Go to main navigation
Ylva Bergman

Ylva Bergman fascineras över att kvinnor stått ut så länge som de gjort.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Trotsa konventionen och stå upp för din rätt!

Det pågår en lågintensiv kamp för kvinnors rättigheter världen över. Det handlar om rätten att ärva, rätten till sina barn, sin kropp. Och rätten att få tala om det man inte ska tala om. Ylva Bergman, chefredaktör på OmVärlden, skriver om alla de kvinnor världen över som kämpar.

En blottare står utanför skolgården i den ruggiga göteborgska våren. Vi klagar hos skolvaktmästaren, men inget händer.

Vi är inte förvånade.

Det är längesedan nu, men blottare var en del av vår ungdom; de satt på tågen, körde taxi, stod bakom gathörnen i Paris, sprang förbi oss i en trappa för slänga sig ner på nästa avsats, eller dök upp i gränderna i Gamla Stan.

Vi fick lära oss att de inte var farliga. Det var bara att ”skoja att de har små pillesnoppar” och gå vidare.

I dag är tonläget mer uppskruvat. Vuxna män skickar ”dick-pics” till kvinnliga artister som Zara Larsson och idrottare som Linnéa Claeson, som också dödshotas.

Men blottare ses inte längre som ofarliga. Många går vidare till grövre sexualbrott. Och kvinnor är inte längre tysta.

Skammen måste blottas, rädslan och obehaget vädras ut.

I går höll Union to Union, Arena Idé och Kvinna till Kvinna ett gemensamt seminarium om ”Mens, makt och arbete”. Där konstaterades att det fortfarande är svårt för FN att säga rakt ut vad det handlar om. Istället för mens talar man om att ”särskild uppmärksamhet bör riktas mot behoven för kvinnor och flickor.”

På seminariet diskuteras att dessa hänsynsfulla omskrivningar är tröttande, och resulterar i att kvinnor inte kan gå i skolan de dagar de har mens, eller arbeta, utan tvingas sitta i timmar med fuktiga trasor mellan benen som kan leda till infektioner och underlivssmärtor.

På samma vis har många kvinnor världen över förtigit orättvisor. Kvinnor som förlorat sin man är en särskilt utsatt grupp i världen, vilket OmVärlden uppmärksammar under veckan. Bland Loufolket måste en änka ”renas” genom att ha sex med en okänd man (ofta ett fyllo) för att bli av med den olycka som drabbat henne. På andra ställen tas deras mark ifrån dem. Det är inte ovanligt att de drabbas av våld och hot.

”Från början var tanken att stödja en kvinna som drabbats av död – men vem kommer på en tradition där kvinnor måste renas med kroppsvätskor, eller ligga fyra dagar i hällregn vid sin makes grav?”, undrar Roseline Orwa, en av de änkor som vägrat upprätthålla tystnadens kultur, och finna sig i att änkor inte får sitta på vissa stolar, äta ur vissa skålar eller gå i kyrkan.

Precis som kvinnor med mens.

På många ställen kan de inte ens hänga ut sina bindor på tork. I värsta fall isoleras de när de menstruerar, som OmVärlden skrivit om.

Jag minns en kvinna som ringde mig när jag var reporter på en annan tidning. ”Min man vägrar ha med mig i bilen när jag har mens”, berättade hon.

Hon bodde i Småland, mannen var präst.

Patriarkatet vilar tung både här och i de kenyanska byarna. Man kan fascineras över att kvinnor stått ut så länge som de gjort. Att de inte strejkat, vägrat lagra mat, tvätta lakan eller sopa köksgolvet. Vilka vinster har de fått?

Barnen såklart – om de haft några, viljan att skydda dem. Stunder av kärlek, trygghet i ett hem, eller kanske bara att överleva utan att vara ett offentligt villebråd, som en kvinna på gatan, i ett flyktingläger, utan pengar eller beskydd.

De kvinnliga strategierna för överlevnad är många, men vid sidan av förtrycken och övergreppen pågår en lågintensiv kamp för kvinnors rättigheter världen över. Det handlar om rätten att ärva, rätten till sina barn, sin kropp och rätten att få tala om det man inte ska tala om.

I dag är det den internationella kvinnodagen, och världen tycks mörkare än på länge. Då är det ännu viktigare att lyfta fram de kvinnor som trotsar konventioner och står upp för sin rätt.

Missa inte OmVärldens tema om världens kvinnor, som den colombianska journalisten Jineth Bedoya som vägrade låta sig tystat. Glöm inte alla de som arbetar för att flytta fram kvinnors positioner, via facken eller civilsamhällets organisationer.

Det personliga är alltid politiskt!

Vad är det just nu som vi inte ser som politiskt? Kanske det subtila ideal av den perfekta människan – och kvinnan – som flödar över sociala medier – och på våra arbetsplatser?

Ylva Bergman