Go to main navigation
Ökenfestival i Mali

Foto: Julia Björne

Ökenfestival i Mali

Global Trip, Mali

Foto: Julia Björne

Global Trip, Mali

Global Trip, Mali

Foto: Julia Björne

Global Trip, Mali

Global Trip, Mali

Foto: Julia Björne

Global Trip, Mali

Ökenfestival i Mali

Ökenfestival i Mali

Musikeufori under Saharas stjärnhimmel

De gav sig ut på resan som hägrat som en dröm över alla andra resor.

Frilansskribenten Elin Moberg och OmVärldens bildredaktör Julia Björne åkte till den årliga – och legendariska – ökenfestivalen utanför Timbuktu för att lyssna till Malis och Västafrikas största musikstjärnor och dansa bort nätterna på Saharas sanddyner. Drömmen förverkligades – men det är en strapatsrik och ibland riskfylld resa:

"Om vi hade följt UD:s reserekommendationer hade vi inte kommit iväg".

Ökenfestival i Mali

Vi landar på nyårsnatten i Malis huvudstad Bamako. Överallt runtomkring oss ser vi leende människor på mopeder, i partyhattar och sina finaste kläder. Vi åker taxi genom folkmassorna till tonerna av Salif Keita och svär över våra trötta kroppar som mycket hellre vill krypa ner i en sval säng än upp på ett svettigt dansgolv. Jag tröstar mig med tanken på att det kommer fler tillfällen, för nu är vi äntligen här.

Först måste vi bara ta oss till Timbuktu. Enligt myten en av de mest svårtillgängliga platserna på jorden. Bara en sak sägs vara svårare än att ta sig till Timbuktu och det är att ta sig därifrån. Denna sanning har förstås modifierats med inrikesflygets intåg, men har beslutat oss för att ta oss upp genom landet med buss. 

Vi åker via Segou, en dammig och het stad vid Nigerfloden, där vi efter en sen lunch med lamm, couscous och kaffe med baobab-honung nätt och jämt hinner med den sista skraltiga bussen upp mot Djenné.

Vid midnatt blir vi avsläppta vid avtagsvägen till Djenné och vi känner oss lite villrådiga när bussen åker iväg i mörkret.

Efter en stund ser vi en taxibrousse, en liten pickup som kan ta oss vidare. Vi måste bara vänta till den är intill bristningsgränsen full. Det visar sig ta ett par timmar  – det är trots allt mitt i natten. Musiken som dånar i högtalarna och den strålande stjärnhimlen håller oss dock på gott humör under vår väntan. 

Vi rullar in i ett tyst Djenné där åsnorna sover på marknadsplatsen framför den väldiga lermoskén. Bara några timmar senare myllrar det av människor som rest hit från den omgivande landsbygden för att sälja sina varor på marknaden: torkad fisk, kryddor, sheasmör och tyger.

Från ett av de platta taken har vi utblick över de karaktäristiska husen i adobe, ett slags tegel av torkad lera. Stadskärnan ger intryck av att bestå av sandslott med mjuka hörn och snirklande gränder med moskén tronande i mitten.

Dagen därpå åker vi vidare till den lilla hålan Sevaré där vår resa får ett plötsligt och ofrivilligt tvärstopp. Bussen mot Timbuktu kommer inte. Efter tjugotvå timmars väntan försöker vi i stället hitta en chaufför som är villig att köra oss genom öknen, i mörkret. 

Som en riddare i en vit jeep dyker Abdramane Camara upp. Han ser vår otålighet och går med på att åka meddetsamma. Någonstans i bakhuvudet ekar UD:s reserekommendationer om att undvika icke nödvändiga resor kring Timbuktu, men vid det här laget är det absolut nödvändigt att vi kommer iväg.

Vi kör i ilfart genom öknen. Då och då spanar Abdramane ut i natten.

– Det är mycket farligt här, säger han.

Våra hjärtan tar ett dubbelslag, men vi andas ut när vi inser att det är risken att slira ned i en ökensjö och inte potentiella terrorister som faran består i. Vi hinner med en extrainsatt nattfärja över sjön och huttrande under den sahariska stjärnhimlen inser vi att vi tog oss hela vägen upp till Timbuktu, i tid för festivalen. 

Det första som slår oss när vi kommer ut på morgonen är vidderna. Vårt hotell ligger vid randen av öknen. Från taket ser man mil efter mil av sanddyner. Det är torrt och varmt och nästan olidligt ljust. I skuggan sover en grå liten åsna och bara tuaregernas blåa klädedräkter bryter av i ett landskap där allt är täckt av ett tunt lager gråbrun sand.

Den första upplagan av festivalen hölls 2001, utformad efter de nomadiska tuaregernas traditionella sammankomster i öknen. Varje år sedan dess har festivalen fört samman människor från världens alla hörn för att höra musiker från Mali spela tillsammans med andra artister från Afrika och resten av världen. Festivalen har upplevt svårigheter de senaste åren, säkerhetsläget har avskräckt både potentiella besökare och finansiärer och man har tvingats flytta närmre Timbuktu.

Arrangemanget är till stor del beroende av externa finansiärer och turister, av 10000 personer som kommer till festivalen i år är det endast de cirka 700 utländska besökarna som betalar inträdesbiljett.

Många människor vi talar med är frustrerade över europeiska utrikesdepartements reseavrådan som man upplever som överdriven och som slår hårt mot en redan prövad turistbransch. Trots rapporter om kidnappningar mot gränsen till Niger känner vi oss tryggare under festivalens tre dagar än vad vi hade gjort på en europeisk rockfestival i samma storlek. Varken fylla, slagsmål, ficktjuvar eller terrorister kommer i vår väg.

Från krönet av en sanddyn ute i öknen ser vi plötsligt ut över hela det myllrande festivalområdet. Framför oss i en sänka omgiven av stora strålkastare ligger stora scenen. Till höger de vita enkla tuaregtält som utgör boendet på festivalen för besökare, artister och journalister. En bit bort, förbi små souvenirstånd och ölförsäljare ligger ingången där hårt arbetande volontärer försöker hålla reda på program, logistik och överhettade artister. I flera tält pågår seminarier om kultur och politik och på en liten täckt scen kan man höra traditionella musiker jamma tillsammans.

Vi går en bit bort till vårt lilla läger där vi bjuds på getgryta och kan vila en stund på madrasserna i vårt rutiga tält. Vi försöker skaka sanden ur kläder och väskor men inser att det är lönlöst. Sanden är vårt golv, letar sig in i våra fickor, mellan våra tänder – överallt.

Tillbaka på festivalplatsen slår vi oss ner i sanden och beundrar när tuaregerna rider in på sina vackert smyckade kameler i solnedgången. Festivalen är en folkfest och det känns som om hela Timbuktus yngre befolkning är här för att lyssna på musiken, dansa och skratta med varandra. Barn hoppar runt i sanden, deras mammor står och tittar på, försäljare går runt med cigaretter, cd-skivor och färggranna sjalar, turister fotar kameler, kamelryttare med mobil-kameror fotar turister och alla vill prata. Om festivalen, om vad vi tycker om Mali, om politik, om Zlatan och om kvällens efterlängtade konserter. 

– Det är fantastiskt här. Jag har åkt hit varje år sedan festivalen började och jag blir alltid lika glad, säger Boubakar Jimmy Dicko, hitrest från Bamako, och studsar iväg med ett stort leende på läpparna.

Efter mörkrets inbrott gör artisterna entré på stora scenen i ett program som visar upp hela den lysande mångfald som den maliska musikkulturen innehåller. Vieux Farka Touré gör ett mästerligt uppträdande med samma drivande bluesiga gitarrspel som gjort hans far Ali Farka Touré till en legend. Överallt runt omkring oss dansar människor. Mest efterlängtad är Malis stora diva Oumou Sangaré.

– Oumou är bäst, vi vill gifta oss med henne! utbrister två fjortonåriga killar.

Och de är inte ensamma, stjärnan tycks hålla hela publiken i sin hand under det timslånga uppträdandet. Senare under natten får Amanars elektrifierade öken-blues publikhavet att förvandlas till ett enda exalterat dansgolv. Det är bara januari, men vi vet att det är årets bästa fest när vi framåt morgontimmarna stapplar lyckliga och utmattade över sand-dynerna till vårt tält. 

TIMBUKTU I MALI  – TUR OCH RETUR

SÄKERHET: Kolla UD:s reserekommendationer. Kidnappningsrisken och terroristnätverket al-Qaida i Maghreb som finns i öknen i Mali och grannländerna har lett till att UD avrått från resor i regionen. På kulturfestivaler kan västerlänningar vara ett särskilt mål.

FESTIVALEN: Hålls tre dagar i januari varje år, i öknen utanför Timbuktu eller, om säkerhetsläget förbättrats, i Essakane.

Festival au Desert

BO: Enkla tält kan hyras via festivalen. Bättre tält, och även helpension, kan bokas via hotell i Timbuktu. I Segou och Djenné finns flera trevliga hotell till rimliga priser. Boka i förväg under högsäsong.

KLIMAT: Bästa tiden att resa är oktober–mars, men nätterna i öknen är mycket svala så en sovsäck är bra att ha med. Övriga månader är temperaturer kring 45 grader ingen ovanlighet. Öknen kan vara påfrestande för personer med astma.

RESA RUNT: Att resa i Mali kan vara tidskrävande och det är svårt att boka båt, buss och inrikesflyg i förväg. För den som är utrustad med tålamod och rudimentär franska är det inga svårigheter att resa runt på egen hand. Det finns också gott om lokala resebyråer som kan sätta ihop skräddarsydda rund-resor med egen jeep.

VISUM: Visum kostar 600 kronor och ordnas enkelt på Malis konsulat i Stockholm. Vaccinering mot gula febern krävs.  

Elin Moberg