Go to main navigation
Ylva Bergman

På många platser i världen upplever kvinnor att rättvisan är emot dem, inte för dem.

Foto: Johanna Hanno

Ledare

Internationella kvinnodagen: Hur förhåller du dig?

Att ständigt förhålla sig till den manliga blicken och makten – så är det att vara kvinna, och förbli maktlöst och osynliggjord världen över, skriver chefredaktör Ylva Bergman om den internationella kvinnodagen.

Man föds inte till kvinna  man blir det, skrev Simone de Beauvoir.

Och när man väl blivit kvinna så måste man förhålla sig.

Från kommentarer som ”här sitter ni tjejer alldeles ensamma”, för att nämna den mer oskyldiga varianten, till att vara ung och utsatt för kränkningar, eller att bli äldre och osynliggjord, utsatt på andra sätt.

Allt handlar om att förhålla sig till makten och den manliga blicken.

Jag befinner mig i Beirut den 8 mars och noterar att kvinnor här verkar friare än i många andra delar av världen. Det är en mångkulturell stad med 18 officiellt erkända religionsutövningar och massor av olika sätt att leva på.   

Alla tycks få plats. Hijabs och bikinis, skyskrapor och fallfärdiga hus. Sida vid sida.

Men alla måste såklart också förhålla sig. Mer fillers i läpparna för en sexigare look, eller riktigt ordentligt fördragna gardiner så att ingen råkar se dig.

De rika småbarnsmammorna shoppar lyxprodukter i de bombade, numer själlöst återuppbyggda kvarteren, och de måste med största sannolikhet förhålla sig till den manliga blicken som kan få kvinnor att se andra kvinnor som hot, och ägna ännu mer tid åt sin egen attraktionskraft.

I skarp kontrast till bilden av det moderna livet står därför dokumentären “Against Me”, av journalisten Diana Moukalled som visar hur sju libanesiska kvinnor kontrolleras av de religiösa domstolar i de många olika religionerna som avgör familjetvister i landet. Det handlar om både kristna och muslimska domstolar som styr över människors liv och där kvinnorna drar den största nitlotten, och upplever, som filmens titel, att rättvisan egentligen är emot dem. Deras män kan ha varit våldsamma, falska och manipulativa men får ändå vårdnaden om barnen, och trots att barnen kan behandlas illa så har kvinnan som mamma, inget att säga till om.

Först 2017, förra året, försvann den tidigare lag i Libanon som gjorde att en våldtäktsman kunde slippa fängelse genom att gifta sig med offret.

Lagarna världen över tynger världens kvinnor, de begränsar rätt till barn, skilsmässa, tillgång till toaletter, abort eller rättvisa rättegångar.

Jag träffar en kvinna från Saudiarabien och frågar om det är bättre nu sedan de får köra bil?

”Jo, lite, jag kan åka till köpcentret och hämta barnen, men håller mig mest hemma”, säger hon.

Det är ändå männen som har makten.

”De har för mycket pengar och för små hjärnor”, skrattar hon, och så byter vi samtalsämne och förfasar oss över allt skräp som ligger överallt på gatorna.

”Det är skräp i Saudi också”, suckar hon och fortsätter: ”Men jag försöker sortera och så”.

Hon skakar på huvudet och säger problemet är att de som har makten inte bryr sig om varken skräp eller om hur kvinnor har det.

Men också i Sverige har det funnits lagar som kraftigt begränsat kvinnors rätt. Där männen automatiskt fick vårdnaden, eller där gemensam vårdnad drevs igenom trots att hot och våld förekom i hemmet. Med detta sagt förstås icke att förglömma de övergrepp som också begås av kvinnor, vilket också framkommit i grupper som #allavi efter #metoo.

Efter #metoo har också initiativtagarna bakom 65 olika metoo-grupper lagt fram en ett antal krav för ett mer jämställd och tryggt samhälle. En ökad satsning på sexualupplysning och samtycke lyfts fram som ett av de viktigaste kraven.

Det är bra.

Men så pratar jag med några svenska tonårskillar som säger att de inte talar med varandra om känslor.

Att det bara är så att vara kille, men att de är vana.

Det växer upp ännu en generation i Sverige ­– liksom i världen ­– som håller inne med sina känslor, och visar upp en tuff yta.

Hur förhåller vi oss till det?

Ylva Bergman