Go to main navigation
Ylva Bergman, porträttbild

Ylva Bergman.

Foto: Julia Björne

Ledare

Rädslan inför ett toalettbesök

Idag är det internationella kvinnodagen och världen över kämpar kvinnor för sina rättigheter – en toalett är viktig början, skriver Ylva Bergman, chefredaktör OmVärlden.

Männen skyndade mig till ett litet skjul på baksidan av hälsokliniken i södra Etiopien. Lite längre bort trängdes hundratal kvinnor och deras barn i väntan på att bli vaccinerade. Jag stängde den tunna bambudörren, hakade fast den lösa kroken och det starka ljuset sipprade in mellan bamburören. Men trots avskildheten kände jag mig iakttagen.

Ändå var det förmodligen ingenting jämfört med kvinnornas vardag utanför, de hade säkert hållit sig i timmar redan, men var uppenbart inte välkomna på den här toan, som såg ny ut,  porslinet med fotstöden, och hålet mittemellan, lyste vitt mot det röda jordgolvet.

För miljoner flickor och kvinnor världen över är ett toalettbesök förknippat med en oro och rigorösa säkerhetsåtgärder som är svåra att föreställa sig; du ska inte gå ensam, helst i grupp och ta dig ut på fältet, eller bushen, tidig morgon och kväll, träna på att hålla dig, (upp mot 13 timmar är normalt i Indien), är det mörkt  glöm inte att spana efter ormar, råttor, kanske till och med hyenor.

Men sådana försiktighetsåtgärder hjälpte inte de två tonåriga kusinerna i byn Katar i Uttrar Pradesh, Indien 2014, som återfanns mördade, hängda i mangoträden i bambufältet bakom familjens hydda. Familjerna till flickorna hävdar att de våldtogs och mördades när de skulle göra sina behov, vilket senare ifrågasatts. Familjerna hävdar att deras trovärdighet kritiseras för att de tillhör ett lägre kast.

Miljontals familjer i Indien lever utan toalett. 2010 hade fler personer tillgång till mobiltelefoner än toaletter, och rörelsen för kvinnors rätt att få kissa har vuxit sedan dess. Mumtaz Shaik, som startade ”The Right to Pee”, rörelsen i Mumbai, säger att det 2015 fanns 3000 urinoarer för män, men endast betaltoaletter för de 5, 7 miljoner kvinnorna.

”När en kvinna inte kan få tillgång till en toalett är det inget annat än politiskt våld”, säger Deepa Pawar, en av många som engagerat sig.

Den bristande tillgången till toaletter sätter blixtbelysning på flera av FN:s globala hållbarhetsmål, på rätten till jämställdhet, tillgång till rent vatten och sanitet för alla, liksom målet om hållbara städer. Kvinnokommissionens 60:e  möte i New York i år (14-25 mars) har också fokus kvinnor och hållbarhet. Att koppla ihop rättigheter med hållbarhet och kvinnors deltagande är en förutsättning för att flickor och kvinnor ska kunna ta del av utbildning och delta i samhällslivet på egna villkor. Att ta sig igenom universitetet är en tuff resa för som vem helst, men vågar man inte gå på toaletten för rädsla för övergrepp, som en ung kvinna berättade för mig på ett campus i Addis Abeba, blir det knappast lättare.

Då måste man också våga tala om ”underlivsfrågor”, oavsett om det handlar om mens, rent vatten, rätten till sin kropp eller att slippa utsättas för övergrepp och våld. Sexuellt våld ökar ofta i krig och konflikter och har genom historien använts som ett vapen för att krossa, förödmjuka och oskadliggöra motståndaren genom att ge sig på kvinnor och barn.

Just nu är män, barn och kvinnor på flykt undan krig och konflikter. Hur toalettbesöken ordnas i flyktingläger eller på landsbygden i Etiopien eller Indien kan tyckas försumbart i skuggan av de brott som nu sker runt om i världen, men för att kvinnor ska kunna ta makt över sina liv måste alla de områden som kvinnor lyfter lyssnas på – och tas på allvar.

”Eftersom det här är kopplat till kvinnors kroppar har det setts som ett privat problem och inte något politiskt/…/ Ända sedan den första dagen, när alla skrattade åt oss, visste vi att den här kampen inte skulle bli lätt, men vi har bestämt oss för att vinna”, säger Supriya Jan-Sonar, jurist och medlem i Coro India, som kampanjar för kvinnor rätt till säkra och offentliga toaletter.

 

Ylva Bergman