Go to main navigation
Ylva Bergman

Är Sverige och FN som den jobbiga föräldern som aldrig slutar tjata om sådant som alla vet men helst struntar i, undrar Ylva Bergman.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

FN – en jobbig morsa som bara tjatar?

Vad är det första som många relaterar till när de tänker på Sverige? Ett land som ballat ut och gått för långt eller allas lika värde? Och vad är det för kärlekshistoria som Sverige har till FN? Nästa vecka rapporterar Omvärlden direkt från New York och öppnandet av FN. Häng med!

Sverige har blivit som alla andra länder skriver New York Times. Från att ha varit en moralisk supernation, den irriterade storasystern som alltid vet bäst, är det många som numera anser att vi blivit mer lika våra grannar.

Men vad betyder det egentligen? Att vi också ser till vårt eget först? Inte gillar invandrare, struntar lite mer i världssamvetet? Att folkhemmet ska privatiseras ännu mer? Att vi ska ha gränsvakter?

”Vad är svenska värderingar”, frågade en dansk kollega. Vad svara man på det? Feminism, nej det gillar verkligen inte alla, kanske en lång föräldraledighet och sköna dagar i lekparken med andra föräldrar, men absolut inte en kvoterad sådan.

Allemansrätt! Det är svenskt. Och barnen i fokus, vi får inte slå våra barn och vi gillar demokrati. Rökförbud kanske, (fast det är ju ännu strängare i USA), och glöm inte vårt fria tonårsliv kanske? Där man får halsa sprit i parken samtidigt som alla föräldrar låtsas att deras barn inte dricker.

Så vad är det första människor från andra länder brukar ta upp om Sverige? Är det ett moralisk förfall eller inte?

Jag upplever att det, förutom kylan och snygga tjejer, ofta handlar om rättigheter, att det är mer jämlikt, att kvinnor får skilja sig, att alla får studera gratis, till och med får betalt i form av studiebidrag, liksom rätten till sjukvård.

De är ofta unga och kvinnor som tar upp dessa rättigheter som de hört talas om, och lite förläget sen säger att så har de inte det alls.

Men också unga killar både i Beirut eller Milano säger de har hört att Sverige är så modernt, samma sak med danskar jag mött, engelsmän, fransmän och nyligen en kvinna från Sierra Leone.

Ikea i all ära, men det är inte det första som nämns.

På ett sätt är det märkvärdig att ett så lite land kunnat göra så djupgående avtryck med rättighetsfrågor runt om i världen.

I Sverige har vi varit stolta över vårt demokratibygge, över folkhemmet, långa semestrar, fri skola och sjukvård, på samma sätt som många svenskar också sett upp till FN som tycks ha rimmat med det svenska folkhemsbygget om allas lika värde.

Ändå återkommer ständigt devisen att FN är meningslöst, många har tappat tron på medlemsländernas förmåga att lösa konflikter. Det talas om korruption och gräddfiler. Att de som arbetar inom FN bara gör det för pengar och status, för feta löner och möjligheten att shoppar momsfritt i specialbutiker, om att fredsbevarande trupperna våldtar dem de ska skydda och att säkerhetsrådet aldrig klarar av att handla i svåra kriser.

Detta är också ett reellt problem.

Så vad är poängen undrar den skeptiske? Är det inte bättre att lägga ner alltsamman? Ska man ens bry sig om att försöka lösa konflikter. Historiskt har det ju skett genom avtal mellan länder, giftermål och inte sällan hemliga överenskommelser som gynnat det ena eller andra landet.

Frihandel tror en del är lösningen på allt, det ökar samarbetsförmågan eftersom bägge parter tjänar på fred. En helt avreglerad marknad där den som har mest pengar när den dör vinner alltså. Är det alternativet?

Nästa vecka rapporterar OmVärlden på plats i New York från öppnadet av FN. Vi tar pulsen på Sverige och säkerhetsrådet, tittar närmare på klimatfrågan och reformarbetet för FN, den feministiska utrikespolitiken och talar med unga praktikanter om drömmen om en FN-karriär.

Jag vet ingen som inte stöder Sverige på FN. Sverige är poppis härborta", säger Yasmine Sherif chef för Education Cannot Wait (Unicef).

Det tål att tänka på. Och vad skulle världen vara utan FN? Utan tjatiga resolutioner och sega konferenser där FN byråkrater och experter maler på om det som alla redan vet, men kanske inte vill inse, att världen mår bättre om människor mår bättre, har rättigheter, får gå i skolan, kan dricka vatten och slipper vara slavar.

Kanske måste tjatet pågå? Lite som en jobbig mamma eller pappa som inte alltid lyckas få barnen dit hon vill, men vägrar ge upp.

Ylva Bergman