Go to main navigation
Man i rutig skjorta vid tegelvägg

Erik Halkjaer är OmVärldens chefredaktör och ansvarig utgivare. 

Foto: Rebecka Falk

ledare

I El Salvador är demokratin pandemins första offer

OmVärldens chefredaktör gör ett nedslag i ett litet bortglömt land, som ett exempel på hur både demokrati och utvecklingspolitik sätts åt sidan när covid-19 drar fram. 

För ett par år sedan skrev jag här i OmVärlden som frilansjournalist, hur militärens stöveltramp åter ekade mellan husväggarna i Centralamerika. Hur historiens vingslag från diktaturernas och militärkuppernas era gjorde sig påminda i skuggorna av vulkanerna. 

I helgen när vi markerade den internationella dagen för pressfrihet, 3 maj, tänkte jag på den där texten igen. Vid sidan av mitt arbete som chefredaktör och ansvarig utgivare för OmVärlden är jag också ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige. 

På Reportrar utan gränser har vi de senaste månaderna kunnat se i realtid hur pressfrihet och journalistiskt oberoende monterats ner i en rasande takt i länder i hela världen. Demokratin och de mänskliga rättigheterna försämras i allt fler länder, med kampen mot covid-19 som ursäkt.

Utvecklingen sker för öppen ridå, utan att någon agerar. Som om vi tror att när pandemin ebbat ut kommer allt återgå till det normala. Tyvärr visar tidigare kriser att så sällan är fallet. 

Redan i början av februari när Kina registrerat 40 000 fall av covid-19 och resten av världen 300 fall, klampade militären in i El Salvadors parlament. Något som inte hänt i modern tid. 

El Salvador har visserligen länge räknats till ett av världens mest våldsamma länder, och militären har för länge sedan blivit en del av polisens arbete mot gäng och kriminalitet, men något militärt ingrepp i den lagstiftande makten har inte gjorts sedan krigsåren på 1970- och 1980-talen.

Nayib Bukele valdes förra året till president i El Salvador med 53 procent av rösterna. Efter att han tillträtt, i juni 2019, har han styrt landet via Twitter. Han ger order till sina ministrar att ordna grejer ute i landet, och ministrarna svarar lydigt, som om regeringsarbete vore en twitterchatt mellan polarna. 

Under valkampanjen lovade Nayib Bukele att han skulle stävja våldet i landet med hjälp av förebyggande social politik. Det har ännu inte hänt, istället kallade presidenten in militären i parlamentet för att tvinga fram ett parlamentariskt godkännande av ett lån från för att finansiera polisen och militären. 

Bara dagar senare var El Salvador ett av de första länderna i världen att stänga gränserna för att hålla coronapandemin ute. I internationella medier har El Salvador fått uppmärksamhet för sitt resoluta agerande, och även för att ungdomsgängen minskat sina aktiviteter med dramatiskt färre antal mord som resultat. Nayib Bukele själv skriver ofta på Twitter hur våldet i landet minskar.

När jag ringer journalistkollegor i El Salvador, på tidningarna El Faro, Factum, tv-kanalen Canal 33, lokalradionätverket ARPAS och på den salvadoranska journalistföreningen APES får jag en helt annan bild. Journalisterna säger att de under Nayib Bukele inte längre bara är rädda för kriminella, utan även för polisen och militären. 

Salvadoranska journalister har det senaste året i högre utsträckning än tidigare hindrats i sitt arbete och hotats av polis och militär. De rättsliga trakasserierna har ökat och när medierna försökt granska det minskande våldet har de stoppats fysiskt att komma åt brottsplatser. Teorin är att myndigheterna döljer fakta kring våldet och helt enkelt inte rapporterar in allt. 

Häromdagen tog Nayib Bukele ytterligare ett kliv bort från allt vad demokrati och mänskliga rättigheter heter, när han helt sonika beordrade polis och militär att använda dödligt våld för att stoppa ungdomsgängen. Ett eko av 1970-talets statliga våld mot fackligt anslutna och organiserade bönder i El Salvador. Staten stämplade dem, liksom ungdomsgängen idag, som terrorister.

Allt medan vi diskuterar vilken strategi som är bäst för att bemöta coronapandemin. 

Erik Halkjaer