Go to main navigation
Sidenvägen gick genom Uzbekistan.Den passerade mytomspunna sagostäder som Samarkand, Khiva - och här, Bukhara.

Foto: Jana Fralova

Sidenvägen gick genom Uzbekistan. Den passerade mytomspunna sagostäder som Samarkand, Khiva - och här, Bukhara.

Tasjkent. De uzbekiska basarerna är en upplevelse för näsan, magen och själen.

Foto: Jana Fralova

Tasjkent. De uzbekiska basarerna är en upplevelse för näsan, magen och själen.

Diktatorn. I museer, affärer och tidningar följs man av president Karimovs porträtt.

Foto: Jana Fralova

Diktatorn. I museer, affärer och tidningar följs man av president Karimovs porträtt.

En dag på bomullsfältet. Jakten på det "vita guldet" har lett till Aralsjön är torrlagd.

Foto: Jana Fralova

En dag på bomullsfältet. Jakten på det "vita guldet" har lett till Aralsjön är torrlagd.

Resereportage Uzbekistan

Hård diktatur - varma människor

Här går det att låna en surfplatta på tåget, men inte att läsa oberoende medier. Guld exporteras, men byborna värmer upp husen med fårspillning. En av världens mest stränga diktaturer var tidigare ett öppet samhälle – på Sidenvägens tid. Jana Fralova har besökt Uzbekistan, landet som har hamnat i rampljuset i samband med avslöjandet om TeliaSoneras affärer med regimen.

Innan min resa fick jag tydliga instruktioner av en uzbekisk journalist bosatt i Sverige. Spara bilder på internet så att du har dem kvar om polisen beslagtar kamera eller minneskort. Prata inte högt om känsliga ämnen (läs: bomull, religion, politik) när säkerhetstjänsten kan höra. Om du blir gripen ska du säga att du är en nyfiken turist från Östeuropa.

Inget av dessa tips verkar behövas, i alla fall inte den här gången. Aldrig tidigare har jag pratat med så många okända människor på så kort tid och i en så auktoritär stat. Det beror kanske på att jag pratar ryska utan brytning. Eller att jag inte skyltar med att jag skriver för en svensk tidskrift.

Människorna jag möter vill berätta. Hur skolsystemet försämrats; hur byborna värmer upp sina hus med djurspillning; hur man betalar mutor för att komma in på universitetet; hur man måste plocka 60–70 i kilo bomull per dag under skördetiden.

Den bästa arenan för alla möjliga samtal är den uzbekiska basaren.

På basaren Tjorsu i huvudstaden Tasjkent kallar försäljarna sina kunder för ”broder” och ”syster”. Kunderna behöver inte bry sig om prislapparna – prisförhandlingen är en del av upplevelsen och traditionen. Men alla får sin vara billigare – eller så får man lite mer än man bett om.

Vi diskuterar vad jag har hunnit se och smaka i Uzbekistan, hur man lagar plov, vad möbler kostar utomlands. Jag blir förvirrad av det vindlande samtalet och betalar 500 uzbekiska som för mycket för riset. Säljaren hittar mig vid basarutgången och lämnar tillbaka pengarna.

Basaren Tjorsu är indelad i olika sektorer och lukten av kryddor, färskt kött inlindat i papper, vitt runt bröd, nygjorda korgar och torkade mjölkbollar lockar. Melondisken är min slutdestination på basaren.

– Egentligen vill jag köra melonerna till Ryssland, men det finns en statlig kvot för hur mycket grönsaker och frukter jag får föra över gränsen. Priserna ska vara låga här, berättar melonförsäljaren.

Dagen går mot sitt slut och försäljarna börjar packa sina varor. Det blir dags för mig att lämna Tasjkent och stadens sammelsurium av sovjetiska färglösa betonghus, inglasade ”europeiska” komplex, fontäner (både musikaliska och vanliga), historiska byggnader i orientstil, pompösa märkesbutiker och enkla statliga affärer.

Det tar bara tre timmar att ta sig från Tasjkent till Samarkand, en av städerna längs Sidenvägen. Snabbtåget kör 200 km per timme. Resenärerna bjuds på grönt te, hembakade sockerkakor och kan låna surfplattor av konduktören.

Jag plockar i stället fram ett par lokala ryskspråkiga tidningar, ”Östens sanning” och ”Folkets ord”, som består av fyra sidor vardera. Oberoende medier saknas och i Reportrar utan gränsers undersökning av mediefriheten i 179 länder hamnar Uzbekistan på 157:e plats.

Jag bläddrar i tidningarna och får en känsla av att jag befinner mig i ett unikt land, där allt ökas, förbättras och fördjupas. Fler kulturhus byggs. Företag utvecklas. Vårdsystemet stärks. ”Uzbekistan är ett land med en stor framtid”, lyder ett av många presidentcitat som förföljer mig från tidningar, affischer och museer.

– Karimov gör jättemycket för landet. Jag vet inte hur vi skulle ha det utan honom, säger en medarbetare på en statlig bank.

Den ekonomiska tillväxten har legat på hela åtta procent från och med år 2009 tack vare de höga internationella råvarupriserna. Här finns betydande fyndigheter av guld, naturgas och olja. Landet är dessutom en av världens största bomullsproducenter.

Utländska företag är mycket intresserade av bomull från just Uzbekistan. Den är ren och fin och har lite växtrester i sig – eftersom den är plockad för hand. Var tredje uzbek måste tillbringa en vecka eller två på bomullsfältet under skördetiden. I dag, precis som under Sovjettiden, kontrolleras bomullsindustrin av staten. Vinsten från bomullsaffärer hamnar i regimens fickor. Korruptionen är omfattande.

Karimov har härskat sedan 1990 och i det senaste valet fick han 88 procent av rösterna. Presidentens gyllene regel är ”disciplin och ordning”. För att komma med på tåget måste man först passera tre säkerhetskontroller. För att bevaka ett seminarium måste en journalist ha ett skriftligt myndighetstillstånd.

De få regimkritiker som finns kvar brukar dömas enligt paragraf 159, anklagade för kuppförsök mot den sittande makten. Människorättsaktivisten Jelena Urlaeva, som fick Per Anger-priset år 2010, tvångsmedicinerades i våras på ett mentalsjukhus.

Ivan, dörrvakt på ett privat hotell, är kritisk till den auktoritära regimen:

– Jag har slutat att rösta för länge sedan. Varför ska jag göra det, när jag vet valresultatet i förväg? Pensionärerna är nog de enda som går och röstar.

Ivan har precis fått ett barn och ingår i målgruppen för Karimovs pågående kampanj. Presidenten har nämligen bestämt att år 2012 ska vara Familjens år; diverse sociala program har satts i gång för att stärka familjer och öka välfärden. Familjen är navet i det uzbekiska samhället. Patriarkala strukturer har blivit starkare på senare tid, mycket på grund av att traditioner och religiösa bruk är på frammarsch igen.

Ett tydligt tecken på att jag befinner mig i ett mindre jämställt land är att restau-rangpersonalen ställer en tekanna bredvid mig. En ung kvinna står längst ner i könshierarkin och hon måste både servera teet och hålla ihop familjen.

35-åriga Lulaj från Samarkand, klädd i en typisk centralasiatisk lång skjorta med matchande byxor, vill gärna berätta:

– Jag och min make älskar varandra. Min familj är min egen stad.

Lulajs relation började med att makens föräldrar märkte att hon verkade vara en bra person och tog kontakt med hennes föräldrar. Det unga paret träffades en gång och efter detta enda möte sattes bröllopsförberedelserna i gång. Lulaj var 17 år då. Den genomsnittliga åldern för kvinnor att gifta sig är annars 20 år.

Lulaj uppfostrar sina två barn så att de lär sig respekt för sin familj. Hon ser till att sonen har putsat makens skor och att dottern inte går ut ensam. Den tolvåriga flickan kan råka illa ut och då går det inte att bevisa för makens vänner att hans fru har levt anständigt före bröllopsnatten.

Medan barnen är i skolan jobbar Lulaj i egen butik – sval, mörk och proppfull. Broderade kappor, skor med tofsar, dockor och mycket annat trängs på hyllorna.

Lulaj har sex kvinnor som broderar åt henne. De kommer från närliggande byar, kisjlaki, och lever under enkla förhållanden. De måste ta hand om familjen, huset och gården.

– Jag tar emot alla broderier, oavsett kvalité. Kvinnan har broderat och vill tjäna en slant och jag får inte beröva henne den här möjligheten, förklarar Lulaj.

Det är nästan omöjligt för byborna att hitta ett jobb i staden, eftersom de i så fall måste vara folkbokförda där. Det är en av förklaringarna till att mer än 40 procent av uzbekerna uppges leva i fattigdom. 

För att kunna försörja familjen brukar männen åka utomlands som gästarbetare. En tröja fångar min blick. Den sitter på en ung man som promenerar tillsammans med en tjej på en av Samarkands dammiga gator – på ryggen står det Russia.

– Jag har jobbat i Ryssland i mer än 10 år. Nu är jag tillbaka i Samarkand för att gifta mig. Vi har bröllop i morgon. Du är välkommen!

Jag måste tyvärr tacka nej, eftersom jag ska vidare till Bukhara, en 2500 år gammal stad och resans höjdpunkt.

Här i Bukhara ligger madrassan Mir Arab. Skolan är 400 år gammal. Man söker sig hit efter den nioåriga grundskolan. Eleverna studerar och bor på skolan, berättar 23-årige Abdudjalil:

– Jag har valt att studera på madrassan eftersom jag är intresserad av islam och vill göra goda gärningar.

Det kommer att ta fyra år för Abdudjalil att uppnå drömmen att bli en religiös ledare. Med ett prestigediplom från Mir Arab kan han sedan söka sig vidare till universitetet eller hjälpa imamen i en moské. Varje kvarter i staden hyser sin egen minimoské och Abdudjalil kommer inte att bli arbetslös. Men hur är det med tjejer?

– Jag får gifta mig. Men däremot får jag inte vidröra kvinnan.

Jag vill gärna ställa fler frågor, men Abdudjalil ser trött ut. Han har precis kommit från bomullsfältet och har inte hunnit äta. Bomullen som han plockat ska säljas vidare på världsmarknaden – till ett mångdubbelt pris. 

Text & foto: Jana Fralova

 

Checklista Uzbekistan

Historia: Under antiken gick Sidenvägen här. Området tillhörde sedan persiska samaniderna, det mongoliska imperiet under Djingis Khan och även Timur Lenks imperium. Ryssarnas erövring i slutet av 1800-talet innebar slutet för emiraten i Bukhara och khanaten i Samarkand, Khiva och Kokand. Uzbekistan blev till och allt skulle tillhöra ”det  sovjetiska folket”. Sommarpalatset där Bukharas emirer bodde blev exempelvis ett hälsohem för njursjuka sovjetiska medborgare.

Demokrati: Uzbekistan har enligt sin författning ett demokratiskt flerpartisystem som respekterar mänskliga rättigheter. I praktiken är det en enmansdiktatur under Islam Karimov, som kontrollerar rättsväsendet och låter korruptionen frodas.

Religion: Nio av tio uzbeker är sunni-muslimer som kan utöva islam öppet om de följer statens regler. Efter terrorattackerna mot USA 2001 har dock förföljelsen av oregistrerade eller alltför självständiga muslimska grupper intensifierats.

Språk: Uzbekiska är det enda officiella språket, medan ryska enligt språklagen betraktas som ett språk för kommunikation mellan olika folkgrupper.

Bo: Det finns många prisvärda nybyggda privata hotell. Vad sägs om 30 dollar per natt med utsikt mot Bukharas historiska centrum?

Äta: Nationalrätten ”plov” (gjord på ris, lamm, russin, kikärtor och morötter), grillat fårkött ”sjasjlik”, och det runda brödet ”lepesjki”.

För vem: Historienördar, matentusiaster och samhällsintresserade resenärer.

Resa dit: Flyget till Tasjkent med AirBaltic via Riga kostar cirka 5000 SEK.

Valuta: Uzbekiska som. Det går inte att använda utländska bankkort, så pengarna måste köpas i förväg. Det är också viktigt att göra sig av med den lokala valutan, eftersom utlänningar inte kan växla tillbaka pengarna.