Go to main navigation
Ylva Bergman

I vårt eget land har vi nästan alla en släkting som minns hur det var innan abort tilläts 1975. Nu har flera delstater i USA infört stränga abortlagar.

Foto: Johanna Hanno

LEDARE

Under his eye – abortmotståndet handlar om kontroll och kvinnohat

I Alabama har 25 vita män skrivit under ett totalförbud mot abort som i huvudsak kommer straffa svarta kvinnor. Läkare som utför abort riskerar livstids fängelse – och nu tror många att det är första steget mot ett totalförbud i USA.

Den 15 maj skrev 25 vita män i den amerikanska delstaten Alabama under ett majoritetsbeslut som i princip kommer att drabba fattiga– och i stor utsträckning – svarta kvinnor. Abort förbjuds även vid våldtäkt och incest.

Den här lagen, liksom de andra strikta lagar som nu finns i USA, kommer sannolikt att överklagas och tas upp i högsta domstolen, som i dag har en majoritet av konservativa domare. Målet är förstås att förbjuda abort över hela landet och bestrida det prejudikat ”Roe vs Wade” som i dag styr detta.

I Ohio, Georgia, Kentucky och Mississippi är abort i dag förbjuden efter graviditetens sjätte veckan, då ett embryos hjärta antas kan höras. I flera andra stater är abort också kraftig begränsat. 

Den nu flera decennier långa kampen från abortmotståndare i USA; där läkare skjutits och där kvinnor som besökt abortkliniker fått glåpord kastade efter sig, har långsamt nått sina mål. Lagar har naggats i kanten och en stor del av staterna i Mellanamerika har begränsad tillgång till abort, rapporterar New York Times.

Den kristna högern i USA verkar inte ha blidkats av att landets bistånd begränsar kvinnor. I god republikans tradition såg Trump till att skriva under den så kallade gag-rule (Mexico City policy), som förbjuder biståndsorganisationer att informera om hälsorisker med osäkra aborter, kämpa för ändrade lagstiftningar, eller vårda dem som har utfört en osäker abort.

Det var under 2000-talet som abortfrågan politiserades allt mer och lobbykrav på begränsade rättigheter, samvetsklausuler för vårdpersonal och det ofödda barnets rättigheter, indragna biståndspengar, dök upp som lagförslag i både USA och Europa

1990-talet hade varit progressivt när det gällde kvinnors rättigheter. Tabun hade brutits, media hade börjat skriva om ”livmodersfrågor” och att medier numer toppar med nyheter om strikta abortlagar måste ses som ett resultat av detta. Dessutom – och minst lika viktigt – var att kvinnoorganisationer i fattiga och låginkomstländer under 90-talet drev krav på sina rättigheter. Att kvinnor dör i sviter av osäkra aborter, tvingas föda som tonåringar, sluta skolan och fastnar i fattigdom är ett stort utvecklingsproblem. Tack vare kvinnors kamp för att ändra detta slogs det år 1994 för första gången fast att reproduktiv hälsa är en mänsklig rättighet.

I vårt eget land har vi nästan alla en släkting som minns hur det var innan abort tilläts 1975. En släkting som fick lämna bort sitt barn, som Astrid Lindgren, eller kallades sköka för att hon fick flera barn med flera män, och så vidare.

Under 60-talet valde en del att åka till Polen och jag har mött några av dem. De vittnade i mörker på en scen på Medborgarhuset i Stockholm och berättade hur de tvingades låna pengar och åka tåg bakom järnridån för att möta någon okänd person, som sedan hjälpte dem. De berättade om rädsla, utsatthet och ensamhet. Men också om att de ville bestämma över sina liv och sina kroppar. Det här ledde sedan till en polisrazzia hos Hans Nestius, som då var ungdomspolitiker (L) och engagerat sig i abortfrågan. Polenaffären blev en stor affär där till slut kungen var tvungen att ingripa, vilket jag tidigare skrivit om i boken, ”Sex en politisk historia”.

Nu är rollerna ombytta. I Polen är det numer bara tillåtet med abort om moderns liv är fara, om fostret är allvarligt skadat eller om graviditeten är ett resultat av incest eller våldtäkt. I EU har bara Malta och Nordirland strängare lagar, där abort är totalförbjudet och även kvinnorna riskeras livstidsfängelse för en abort.

I Margret Atwoods roman, Tjänarinnans berättelse, som också finns som TV-serie, målas en mörk framtid upp: infertilitet är ett stort problem och en ny religiös regim styr där fertila kvinnor blir vandrande livmödrar som ska föda barn till maktens män.

Margret Atwood har sagt att inget i boken är påhittat utan inspiration är hämtad ur saker som hänt runt om i världen.

Männens avkomma och kvinnors lockande sexualitet, som de stackas männen inte anses kunna tygla sig inför, går som röd tråd genom historien. Kvinnor ska kontrolleras, sättas vid skampåle, täckas över eller sys ihop, allt för att männens avkomma ska skyddas, arven ska säkras och pengarna eller makten rakas in.

Vad som driver dessa 25 män att rösta mot kvinnors rättigheter kan inte handla om annat än synen på sig själva som högre stående varelser, med rätt styra och ställa över kvinnors liv. För det är knappast dem, eller deras fruar eller döttrar som kommer få betala, de med pengar kan alltid hitta en annan väg.

Dessvärre är de inte ensamma, runt om i världen är kvinnor förpassade till hemtjänarinnor, enkom till för männens behov. Människan är en grym varelse.

Ylva Bergman