Go to main navigation
Ylva Bergman

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Jerusalem: En blodig tråd genom historien

När Trump nu meddelat att USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad uppfyller han en stark önskan hos den kristna evangelikala högern i USA.  Vad som händer härnäst vet ingen, annat än att kampen om Jerusalem är långtifrån över. Det skriver Ylva Bergman, OmVärldens chefredaktör.

Kampen om Jerusalem går som en röd tråd av blod genom historien. De senaste decennierna har israelisk polis stått beredd vissa fredagar med tårgas och sköldar när muslimer besöker sina helgedomar. I backen upp mot Damaskusporten knatar folk som ska be. Ibland hettar det till, och slagsmål och slagord kan eka mellan gränderna: ”död åt araberna!” Eller ”död åt judarna!”. 

Igår, den 6:e december 2017, deklarerade USA:s president att han såg staden som Israels huvudstad och att landets ambassad ska flyttas dit – i skarp kontrast mot det internationella samfundets syn på Jerusalem som en huvudstad med internationell status, så kallad ”Corpus Separatum”. Det internationella samfundet menar vidare  att de östra delarna fortfarande anses vara under ockupation. Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu har beskrivit Trumps uttalande som en historisk händelse och tror att flera länder kommer följa efter. Det finns redan antydningar om att Ryssland kan följa i USA:s fotspår. Samtidigt uppmanar den palestinska motståndsrörelsen Hamas till ett tredje uppror/intifada. Men kommer de arabiska länderna att kunna enas om en samsyn när Israel och Saudiarabien tycks blivit bundsförvanter i kampen mot Iran?

Drömmen om Jerusalem – febrigt som guldruschen

Många menar att Trump gör detta för att leverera på ett av sina vallöften och blidka sina väljare inom den kristna högern där många har ett särskilt öga till Jerusalem. Inte minst bland de som är evangelikaler, som enligt Pew Research Center utgör 25 av procent av USA:s kristna.

Många av dem drömmer om Jerusalem.  

Den evangelikala falangen inom kristendomen är en väckelserörelse med rötter i Amerika under 1700-1800-talet och förespråkade moraliskt liv och missionsarbete, men rörelsen rymmer olika grenar med olika inriktningar. Evangelikalerna är ofta definierade som en proteströrelse med en önskan att återgå till enkel religiositet och upprätthållande av traditioner. 

I London grundades 1808 den evangelikala rörelsen ”Society for Promoting Christianity Among the Jews,” som, i likhet med puritanerna, arbetade för omvändelsen av de statslösa judarna i Europa. Evangelikalerna ville att de statslösa judar skulle få återvända till Palestina och skapa Guds rike i ett Jerusalem. 

Författaren Simon Sebag Montefiori skriver i sin bok ”Jerusalem” att evangelikalerna uppmuntrade alla judar att återvända och att amerikanska troende vallfärdade till staden för att förbereda sig för domedagen. Jerusalem var så fullt av religiösa amerikaner att tidningen American Journal of Insanity jämförde hysterin med ”guldruschen i Kalifornien”.

På olika kristna sajter går det idag att läsa om den slutgiltiga striden som ske i Jerusalem. Många beskriver ett väntat blodigt slag där Gud åter ska ta Jerusalem, att Jesus ska återkomma och sätta sina fötter på Olivberget som då kommer att klyvas i två delar.


Kampen om det heliga berget

”Evangelikalerna stöder Israel stenhårt och bosättningar. De vill återuppbygga det judiska templet där det en gång stod, där Klippmoskén nu är. De tror att Messias ska återvända till Israel inför domedagen och att det sker om staden befolkas av judar. Varje år firas ”Feast of the Tabernacle”, då tusentals pilgrimer kommer till Jerusalem och deltar i vad som ser ut att vara galashow, med musik och känslor, som en förebådande fest för när Jesus ska komma tillbaka”, berättar en lutheransk pastor som jag träffar.

Men det finns såklart evangelikaler som också är för palestiniernas rätt till en stat.

Det är mycket religion i Jerusalem. De släpas kors på Via Dolorosa, vallfärdas till Betlehem och några drabbas också av det så kallade Jesussyndromet, då de tror att de är Jesus.

Det finns också en återkommande kamp kring platsen där Klippmoskén och al-Aqsamoskén, nu ligger. Platsen kallas Haram al-Sharif för muslimerna och Tempelberget för judarna. Det tvistas om huruvida det första judiska templet låg här – och här gick startskottet till den andra intifadan när den dåvarande oppositionspolitikern Ariel Sharon den 28 september 2000 besökte moskén kraftigt bevakad av israeliska militär. Kulhål från händelsen finns fortfarande kvar i al-Aqsamoskén.

På ena sidan av Olivberget ligger den judiska kyrkogården. Gravarna är vända mot den igenmurade Gyllene Porten i den stadsmur som löper runt den tretusenåriga staden. De som begravts kanske hoppas på att vara de första att återuppstå när Messias återkommer. 

Snart smäller det, säger en del. Snart sprängs al-Aqsamoskén i luften, det står i Koranen, säger en man jag träffar.

Andra skakar på huvudet: vad ska palestinierna göra, de har inte vapenmakten, inte pengarna, inte stödet från sina grannar?

På fredagar utför israeliska bosättare ibland böneaktioner, skyddade av militär och polis ber de strax intill fredagsbönen på Haram al-Sharif/Tempelberget.

En underjordisk synagoga

”Låt folk be här, det är inte det som är problemet, det är ockupationen”, säger en israelisk fredsaktivist jag talar med.

Men alla håller inte med; varför kan inte de inte nöja sig med klagomuren? Templet är ju borta sedan länge, säger de.

I en underjordisk gång under den Gamla staden finns en synagoga för kvinnor. Därigenom kan de be så nära det går att komma den plats där man tror att det gamla templet låg.

I musikvideon "Let the Jordan Run” på You Tube sjunger den israeliska bosättaren och journalisten, Orit Arfa om Jerusalem, att området "is asking for the taking”, med bilder på Tempelberget. Hon framställs som fri och ung, med flygande hår i vit t-shirt, medan palestinier visas upp som gamla hukande kvinnor i hucklen

Den gyllene kupolen på Klippdomen glöder i solnedgången och blir allt mer gyllene ju rödare himlen blir om aftonen. 

Om Messias nu skull återvända, krossa den gyllen porten, klyva Olivberget itu och stå framför oss. Skulle han eller hon gilla utvecklingen? Och vilka skulle få hänga med henne eller honom?

En kristen äldre man jag mötte hade svaret på fråga: ”Det är alla de döda som är på Jesus sida, och de är många fler än de som är på Satans.”

I morgon är det fredag och återigen början på en helig helg för de tre religioner som ska samsas i denna världens heligaste stad. Det återstår att se om det blir en besinningens helg.

Ylva Bergman

Texten har korrigerats i efterhand kring begreppet evangelikala