Go to main navigation
Slavfortet i Cape coast.

Foto: Julia Björne

Slavfortet i Cape coast.

Slavforten är ett turistmål, inte minst för afroamerikaner som söker sina rötter.

Foto: Julia Björne

Slavforten är ett turistmål, inte minst för afroamerikaner som söker sina rötter.

En fiskare rensar sitt nät i Cape Coast castle.

Foto: Julia Björne

En fiskare rensar sitt nät i Cape Coast castle.

Försäljare säljer flaggor i Accra.

Foto: Julia Björne

Försäljare säljer flaggor i Accra.

Resor

Det svenska slavfortet

Ghana pekas ofta ut som ett av framtidens stora turistländer, med vackra stränder, en växande ekonomi och en blomstrande västafrikansk kultur. Men den som turistar i Ghana bör inte nöja sig med sol, stränder och god mat. Som besökare måste man se det pärlband av slavfort som ligger längs den gamla ”guldkusten”. OmVärlden reste till Cape Coast Castle, en gång Sveriges främsta utpost i Västafrika.

I en av de guideböcker jag läste om Ghana före resan dit presenterades landet som ”Afrika för nybörjare” och efter ett par dagar i huvudstaden Accra är det lätt att förstå varför.

Accra är lätt. Avslappnat. Easy going. Affärsgatan Oxford Street är ett myller av bilar, marknadsstånd, barer, restauranger och människor. Stränderna känns långa som en halv kontinent, vågorna är perfekta för surfare och ölen på barerna lagom kyld. Engelska fungerar överallt och man känner sig säker på de flesta gator, även efter mörkrets inbrott.

På den traditionella marknaden nere vid havet går turisterna omkring och prutar på vackra ghananska tyger och snidade träfigurer. Försäljarna drar i en på det där sättet som försäljare gör när antalet turister inte riktigt räcker.

Ghana är enligt alla mått mätt ett framgångsrikt afrikanskt land. Under de tio senaste åren har landet haft en årlig tillväxt på mellan fem och tio procent. Välståndet har ökat, inte minst i huvudstaden. Samtidigt är fattigdomen påtaglig. Så snart man lämnar centrala Accra och beger sig mot landsbygden ser man hur kvaliteten på bilarna blir sämre, fler hus liknar hyddor och att gatorna inte längre är belagda med asfalt. Nästan en tredjedel av befolkningen lever fortfarande på mindre än en dollar om dagen och medellivslängden är omkring 60 år.

Men trots behovet av ytterligare ekonomiska framgångar och trots att så många som varit i landet talar lyriskt om ”gästvänligheten” och den kulturella rikedomen, så finns en kluvenhet inför det egna landets attraktionskraft för västerländska turister.

– Många är rädda för att turisterna ska dra med sig en massa andra problem. Droger, sexhandel och pedofili, säger Amarkai Amarteifio, svensk honorärkonsul i Accra under en middag på en fransk restaurang i centrala Accra.

– Men, tillägger han sedan, allt fler inser att Ghana har enorma förutsättningar som turistland och att det går att etablera en turism som gynnar landet.

Samtidigt är det inte bara de ”vanliga” strandturisterna som söker sig till Ghana. Många kommer hit för att studera den historiska slavhandeln mellan Afrika och Nordamerika och för att besöka de slavfort som fortfarande ligger som ett pärlband längs den ghananska kusten.

Ett av dem, Cape Coast Castle, ligger vid normal trafik ungefär tre timmars bilfärd väster om Accra. Men resan tar lätt längre tid: När vi närmar oss landsbygden blockeras all trafik av en jättelik vägkonstruktion i utkanterna av Accra som effektivt stoppar all trafik i flera timmar. När vi stått där i över en timme, mitt i stekande förmiddagshetta, väljer chauffören att ta en annan väg. Vi lämnar huvudleden, som för tio år sedan byggdes för japanska biståndspengar, och kryssar under en knapp timme omkring i fattiga bostadsområden i Accras utkanter.

Ghana är ett i huvudsak kristet land, och kyrkans närvaro märks tydligt. Det är söndag och överallt är människor på väg till gudstjänst, klädda i sina bästa söndagskläder. Vi passerar minst fyra kyrkor och nästan varenda butik och affärsrörelse marknadsför sig med stöd av Gud. I ett och samma kvarter hittar jag ”God´s Car Rental”, ”God´s Beauty Salon” och God´s First Bakery”.

Vi stannar vid en Shellmack och det första som möter besökaren är en hylla med biblisk litteratur. Bredvid böckerna står en kartong full med kondomer av märket ”Rough Rider”, så den som hade väntat sig en mack full av amerikanska evangelister blir nog besviken.

– Samhället är relativt sekulärt. Flera religioner ska samsas i samma stat, även om många är kristna. Vi arbetar efter principen att ge kejsaren vad kejsaren ska ha, och Gud vad Gud ska ha, skrattar Adu, en ghanansk journalist som är med på resan.

Efter ytterligare ett par timmars bilfärd är vi framme vid Cape Coast. Slottet ligger precis i strandlinjen. Ett vitt, mäktigt bygge som kunde prytt sin plats på ett vackert vykort eller en målning av någon 1800-talskonstnär.

Samtidigt är det en kylig påminnelse om slaveriets blodiga historia. Ingen vet exakt hur många slavar som skeppades ut från Afrika till Amerika. De mest trovärdiga siffrorna talar om mellan 12 och 25 miljoner människor, från det att portugiserna startade slavhandeln sent på 1600-talet. Många, kanske hälften av dem, dog; av marschen genom djungeln, i fångenskapen i slavforten eller under överfarten till Amerika.

När vi kliver in på den soldränkta borggården dränks ljudet av vågorna som slår in från havet. Sjöfåglarna svävar på en klarblå himmel och nedanför slottsmurarna sitter tystlåtna fiskare och rensar sina nät efter dagens fångst. En mörk gång leder oss till slottets fängelsehålor; några trånga stenvalv, kanske tio meter långa.

– Här förvarades omkring 1000 människor åt gången, berättar slottets guide. De flesta stannade minst sex veckor. Det blev fruktansvärt varmt på dagarna och många dog av vätskebrist eller värmeslag. Och eftersom det inte fanns några toaletter täcktes golven av avföring, ofta en hel meter upp från golvytan.

De som protesterade eller försökte fly kastades i en särskild isoleringscell utan mat och vatten tills de dog. Många blev så desperata att de åt av döda fångar.

Golven i isoleringscellen är täckta av repor och märken. Vår guide hävdar att det är desperata fångar som klöst mot stenarna i ett desperat försök att skrapa loss näring från dem.
Det är först då, när jag ser rivsåren i stenläggningen, som jag inser att jag står i ett koncentrationsläger. En plats för ett folkmord av en magnitud som få i Sverige egentligen kan relatera till.

Ändå var just det här slavfortet en gång i tiden svenskt.

Grunden till Cape Coast Castle uppfördes av holländarna men 1653 togs det över av svenska Afrikanska kompaniet. Industrimannen Louis De Geer ville använda det som knutpunkt för handeln längs den afrikanska ”guldkusten”. Det döptes till Carolusborg och användes redan vid den tiden som slavfort, även om det var i liten skala och skeppen som transporterade iväg slavarna ofta var brittiska eller holländska.

I mitten av 1660-talet tog engelsmännen över och fram till 1807 var det ett av stormaktens främsta centrum för handeln med slavar.

Efter fängelsehålorna leder guiden oss till en port i slottets östra ände.

– Detta är ”The gate of no return” berättar han. Porten ingen återvänder ifrån. Det var här män, kvinnor och barn fördes ut till de väntande slavskeppen, där de packades tätt, tätt under däck för att skeppas till USA, Latinamerika och de karibiska öarna.

– I dag väljer många afroamerikaner att komma hit som turister, för att med egna ögon se de platser deras förfäder skeppades ut ifrån. Och många bosätter sig här under delar av året, berättar Valerie Papaya Mann, ordförande i African American Association of Ghana, i en intervju i New York Times.

Ghana har inrättat särskilda visum och gjort det enklare att få ghananskt medborgarskap för dem i ”diasporan” som söker sitt ursprung.

Jag lämnar Cape Coast Castle med en sugande känsla i maggropen. Jag hade ju läst om slavhandeln. Trodde att jag visste vad det handlade om.
Och så är verkligheten så mycket mer gripbar och konkret. Och samtidigt helt obegriplig.

Jesper Bengtsson

Du kan läsa mer om modern slavhandel i OmVärlden 4 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 22 maj.