Go to main navigation
Ylva Bergman

Det fria ordet, och den fria tanke – som ifrågasätter den rådande ordning – har alltid varit hotfull för makten.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Det går inte att fängsla ordet

Det går att fängsla en människa men går det att fängsla ordet? Över hela världen sitter författare i fängelse, journalister och människorättsförsvarare smutskastas, fängslas och mördas, skriver Ylva Bergman, chefredaktör OmVärlden.

Den 15 november är dagen för fängslade författare. I år uppmärksammar svenska PEN Iran och Tucholskypriset går till den iranska människorättsjuristen och författaren Nasrin Sotoudeh, som hungerstrejkat i fängelset i Teheran.

I Kina sitter samtidigt den svenska medborgaren och förläggaren Gui Minhai frihetsberövad sedan tre år.

Och i Eritrea har den svenska journalisten Dawit Isaak varit fängslad i drygt 17 år, utan rättegång.

Trots att världen idag har tillgång till den mest avancerade teknologi som mänskligheten känt till, där våra digitala fotspår kan analyserar oss ända in i kaklet (så att vi kan konsumera än mer!), och trots att vi samtidigt springer mot klimatets ruin, är det skrivna ordet fortfarande hotfullt för många makthavare.

Hur är det möjligt att vi inte kommit längre?

Den saudiska journalisten Jamal Khashoggi, som mördats på den saudiarabiska ambassaden i Turkiet, skrev i sin sista kolumn i Washington Post om behovet av en fri press i arabvärlden och varnade för allt mer repressiva åtgärder.

Det är tyvärr en utveckling vi ser på flera håll i världen, även i Europa, och något som OmVärlden återkommande rapporterar om.

Läs mer om hotet mot demokratin

Den senaste tiden har vi rapporterat om Tanzania där greppet om oliktänkande hårdnat: homosexuella i landet jagas, oppositionspolitiker skjuts, kidnappas och häktas. Journalister försvinner och medier tystas.

Den här veckan drar också mänskliga rättighetsdagarna igång med ett digert program av intressanta seminarier.

Det fria ordet, och den fria tanken – som ifrågasätter den rådande ordning – har alltid varit hotfull för makten. Den kan ta ifrån dem deras privilegier. Det händer också mycket under ytan. Nyligen berättade några kvinnliga libanesiska journalister för mig hur den vid första anblicken fria pressen i landet i praktiken styrs av politiska intressen, präglad av självcensur.

Den ryska nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn satt under åtta år i sovjetiska arbetsläger efter att ha kritiserat Stalin i ett brev. Han blev sedan världsberömd för sina beskrivningar av de sibiriska arbetslägren. Den franska författaren Voltaire kastades i Bastiljen 1717, för att han ansågs ha förolämpat den franska aristokratin med sina satiriska skildringar.

Författare som bryter normer i gestaltande eller levnadssätt har också alltid uppfattats som hotfulla. Oscar Wilde dömdes till exempel till två års straffarbete 1895 för grov oanständighet med män.

Ordet är inte fritt och läget för HBTQI-personer, urfolk, klimatet och kvinnor toppar knappast världens förstasidor. Någon verklig feministisk journalistik finns inte heller i många länder. Precis som fram till relativt nyligen i Sverige förpassades dessa ämnen – om de ens togs upp – till lifestyle och söndagsläsning.

Men på många platser finns ändå böcker. Böcker som beskriver människans betingelser, sätter ord på outtalade känslor och som gör att du och jag känner oss mindre ensamma – och kanske mer mänskliga.

En författares ord blir till egna tankar som troligen stannar med oss i en livstid – och det är något som ingen ta ifrån oss.

Ylva Bergman