Go to main navigation
Man i rutig skjorta vid tegelvägg

OmVärldens reportage visar på tvärvändningen i Sveriges och Europas migrationsmottagande, konstaterar chefredaktör Erik Halkjaer.

Foto: Rebecka Falk

ledare

Sveriges ledartröja sitter trångt

OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer minns en höst för fem år sedan, och en intervju om en ledartröja. Ett löfte om försvaret av enprocentsmålet för bistånd håller tröjan kvar. 

För fem år sedan intervjuade jag Sidas dåvarande generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka. Det var i efterdyningarna av det som skulle gå till historien som flyktingkrisen. 

För oss som jobbade på OmVärlden då var det där med kris mest ett stort skämt. Vadå kris? Den 23 september 2015 publicerade vi ett av de mest lästa reportagen på vår sajt OmVärlden berättar, ”Liv på nytt i Nyumanzi” om Uganda, som då tog emot 160 000 flyktingar varje år. I Sverige talade man om öppna armar, men snart stängdes gränserna och nya toner kunde skönjas.

I våras publicerade vi ”Det stora migrationsspelet – sometimes you win, sometimes you lose” om Europas stängda gränser, överfulla flyktingläger i Grekland. Som natt och dag i jämförelse med de öppna armarna i september 2015.

Nu brinner lägren på Lesbos och Europa vänder de migranter som drabbas av covid-19 ryggen. En procent av jordens befolkning är på flykt, mer eller mindre permanent. Och vartannat flyktingbarn får inte gå i skolan. 

I Sverige och Europa kan politikerna inte komma överens om vem som är värst, mest hårdhudad och kallast gentemot världens flyktingar och migranter. När jag talade med Charlotte Petri Gornitzka den där hösten 2015 varnade hon för vad som skulle kunna hända om Sverige kastade ledartröjan för världens bistånd.

Vän av ordning frågar sig hur bistånds- och migrationspolitik hänger ihop. Fråga Kristdemokraterna. För en vecka sedan föreslog de att biståndet skulle kunna användas för att bygga fängelser ute i världen dit personer med utländsk härkomst, som dömts för brott i Sverige, skulle kunna flygas och tas om hand av skrupelfria regimers fångvaktare. 

Man häpnar. Är det hit den svenska biståndsdebatten nått? Ja, och det ligger helt i linje med den av regeringen tillsatta jämlikhetskommissionens förslag att finanisera integrationspolitiska åtgärder med biståndspengar, eller för den delen Sverigedemokraternas och Moderaternas önskan om att skära rejält i biståndsbudgeten. 

Jag slår en signal till pressekreterare Robert Englund, hos ministern för internationellt utvecklingssamarbete, Peter Eriksson, för att kolla om det fortfarande är en procent av BNI som gäller för det svenska biståndet i höstbudgeten. Ja, säger Robert Englund. 

Samtidigt dundrar regeringen ut en klimatsatsning utan dess like. Ledartröjan kanske sitter kvar ändå, tänker jag, men hur länge? Gränserna flyttas, debatten hårdnar.

I ett kommande avsnitt av OmVärlden podd pratar vi om USA:s bistånd de närmaste fyra åren, under Donald Trump eller Joe Biden. Det är inte tu tal om att fyra år till med den nuvarande administrationen tecknar ett mörkt scenario för globalt samarbete och hållbar utvecklingspolitik. Det gäller att rusta sig för det, och inte kopiera den i mångt och mycket utvecklingsfientliga biståndspolitik som Donald Trump drivit i fyra år. 

Det är ju inte för inte som vi under exakt samma period sett hur debatten på andra sidan pölen färgat av sig även på Sverige och Europa. I mina ögon sitter ledartröjan lika löst som för fem år sedan.  

Erik Halkjaer