Go to main navigation
Kyrkan i bergsbyn Acteal där 45 människor sköts ner 1997. Hit kommer människor för att minnas och sörja det som hände.

Foto: Lisa Persson och Leo Stolpe Törneman

Kyrkan i bergsbyn Acteal där 45 människor sköts ner 1997. Hit kommer människor för att minnas och sörja det som hände.

Minnesceremonin som hålls i Acteal varje månad har fått en viktig symbolisk betydelse för ursprungsfolkens kamp i Chiapas.

Foto: Lisa Persson och Leo Stolpe Törneman

Minnesceremonin som hålls i Acteal varje månad har fått en viktig symbolisk betydelse för ursprungsfolkens kamp i Chiapas.

På resa genom zapatisternas land

Under hela 1990-talet var världens blickar riktade mot zapatisterna, med den mytomspunne Subcomandante Marcos i täten. Medieintresset var enormt. Sedan blev det tyst. Vad hände?

Lisa Persson och Leo Stolpe Törneman bestämde sig för att göra en annorlunda resa, långt bortom allfarvägarna. De åkte till södra Mexiko, och fick bevittna ursprungsfolkens verklighet i Chiapas berg. 17 år efter zapatisternas uppror har världen vänt sina blickar åt ett annat håll, men kampen för bättre livsvillkor och självständighet fortsätter.

Den slingrande bergsvägen är smal och krokig. Vi lämnar San Cristobal de Las Casas i delstaten Chiapas i gryningen. Dimman ligger tät över bergstopparna och morgonens första solstrålar tränger fram i diset. Husen längs vägen är klädda med färgglatt julpynt och enstaka julkrubbor har byggts av hopsnickrade kvistar. En olivgrön pickup med fyra soldater på flaket passerar oss. De ser sig vaksamt omkring med ett gevär riktat i varje väderstreck.

När bilen stannar hör vi blåsinstrumenten från en orkester som dånar mellan bergväggarna. Här vandrar tusen människor i procession längs vägen. Biskopar, präster, bybor och musiker. De flesta är ursprungsfolk. Tzotzilindianerna är uppklädda i stora ponchos, svarta ullkjolar och broderade blusar. Musiken är glad men deras ansikten allvarliga. Anhöriga bär på gröna kors, ett för varje offer. De är på väg till minnesceremonin i bergsbyn Acteal.Vad som hände i Acteal 1997 kom att få en viktig symbolisk betydelse för ursprungsfolkens kamp i Chiapas. Det var, menade många, kulmen på det krig som regeringen fört mot tzotziles, choles, zoques, tojola-bales och andra ursprungsfolk sedan zapatisterna startade sitt uppror 1994.

Den 22 december 1997 gick en paramilitär grupp in i byn och sköt 45 människor, främst kvinnor och barn, till döds i byns kyrka. Alla offren var medlemmar i Las Abejas, Bina. En kristen och pacifistisk organisation som kämpar för ursprungsfolkens rättigheter och som stödjer zapatisternas krav, men inte deras väpnade kamp. De deltog i en fasta och var obeväpnade när paramilitären attackerade dem. Polisen, som befann sig 200 meter från händelsen, ingrep inte trots att flera personer som lyckats fly berättade för dem vad som pågick.

Sedan dess har man samlats här i Acteal för en minnesgudstjänst varje månad, i 13 år. De flesta paramilitärer som fängslades för dådet har i dag släppts med motiveringen att ”bevisen har försvunnit”.

– Det är viktigt för oss att fortsätta demonstrera så länge de ansvariga för massakern inte har ställts inför rätta. Polisen har inte brytt sig ett dugg om våra vittnesmål och bevis, säger José Jimenez Perez, ordförande för Las Abejas.

 Mycket har förändrats för ursprungsfolken i Acteal sedan massakern, säger han.

– Innan hade vi inte samma struktur och sammanhållning. Samtidigt som vi bär på smärtan efter de vi har förlorat, har vi lyckats vända massakern till något positivt. Regeringens mål är att splittra oss, men i stället har vi blivit starkare.

Hur kunde det ske? Varför denna hårda repression mot ursprungsfolken i Chiapas?
Regeringens bekämpande av zapatistgerillan har inte bara drabbat zapatister, utan alla Chiapas ursprungsfolk. Här accepteras inga gråzoner – antingen stödjer du regeringen, eller så stödjer du zapatisterna. På nyårsdagen 1994 inleder EZLN, Zapatist-armén för nationell befrielse, ett väpnat uppror mot den mexikanska regeringen. Det är ingen slump att det sker just då. Samma dag träder Mexiko in i det Nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta) med Kanada och USA. Det kommer att slå hårt mot de fattiga mayabönderna, menar zapatisterna.

Nu blir det lättare för utländskt kapital att köpa upp Chiapas bördiga mark och rika naturresurser, främst gas och olja. Chiapas förlorar långsamt sitt blod genom många ådror.
Zapatisterna intar San Cristobal de Las Casas och sex andra städer i Chiapas, Mexikos fattigaste och sydligaste delstat.

I tio år har zapatisterna förberett upproret i djungeln. De säger att de är ett resultat av 500 års kamp. Nu kräver de allt som förnekats dem under 500 år: jord, utbildning, frihet, demokrati och rättvisa. Den mexikanska militären öppnar fullskaligt krig mot indianbefolkningen. Halva mexikanska armén, ungefär 70000 man, stationeras i Chiapas. Byar bombas och människor jagas på flykt. Efter tolv dagar lägger zapatisterna ner sina vapen. De tvingas retirera in i djungeln. Men världen har sett dem.

Regeringens offensiv möter massiv kritik såväl nationellt som internationellt. Det blir dålig publicitet för Mexiko.
Dessutom är det kostsamt och tycks bara stärka sammanhållningen och beslutsamheten hos zapatisterna. En ny strategi behövs. Svaret blir ett utdraget, lågintensivt krig från regeringens sida – som går ut på att utradera viljan till organisering och motstånd.
Till exempel använder sig regeringen av paramilitära grupper för att attackera ursprungsfolken. Dessa paramilitärer består av köpta eller mutade fattiga, och ofta marginaliserade, män från ursprungsfolken som tränas och förses med vapen från den mexikanska militären.

– Användandet av paramilitära grupper gör att regeringen kan skylla på ”interna konflikter ursprungsfolk mellan”, som vid massakern i Acteal, säger Ida Asplund, svensk fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen som besöker minnesgudstjänsten.

I tio månader har hon bevittnat den utbredda fattigdomen och undernäringen bland befolkningen. Många lider av näringsbrist eftersom de i princip bara äter bönor och tortillas. Dessutom trakasseras ursprungsfolken av militären i vägspärrar och i sina byar. I Chiapas lever omkring 12000 människor som internflyktingar.

– Regeringen bedriver också olika statliga utvecklingsprojekt som de erbjuder selektivt. Enskilda familjer erbjuds till exempel att byta ut sitt jordgolv mot ett betonggolv, eller att sätta sina barn i skolan mot ett bidrag. Men det kräver att du registrerar dig och att du visar dig lojal med regeringen, berättar Ida.

Zapatisterna, å andra sidan, tar inte emot en krona från staten. De kräver kollektiva rättigheter för ursprungsfolken, inte bara att enskilda familjer ska få det bättre. Detta har nu blivit en vattendelare ute i byarna mellan dem som accepterar statlig hjälp och dem som inte gör det, berättar Ida.
– I de samhällen jag besökte var det här genomgående. Alla byar var splittrade till följd av regeringens strategi, vilket ledde till stora konflikter. Detta har till viss del ersatt militariseringen av Chiapas. Det behövs helt enkelt inte lika många militärer längre, säger Ida.

Vart tog de vägen? De som pratade om direkt demokrati. De vars gerillaarmé bestod av en tredjedel kvinnor. De vars motto var ”Allt åt alla, inget åt oss”. De som ville skapa nya former för hur man bedriver politik.

En av de saker som gjorde zapatiströrelsen unik var att den, mer än någon annan social rörelse på 1990-talet, förstod att använda medierna och internet. Det gjorde att de fick ett enormt internationellt genomslag. Under hela 90-talet skrevs artiklar och producerades filmer om zapatisterna i Europa, och internationella journalister jagade gerillans talesman Subcomandante Marcos.
Sedan blev det tyst.

– De senaste åren har en medieskugga fallit över Chiapas. Dels beror det på att knarkhandeln i norra Mexiko tar all uppmärksamhet. Dels på att det internationella intresset var störst i början då zapatisternas uppror var en nyhet och kampen väpnad, säger Ida Asplund.
Hon menar att många tror att konflikten nu är löst.

Samtidigt som det lågintensiva kriget pågått har zapatisterna omvandlats från gerilla till en politisk rörelse. Fem autonoma kommuner har upprättats i Chiapas, där zapatisterna byggt upp sina egna skolor, hälsocentraler, och juridiska system.

Solen är het fast klockan bara är nio på morgonen. Vi stiger av bussen utanför grindarna till Oventic, det största av zapatisternas autonoma områden i Chiapas.
Ett par bönder med stråhattar och tunga bylten på ryggarna lunkar sakta förbi oss på den dammiga landsvägen som ligger omgiven av åkrar och stugor.
Vi väntar på tillstånd att få komma in.
Tre män som döljer sina ansikten i svarta skidmasker, där bara ögonen syns, kommer mot oss vid grinden.
– Ni kan komma in nu. Juntan har överlagt.

Inne i Oventic är husväggarna täckta av stora, färgstarka målningar på allt ifrån keramikhantverk till indianernas historia. Små barn leker i gruset och slänger nyfikna blickar mot vårt håll.
Vid ett gult trähus stannar männen.
Sex mörka ögonpar möter oss när vi kliver in i rummet. ”Det goda regeringsrådet”, som de kallar sig, sitter uppradade i sina svarta skidmasker och synar oss uppifrån och ner. Vi sätter oss framför dem, tre män och tre kvinnor. Zapatisten i mitten välkomnar oss.

– Regeringen säger att vi inte existerar. Men här är vi.
Vi släpptes inte in i Oventic den gången. Zapatistregeringen förklarade att de haft besöksstopp sedan ett par månader.

Tidigare kom det busslaster med turister från San Cristobal för att få se de legendariska zapatisterna. Sjutton år har gått sedan upproret, men fortfarande vallfärdar människor hit. Till sist lades så mycket tid på att ta emot utlänningar att den egna interna uppbyggnaden fick stryka på foten, berättar de. Det ska det bli ändring på nu. Att zapatisterna inte är lika utåtriktade längre beror också på att de fått mycket negativ publicitet och blivit nerskrivna i mexikanska medier de senaste åren.

På näthinnan dröjer sig något kvar. Vilka döljer sig bakom dessa masker? De som leder dessa byar – eller som de själva säger, de som ”styr lydandes” – är inga välfriserade politiker långt ifrån folket. Det är folket självt. Bönder med jordiga kängor, män och kvinnor som efter ett par månader i regeringen går tillbaka till åkern.
Varje månad byts de ut – alla i byn kommer någon gång ha suttit i regeringen.
Det är en demokratisering av makten som startat i Chiapas bergstrakter. 

Lisa Persson och Leo Stolpe Törneman