Go to main navigation
Ylva Bergman

Det är lätt att bli förlamade av världens alla orättvisor och den växande klimatkrisen, Då blir samtalen om vilken värld vi vill ha, och vad som kan göras, ännu viktigare.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Skam: ”Vi är alla otillräckliga men tillsammans är vi oövervinnliga!"

Vi behöver prata med varandra. Ska vi komma åt skam- och skuldkänslor över världens orättvisor måste vi mötas på riktigt, skriver Ylva Bergman.

Varje år närmar jag mig Almedalen med en viss bävan. Det är lätt att undra hur meningsfullt ännu ett seminarium blir bland alla tusentals.

I år var OmVärlden och Föreningen för Utvecklingsfrågor, Fuf, på Sidas torg Sverige i Världen, och hade seminarier på temat ”Skam – ett uppriktigt snack om klimat och orättvisa”.

Scenen låg ironiskt nog strax intill Volkswagen, ett företag som i dag kämpar med sitt varumärke sedan den stora dieselskandalen 2015, då fusket kring utsläppen uppdagades. Kanske är det just den paradoxen som på sistone förlamat oss människor, skapat skamkänslor och givit oss nyord som flerbarnskam, köttskam, flygskam, suv-skam.

Den dubbelhet vårt liv innebär och den medvetenhet vi har. Det är som om vi alla fuskar liksom Volkswagen.

Idag är 70 miljoner människor är på flykt. De flyr undan krig och konflikter.

2018 drevs 28 miljoner på flykt i sina egna hemländer och 17,2 miljoner av dem antas fly på grund av klimatförändringar-

Koldioxiden ökar i atmosfären, isarna smälter. Vi drar ner lite på köttet och försöker ta tåget. Men vi berör inte de stora förändringarna som krävs, som idén om ständig ekonomisk tillväxt där en kvartalsekonomi är tätt kopplat till allas våra inkomster, dagis och pensioner. Inte heller har vi förändrat hur vi ser på framgång och lycka, vilket i dag är starkt sammankopplad med en utåt sett manifesterad framgång.

I vårt första samtal om skam lyfte artisten och poeten Emil Jensen upp hur vi människor upprätthåller en maktordning i världen gentemot allt levande, hur övergreppen pågår, och vi blundar och slätar över. Världen knackar på och det brinner över gränserna, sjöng han.

För de som drabbas mest är alla de fattigaste och utsatta. Inte vi.

Kenti Wisti, präst och bildkonstnär, lyfte upp skillnaden mellan skam och skuld. Att skam förlamar och att skuld ändå är något som kan regleras. Åsa Romson trodde skamkänslan kan passivera unga och skapa panik, men att många också blir arga och känner engagemang. Anders Wijkman tyckte inte vi tillräckligt mycket har pekat ut de ansvariga, och nämnde som exempel den amerikanska finansiella sektorn. Det viktiga är nu, menade han, att diskutera hur etisk vår civilisation är och vad som är rätt att göra. Inte vad som är för dyrt.

Läs mer om hur ”Vårt samhälle är så förbannat kortsiktigt".

Kent Wisti tror att vi alla lever i ett slags kollektiv synd, men vill att vi ska sluta döma varandra och försöka hitta till det goda livet.

Lyssna på hela samtalet här.

I samtalet om orättvisor skämtade Zinat Pirzadeh, ståuppkomiker, om skammen som överlevare, när andra är fast i krig och förtryck. Hon flydde själv ifrån ett barnäktenskap, och har känt ilska över att Sverige inte alltid agerar för att skydda utsatta barnbrudar här hemma.

Ahmed Abdirahman, som är  initiativtagare till Järvaveckan, kände igen den känslan. Skammen över att ha det bra nu, och sa att det finns många föreställningar om hur en person som är invandrare eller förortsbo ska vara, som både tonårskillar och hans mamma får kämpa med, för att bli sedda för den de är.

Hewan Temesghen, generalsekreterare, Fairtrade Sverige, pekade på det koloniala arvet inom världshandeln, att det faktiskt finns modernt slaveri idag, att det är viktigt att agera som konsument, men att hela samhället måste arbeta på flera plan för att få slut på det.

Skäms vi mer idag? På 70-talet var många arga på länder som USA, Sovjet och globala orättvisor. Är vi mer passiva nu, är skam ett tecken på uppgivenhet?

I länder som Libanon, där jag nyligen varit, håller föroreningar på att kväva landet. Men det är inte skam människor uttrycker. Snarare frustration, uppgivenhet över den förlamande korruptionen.

När Beirut täcks av ett orange lock av smog och människor blir allvarligt sjuka av den dåliga luften och någon säger att det här är ingenting mot Delhi eller Lagos, då blir jag mörkrädd.

Men låt oss inte förlamas. Vi har alla en möjlighet nu att öppna samtal om vad som är viktigt på riktigt.

”Vi är alltid otillräckliga men tillsammans är vi oövervinnerliga”, fick Hewan Temesghen, avsluta vårt samtal.

Lyssna till det samtalet om orättvisa här.

Den insikten, att vi är fler som vill ha en bättre värld, och att samtal och möten fortfarande är mer meningsfulla än mycket annat, vill jag bära med mig över sommaren.

Ylva Bergman