Go to main navigation
Ylva Bergman

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Israel: The winner takes it all

I dag gråter många i världen med de mördade, instängda palestinier i Gaza som inget annat har än sina ynkliga liv. Medan vinnarna firar i Jerusalem och anser de döda har sig själva att skylla. Varför är människan en sådan ynklig varelse, skriver Ylva Bergman.

Det har varit en dödens månad i Gaza. Den stora återvändarmarchen (the Great March of Return) som kulminerar inför dagen för palestiniernas Nakba, katastrofen som den 15 maj 1948 kallas för, då palestinier fördrevs från sina byar, när Israel bildades. I skrivande stund har 60 människor dödats och över 2 500 skadats. Den 14 maj öppnade också USA sin ambassad i Jerusalem, trots omvärldens protester.

”Allt är medias fel, om inte media var här och filmade hela tiden så skulle det här varit över för länge sedan”.

Det sa en amerikansk kvinna jag träffade i Jerusalem om roten till problemet. Hon såg det enkelt. Det finns vinnare och förlorare, som ursprungsbefolkningen i USA – de förlorade.

”Get over it and move on”.

Så är det många som ser konflikten i Israel och Palestina. Israel har vunnit alla krig, det anser sig ha en religiös rätt att vara i landet som går 3 000 år tillbaka i tiden.

Palestinierna kan flytta till Jordanien istället är en vanlig åsikt. Israel ses som heligt land, varmt påhejade av de kristna envangelikaner som nu omgärdar Trump och som hoppas på Jesus återkomst.

Läs mer om Jerusalem, en blodig tråd genom historien

I den gamla palestinska byn Ayn Karim, numer Ein Karem kan man njuta en ekologisk sallad eller gott vin från bosättningarna. Här flockas Jerusalembor och turister på helgerna och hänger runt de coola restaurangerna.

Vem minns de 3 180 palestinier som bodde här, invånarna som flydde 1948 när Israel bildades?

I appen i Nakba – the invisible land, försöker några hålla minnet vid liv. Här kan man se vilka byar som fanns innan 1948.

 

Minnet bleknar snabbt

När man reser igenom det vackra landskapet som i dag utgör Israel syns enstaka spår av gamla byar men det mesta är övervuxet. Man ser spåren bland annat i kaktusarna vid vägkanten som en gång omgärdade byn. Det går fort att sudda ut minnet, fort att bygga nytt med nya namn. Det är svårt för en lekman att se skillnad på ett nytt stenhus och ett gammalt.

Men skogen på kullarna är ofta planterad ovanpå byarna.

När israelerna kom hit var kullarna steniga och sandigare. Sedan the Jewish Fund startades 1901 har man planterat över 240 miljoner träd, och många privatpersoner har stött projektet, inte minst under 1950-60-talet.

Nästan alla palestinier jag möter berättar om sina byar som deras far, eller farfar eller mormor fick lämna. De berättar var husen ligger. Många har nyckeln kvar till huset de lämnade. Det är nästan det första många säger när man börjar prata.

Under några veckor under våren 1948 intogs Jaffa och Haifa av sionistisk milis, städer som då hade störst andel araber i det forna brittiska mandatet Palestina, och var starka ekonomiska och kulturella centra. Samma sak hände i städer, som Lydda, Ramle, Bir Save (Beer Sheba). 30 000 araber i östra Jerusalem flydde från sina hem. I dag är Jaffa både ett lyxigt ”boutique-kvarter”, ett stenkast från Tel Aviv och ett hipsterkvarter där både israeler och palestinier, så kallade israeli-arabs, bor. Sammanlagt flydde 700 000 personer.

Historikern Rashid Khalid, som skrivit boken ”The Iron Cage" och "All that remains”, har gått igenom de arkiv som inte förstörts och skriver att vid slutet av 1948 hade de flesta av de välutbildade, rika och kulturellt aktiva palestinierna lämnat landet, förlorat sina ägodelar och blivit flyktingar. De palestinska jordägarnas var vana vid att landet över tid ställts under olika makthavare, men att bybornas liv pågick som vanligt. Man väntade in för att se vad den här nya regimen skulle innebära, och måhända naivt, såg man tiden bi, utan att inse vad som var på gång.

En känsla av skam

I dag bor många av de palestinier som lämnade sina byar i flyktingläger runt om i världen, i Libanon, Jordanien, Syrien, Irak, i länder som USA, Kanda, Sverige och inte minst i Gaza.

I Gaza – där är de forna flyktingarna numera är omgivna av en mur, stängsel och övervakningskameror, vaktade i himlen och till havs, kan palestinierna inte ta sig någonstans utan israelernas tillåtelse. De flesta överlever på internationellt bistånd, många är välutbildade och kreativa, långt ifrån alla är fanatiska terrorister så som de ofta målas upp, 60 procent är arbetslösa.

Vattnet smakar salt i Gaza och avloppet rinner rätt ut i havet för att de inte får ta in material för avloppsrening. 

Palestinierna ser sig som fördrivna med rätt att återvända. Men är det någon skillnad på återvändarrätten om det är judarnas 2000-åriga rätt eller palestiniernas 70-åriga? Är den ena mindre värd än den andra?

När Storbritannien uttryckte stöd för en judiskt hemland i vad som då formellt var en del Osmanska riket, var världen en annan. Det judiska folket hade länge varit förföljda och utsatts för pogromer, och inte heller araber och afrikaner sågs som likvärdiga vita västerlänningar. Den dåvarande brittiske premiärministern Winston Churchill ansåg att Balfourdeklarationen, som lade grund till Israel, skulle vara bra för araberna: ”…good for the Arabs who dwell in Palestine.”

Det är måhända förmätet och inte ens möjligt att jämföra Nakba med hur vi svenskar kan drabbas i vår lilla vardag av helt andra saker. Men jag gör det ändå för att fånga ett litet uns av känslan, för jag tror den kan påminna.

Jag känner skam och sorg när människor protesterar över stora förändringar i samhällsbygget utan att bli hörda. I allt från ombyggnaden av Slussen, eller de stora planerna på nytt Nobelhus i Stockholm som river gammal kulturbebyggelse eller på den lilla skärgårds ön där rika människor hänsynslöst tillåts bygga utan hänsyn till något annat än sitt egenintresse, trots grannarnas protester. När människor roffar åt sig, och när alla andra blundar, tystnar och vänder blicken åt andra hållet.

Hur hanterar man sådana mänskliga känslor? Hur går man vidare? Vad händer med demokratin när människor fråntas sina möjligheter att påverka sin situation?

”Get over it and move on”

Och hur känner sig vinnarna; de som tar allt och ser förlorarna som de skyldiga bråkstakarna?

Det är en farlig väg. Känslan av förlust är stark, kanske starkare än vinnarens yra glädje, förlusten mullrar igenom historien och dyker upp i nya skepnader.

Försoning och samarbete är den enda vägen bort från det, men då måste bägge parter våga förlora något för att den andra ska vinna lite mer.

Ylva Bergman