar, som att odla det som behövs, samtala över generationer eller andas frisk luft.

Givetvis är fattigdom och hunger inget att försköna och rädslan för att behöva återuppleva barndomens utsatthet finns hos de globala klassresenärerna som berättar om sina liv i vår serie artiklar. I Colombia smakar fattigdom mortadella berättar en av dem.

I Bangladesh lever en av kvinnorna numer ett priviligierat liv, men har svårt att sluta fred med sin nya klass.

Sverige är också klassresornas land, för hundra år sedan var vi ett betydligare fattigare och mer hungrande folk, som levde i större orättvisa. Men minnet är kort. Många som är vuxna i dag har bara upplevt ständiga förbättringar och det är lätt att manifestera sin lycka i mer konsumtion, ny inredning eller den egna kroppens helgedom, nästan lika sträng som en gång kyrkans makt.

Den ständiga förbättringspotentialen, den omgjorda kroppen, det nya köket, den större villan, är kanske Sverige – och klassresenärens – stora svarta hål, som aldrig riktigt kan mättas. Denna ständiga längtan efter bekräftelse, att vara fin nog, kanske är ett hål som aldrig kan fyllas. Donald Trump må vara rik som ett troll och en av världens mäktigast män, men han får inga ryggdunkar av New Yorks kulturella elit, och frågan är om det är inte är en del av vad som driver honom, att visa sig duktig och kanske, till slut, omfamnas av det kulturella kapitalet.

Och bakom hörnet ruvar alltid det dåliga samvetet, att vinna på någon annans bekostnad, oron för att halka åt sidan, eller falla fritt.

Så kan de också bli många som tvingas fly krig fattigdom och måste börja om på noll. Då går klassresan nedåt. Som för Gustavo, vars familj flydde från ett övremedelklassliv i Chile till Sverige. Missa inte det.

Men kanske finns det inga klasser, bara människor, och de som tjänar på andra mindre lyckligt lottade, och i det perspektivet är kanske inte den nya global medelklassen några vinnare, eller klimatet för den delen.

Vad tycker du?

Välkommen till ny höst med OmVärlden.

Ylva Bergman