Go to main navigation
margot-wallstrom-armenia.jpg

Margot Wallström besöker Tumo, ett ungdomscentrum för kreativ teknologi i Jerevan, tillsammans med UD-diplomaten Therese Hydén och Centerns Kerstin Lundgren.

Foto: Erik Weikensjö/Regeringskansliet

FEATURE

Med Margot i Armenien

Feministisk utrikespolitik är Margot Wallströms ledord. Men vad innebär de i praktiken? OmVärlden följde utrikesministern under en dag i Armenien, ett land få vet något om och som vi sällan hör talas om i nyhetsrapporteringen.

Det var till ett konfliktladdat Kaukasien som utrikesminister Margot Wallström denna gång tog med sig sin feministiska utrikespolitik. Hennes budskap välkomnades av civilsamhället i Armeniens huvudstad Jerevan. Men Armeniens politiska ledning såg inte samma behov av fler kvinnor vid förhandlingsborden.

Strax innan det är dags för Margot Wallström att lämna ett ungdomscenter i Jerevan kliver hon plötsligt ur sin korrekta roll. När chefen för centret vill ge sitt halssmycke till den svenska gästen tar hon själv ta av sig sitt halsband för att skänka som gengåva.

Foto: Bitte Hammargren 

Denna spontana gest hör dock till undantagen när jag följer Margot Wallström under en halv dag i Jerevan.

Jag har rest med tre svenska utrikesministrar i konfliktområden. Jag var med när Anna Lindh gjorde sin första resa till Balkan på 1990-talet. I Mellanöstern följde jag Carl Bildt hack i häl på olika resor – runt om på den ockuperade Västbanken, och på en annan resa till Bagdad, Erbil, Beirut, södra Libanon och Damaskus.

Där Wallström betonar genusfrågor koncentrerar sig Bildt hellre på geopolitik, medan Lindh kunde ägna sig åt båda frågor med samma glöd. Men hos de tre olika utrikesministrarna på resa ser jag en gemensam nämnare: De har alla lagt sig vinn om att träffa representanter för opposition och civilsamhälle, inte bara regeringar.

Men trots alla år i politiken är Margot Wallström mer svårfångad än sina företrädare. Anna Lindh var ett politiskt djur och Carl Bildt är det än. Som utrikesministrar på resa kunde de ofta bryta mot ett stelt protokoll.

Margot Wallström är i mina ögon en mer försiktig general. När jag på språng under en besöksrunda ber henne kommentera laddningen kring enklaven Nagorno-Karabach – ett konfliktämne sedan kriget på 1990-talet mellan grannländerna Armenien och Azerbajdzjan – väljer hon att passa.

– Det tar vi när det finns mer tid, säger Wallström.

Men den tiden bjuds inte under detta dagsbesök i Jerevan. 

 Fler killar än tjejer är inskrivna på IT-centret Tumo för ungdomar i Jerevan. ”Men vi jobbar för en förändring”, fick utrikesminister Wallström höra.

Lyssnar koncentrerat

Margot Wallström visar dock engagemang i mötet med civilsamhällets företrädare i Armenien. När Lara Aharonian, som leder en kvinnoorganisation, och Richard Giragosian, chef för en tankesmedja, tar till orda får hon höra om diskriminering av kvinnor och om den stillastående fredsprocessen med Azerbajdzjan. Wallström lyssnar koncentrerat. 

– Det råder brist på politisk vilja i fredsprocessen. Vi är tillbaka på ruta ett. Men det gäller att hålla fredsprocessen vid liv. Därför hoppas vi att ni håller fast vid er linje att ge kvinnor mer makt och att matcha fram kvinnliga förhandlare i fredsprocesser. Så när ni möter Armeniens utrikesminister och president, ta då upp behovet av kvinnligt deltagande i fredsprocessen, betonar Richard Giragosian, som lämnade den armeniska diasporan i USA för tio år sedan för att flytta till Jerevan och bilda familj här.

När jag träffar Wallström igen efter hennes möte med utrikesministerkollegan Edward Nalbandian och visiten hos president Serzh Sargsyan, medger hon att det inte var ”alldeles enkelt” för landets ledare att ta till sig varför det behövs fler kvinnor vid förhandlingsborden.

– Allmänt tror jag att de håller med. Men de säger: ”Vad hjälper det? Formatet för processen är ju given”. Sen skyller de på Azerbajdzjan och hävdar att ”azerierna bryr sig inte om det där”. Men jag tror att de förstår att det är viktigt med kvinnor i fredsprocesser. Men de har inte tänkt i de termerna, säger Wallström.

Armeniens kartbild påminner om en kvinnas profil med blicken riktad åt väster. Landet är sprängfyllt med historia, men fattigt på välstånd. Geopolitiskt är republiken invävd i Rysslands intressesfär, vilket inte alla här gillar. Den ekonomiska utvecklingen hindras av den stängda gränsen till Turkiet. Armeniens ockupation av azeriskt territorium intill Nagorno-Karabach sägs vara tänkt att användas som förhandlingskort vid ett fredsavtal. Men det låter vänta på sig.

Så Armenien har bara öppna gränser mot Iran och Georgien. För att bryta sig ur denna isolering behövs konfliktlösningar med Ankara och Baku – och närmare relationer till EU.

– Vi ser partnerskapet med EU som ett draglok för förändring, säger Richard Giragosian.

Armenien är djupt rotat i en urgammal kultur och kristen historia. Men traditionen för med sig patriarkala strukturer. Av civilsamhällets representanter informeras Margot Wallström om underskottet av kvinnor i politiken, bristen på lagar som skyddar barn och kvinnor från våld i hemmet, samt bristen på hbtq-rättigheter.

Patriarkal attityd

De patriarkala attityderna får en skrämmande tydlighet när det berättas att Armenien i konkurrens med Azerbajdzjan ”tävlar” om en föga smickrande andraplats i frågan om vilket land i världen som, näst efter Kina, aborterar bort flest flickfoster. 

Dessa könsselektiva aborter uppenbarar sig i en del armeniska byar, där det knappt finns några småflickor alls när det är dags upprop i första klass.

Den svenska utrikesministern lyssnar intensivt. Men hon tar inte fram några pekpinnar när jag ber henne kommentera vad som kan göras för att förhindra att just flickfoster aborteras bort. 

– Det är väldigt skrämmande. Det måste tas upp. Men det är känsligt för det måste behandlas med kulturell sensitivitet. Man måste gå djupare. Det måste förmodligen ta tid att ändra på. Men det är otroligt viktigt att uppmärksamma. Jag tror att vi ska skicka informationen vidare till Feredica Mogherini, säger Wallström om EU:s utrikeschef, som väntas hit i slutet av februari.

Den för Armenien annars dominerande utrikespolitiska frågan är folkmordet på armenier och andra kristna i det Osmanska riket för 100 år sedan. Trots ett riksdagsbeslut har varken den rödgröna regeringen eller alliansen erkänt folkmordet. Vad sade Margot Wallström om Sveriges hållning om folkmordet under överläggningarna med Armeniens president och utrikesminister?

– Det togs inte upp i samtalen, svarar hon.

Jag har fler frågor på tungan. Men Wallströms medarbetare tittar på klockan och utrikesministern skyndar på stegen till en blänkande svart bil. Det är dags att åka vidare. Nu väntar Baku i Azerbajdzjan.

 

Bitte Hammargren