Go to main navigation
Ylva Bergman

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Nu sprider sig demokratins blinda fläckar

Runt om i världen är människor beredda att offra allt för rättigheter som vi i Sverige av rent ointresse börjar nagga i kanten. Men när de blinda fläckarna börjar bli för många – vad händer då? undrar Ylva Bergman, chefredaktör OmVärlden.

”Demokratin idag fungerar inte”, säger taxichauffören och svänger in på min slutadress. Han förespråkar istället ett system likt det i gamla Rom, med en styrande elit av framgångsrika.

Det är inte första gången jag hör liknande tongångar, missnöjet är stort över den nuvarande så kallade eliten, och föraktet för demokratin växer. Och visst finns skillnad mellan de som har – de med kontakter, pengar, utbildning – och de utan, även i Sverige. Det vore dumt att låtsas annorlunda.

Men alternativet kan inte vara att avskaffa demokratin. Eller inskränka demokratins fundament, civilsamhället och den oberoende journalistiken. Runt om i världen är människor beredda att offra allt för rättigheter som vi i Sverige tar för givet – men som allt fler nu verkar ointresserade av att försvara.

I Ryssland greps nyligen över cirka 700 personer för att ha deltagit i en landsomfattande demonstration mot korruption. I Belarus greps ett hundratal som protesterade mot en ny skatt för ”sociala parasiter”, som handlar om en lag mot så kallat lösdriveri, där de som saknar arbete ska betala en skatt. Flera av de gripna var kända författare, historiker, skådespelare och journalister. I Latinamerika har miljöaktivister mördats, och journalister våldtagits, som OmVärlden har skrivit om.

Utrymmet för yttrandefriheten och civilsamhälles aktörer minskar i världen. Lagar antas som gör det svårt för organisationer att sköta sin verksamhet. Internet kan stängas ner, aktivister uppsöks och fängslas. Organisationernas finansiering försvinner och snaran dras åt.

Men utan civilsamhället kan inte demokratin andas. Här nöts idéer, regeringar kritiseras, rapporter skrivs, seminarier hålls och tidningar ges ut.

Juridikprofessorn Douglas Rutzen som är chef för International Center for Not-for-Profit Law har räknat att det sedan 2012 föreslagits mer än 120 lagar i 60 länder som sökt begränsa olika friheter.

Den globala trenden är att friheten minskar i världen.

Så vad är då yttrandefriheten värd i Sverige? Det är ingen som fängslas här, eller censureras, istället är det mer subtila förändringar som sker, svårare att märka för medborgarna och mediekonsumenterna.

Sveriges Tidskrifter hade nyligen två seminarier där frågan lyftes på olika vis. Många tidningar har problem med intäkter och en arbetsgrupp ska ta fram nya riktlinjer för att förtydliga annonsmärkning. Det handlar till exempel om annonser som till utseendet är förvillande lika det redaktionella materialet (så kallade ”native” annonser).

Det är bra att det synliggörs för läsaren vad som är vad. Men vad händer inne på redaktionerna? Har det någon betydelse för demokratin om en journalist samtidigt ska marknadsföra en produkt, eller om den ansvarige utgivaren är kommunikationschef?

Jag har inget emot varken kommunikation eller pr, tvärtom ser jag det som en viktig del i en demokrati. Men jag tror att sammanblandningen får konsekvenser. Att rollerna måste vara tydliga. Att avsändaren och produktionsförhållandena måste vara öppna.

Varför vill medier, rättighetsorganisationer och politiker, som sitter i en styrelse, blanda samman dessa roller? Nyligen hörde jag om en styrelseledamot som ringt upp en chefredaktör och velat bestämma vad som skulle stå i tidningen. Det är inte heller ovanligt att mötas av oförstående av framstående personer som ändå anser att information är samma sak som journalistik. 

Att medier är angelägna om att få intäkter är lätt att förstå, men det är viktigt att se konsekvenserna av sitt agerande, att oavsett om tidningen skriver om trädgårdar eller politik så förlorar man på att tappa sin egen röst när oberoendet tummas.

Att det är just det oberoendet som har ett omistligt värde för demokratin.

Eller spelar det ingen roll, anser vi att läsaren inte längre bryr sig? Bara det är snyggt förpackat? Bra berättat?

”Det finns det ingen risk för. Du överdriver”, sa en person jag talade med för några år sedan.

Men när har man naggat sig själv i kanten lite för hårt, när de blinda fläckarna blivit för många kanske vår form av demokrati har förpassats till historieböckerna – kanske till ett kortare stycke än det om romarriket.

Ylva Bergman