Go to main navigation
Ylva Bergman

Vit makt, förakt för kvinnor och andra kulturer förenar en del av de män som beskrivs som "sexpatriates" i professor Davidsons studier, kvinnor är varor att förse sig utav. OmVärldens chefredaktör Ylva Bergman skriver om #oxfamgate.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Oxfam-skandalen: Var går gränsen för relationen?

I kölvattnet av #metoo har biståndsbranschen hamnat i skottgluggen genom avslöjanden om Oxfam-mannen. Ylva Bergman skriver om gränser som tänjs.

Det är sen natt i Lagos. Jag har precis varit på en jazzklubb där Fela Kuti pliktskyldigt spelat för vita turister, biståndsarbetare och företagsfolk som lyssnar till hans nedtonade afrobeat.

Jag är inte imponerad – inte den här gången, men förstår senare, på hans egens klubb ”The Shrine”, att det där bara var en spelning för att få pengar.

Vi går vidare. Hamnar på ett diskotek någonstans. Plötslig kommer en av männen från jazzklubben. Han är kort, fet och väldig full och drar runt med några lokala tjejer. Han bjuder på drinkar. Jag är ung, äcklad och klarar inte att vara kvar och se på det vita åbäket.

Vi går vidare till en klubb i Surelere istället, där är det roligare, vi är alla unga, då är man mer jämlik.

Något år senare sitter jag på den enda baren i den muslimska staden Kano i norra Nigeria. Här finns inga vita män. Men sofforna är fulla av lokala kvinnor. Då och då kommer en lokal man in, beställer något som han snabbt slänger i sig. På vägen ut pekar han, liksom förbifarten, utan att möta blick, nonchalant på någon av kvinnorna som snabbt släntrar efter.

Bara att ta för sig, eller?

Men hur reagerar en organisation när den lokalt anställde projkektledaren har fullt med kvinnor i byarna han besöker. Gör han fel? Kanske inte enligt den lokala kulturen, där han inte osannolikt ses som en som tar för sig. Som dåtiden sjömän, med en flicka i Havanna och en Lissabon.

Var det så Oxfam-männen kände sig? Eller kulturprofilen med band till Svenska Akademin? Deras liv var kanske som ett stort smörgåsbord som bjöds dem där de kunde leva ut sina böjelser. Ju längre bor från hemmet desto lättare att utnyttja situationen. För detta vet vi: förövare söker upp möjligheter.

Julia O'Connell Davidson är en brittisk professor som forskar kring de olika skärningspunkterna mellan makt, ekonomisk frihet, kön, klass och valfrihet där sex eller romantiska relationer är varan.

I en studie intervjuar hon 31 ”sexpatriates” som hon kallar dem, män som aktivt sökt sig till Dominkanska Republiken, bort från hemlandets bojor, till en plats där allt är möjligt, även för en fet gammal gubbe. En del såg inte på relationen som en transaktion, utan svarade att det var ihop med tjejerna på riktigt och samtidigt hjälpte släkten med ett hus eller sjukhusbesök. Andra såg situationen som en möjlighet att köpa upp sig till en "högre nivå” – att få vackrare kvinnor än hemma. De flesta av dem betraktade den vite mannen som högre stående.

”I’m 53 years old. Up in New York I’ve gotta screw 50-year-old women. Down here, 15 to 20 year olds, gorgeous women... A friend of mine, he just threw out a 13-year-old girlfriend".

I studien skryter dess män om erövringar, tekniker och parties och hyser förakt för hemlandets sippa kultur och fula kärringar.

De goda svinen

När #oxfamgate drar fram genom biståndsbranschen finns risken att hel sektor demoniseras. Och visst finns det något intrikat lustfyllt med att de ”goda biståndsarbetarna” också visar sig vara svin. Inget är så skönt som att se en god människa på fall. Det får oss andra att känna oss lite mindre dåliga.

I film och teaterbranschen har avslöjande kring Harvey Weinstein sexuella övergrepp och attacker på skådespelare fått stora – och viktiga konsekvenser. Flera branscher har följt efter med upprop och anmälningar och förhoppningsvis leder det till att kvinnor på allvar får lika löner och att sexövergrepp inte längre tystas ned.

När det gäller biståndsbranschen blir det nu viktigt att verkligen stå upp för de värderingar som manglats fram i långa policyprocesser. Det är nödvändigt att visselblåsares anonymitet säkras, att folk vågar säga ifrån. Inte minst gäller detta lokalanställda. För hur ska en lokalanställd våga anmäla en maktfullkomlig chef i land där det är fullkomligt normalt med flera fruar, kanske till och med legalt?

Och det går inte att se mellan fingrarna när lokalbefolkningen utnyttjas.

”Vi följer med de utländska männen för att de har pengar. Kriget har gjort att de flesta kongoleser varken har jobb eller pengar”, berättade en kvinna för journalisten Kate Holt och tidningen Ottar.

Samtidigt måste de svåra frågorna ställas, vad går skillnaden mellan en relation och en transaktion, när är det okej och inte? En del i biståndsbranschen är gifta med personer från länder där de själva tidigare varit stationerade. Hur ser den maktrelationen ut, hur såg den ut när de träffades?

Förändring tar tid och ibland krävs skandaler för att skaka om ordentligt. Fela Kuti skrev musik som är lika aktuell och knivskarp idag. Och han gifte sig med 27 fruar.

”Jag har inget problem med min pappas fruar, men min mamma har det”, svarade hans son Femi Kuti när han för några år sedan fick frågan av tidningen Vanguard.

Vad svarar du?

Ylva Bergman