Go to main navigation
Ylva Bergman

Ylva Bergman.

Foto: Johanna Hanno

ledare

Var går gränsen för den utsträckta handen?

Svenska ambassader är dåliga på att hantera frågor kring religionsfrihet och saknar förståelse för religiösa minoritetsgruppers utsatthet. Går det att kombinera feministisk utrikespolitik med att värna om religiösa grupper? Lider vi av religionsfobi i Sverige? Kring detta reflekterar OmVärldens chefredaktör Ylva Bergman.

Tänk dig att du är utsänd från Sverige. Vilka rättigheter ska du stå upp för och samtidigt aktivt agera för att stärka religionsfriheten i världen?

Utrymmet för civilsamhället krymper och det oroar. Organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter får sin finansiering strypt och utsätts för hot och trakassarier, och det gäller även religiösa grupper. Förra veckan släppte Svenska Missionsrådet en kartläggning om svenska ambassaders förståelse för arbete med religions- och övertygelsefrihet. I riksdagen arrangerades ett seminarium med fyra partier (m, v, kd, s).

I rapporten undersöks hur 14 ambassader hanterar religionsfrihet i sin specifika kontext, och hur de arbetar för att stärka rätten för religiöst utsatta grupper. Det kan handla om allt från diskriminering av kristna i samhällen där muslimer dominerar, eller tvärtom, likväl som förtryck av minoritetsgrupper som Jehovas vittnen.

Ambassaderna är anonymiserade i rapporten, men verkar i områden där våld, hot och begränsade lagstiftningar för olika religiösa grupper förekommer. Trots att ambassaderna har tagit vissa steg för att implementera de riktlinjer som EU:s ministerråd antog 2013, så menar författaren att det generellt saknas en förståelse för hur religiösa grupper utsätts, och hur Sverige aktivt ska arbeta med frågorna.

De mest aktiva ambassaderna fungerade som en mötesplats och dörröppnare för utsatta grupper, och gav stöd åt civilsamhällesorganisationer på plats. Två av ambassaderna sa att de arbetade med bistånd på detta vis. Men många var rädda för att elda på religiösa konflikter.

Går det att kombinera feministisk utrikespolitik med att värna om religiösa grupper? I FN och i andra sammanhang kan religiösa stater hänvisa till religion eller kulturella sedvanor för att inte driva igenom vissa rättigheter för flickor och kvinnor. Det kan handla om allt från tillgång till preventivmedel, abort, sexualundervisning, eller hbtq-personer som trakasseras. Hur ställer vi det mot den senaste tidens diskussion om vikten att ta i hand, och den sekulariserade syn där kvinnors rättigheter står i fokus? Ska utsända svenskar undvika att ta i hand, men ändå lyfta abortfrågan?

Enkelt, kan en del säga, man kan alltid luta sig mot de mänskliga rättigheterna. Men tolkningar av de mänskliga rättigheterna är också under utveckling, inte minst vad gäller kvinnors mänskliga rättigheter, och nationella lagstiftningar väger ofta tyngre.

Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor har lett till diskussion i Sverige. Det anses inte vara förenligt med svensk tradition, och feminism som politiskt ställningstagande. Andra gör jämförelsen med diskriminering baserad på etnicitet – hur skulle det se ut om någon vägrade ta en människa med annan hudfärg i hand?

Carl Otto Werkelid är journalist, katolik och före detta kulturråd vid Sveriges ambassad i London. I ”Tankar för dagen” säger han att  vi svenskar värnar om att vara mångkulturella, men i själva verket har långt dit, och snarare värnar vår enhetlighet. Han påminner om att först 1951 kunde en katolik bli riksdagsman i Sverige.

Hur ska vi då förhålla oss till feminism, mänskliga rättigheter och religionsfrihet? Inga problem var debattörerna ense om på seminariet. Det behövs bara modiga ambassadörer som kan lyfta frågan och samtidigt visa takt och hyfs. Hans Linde (v), som sitter i Svenska Afghanistankommitténs styrelse, poängterade hur samarbetet med religiösa talibaner varit en förutsättning för att säkra flickors skolgång i dessa regioner.

Jag har mött religiösa ledare som engagerat sig för sexualupplysning för ungdomar. Jag har också mött till synes sekulära människor, som valt ”home-schooling”, för att de ansåg att den skola som erbjöds inte var tillräckligt religiös. Jag pratade med en svensk kvinna som vuxit upp med en sträng pappa som var präst, och som inte tillät att varken hon eller mamman satt i bilen när de hade mens.

Kristdemokraten Sofia Damm menar att vi lider av religionsfobi i Sverige, och att om vi ska vara trovärdiga i utrikespolitiken så måste vi agera för alla minoriteter.

Så var går gränsen?  Vid en handskakning? Folkvettsexperten Magdalena Ribbing säger till SVT:s kulturnyheter att en pragmatisk hållning kan vara en väg, där personen i fråga inte tar någon i hand.

Internationella kindpussar är då knappast ett alternativt, inte heller den svenska kramen. Kanske kunde en lätt bugning vara mer universell – om det nu inte vore så förbannat förknippat med vår syn på kvinnoförtryck.

 

Ylva Bergman