Go to main navigation
Ett Leninmonument framför presidentens residens i Tiraspol.

Foto: Reinhard Koester/Zumapress

Ett Leninmonument framför presidentens residens i Tiraspol.

Hammaren och skäran still going strong!

Foto: David Isaksson

Hammaren och skäran still going strong!

En dog nyligen i hjärtattack, så nu är de bara två.

Foto: David Isaksson

En dog nyligen i hjärtattack, så nu är de bara två.

Lyckan vände i Poltava, sen hamnade de här.

Foto: Reinhard Koester/Zumapress

Lyckan vände i Poltava, sen hamnade de här.

Transnistrien

Transnistrien – finns du?

Erkänt av ingen, men med egen valuta och egna frimärken ligger Transnistrien som en remsa mellan Moldavien och Ukraina. Sedan ”självständighetskriget” från Moldavien 1991 styrs landet av Igor Smirnov. Här, i ett bortglömt hörn av Europa, lever fortfarande kommunismen. Åtminstone till namnet.

Vädret är grått och regnigt och morgonen kall. Vägen från Chisinau är gropig och inte särskilt vältrafikerad. Det platta landskapet skiftar i grågrönt, vinstockarna hukar som i väntan på nästa slag. Vi passerar fält och byar i vad som är Europas minst urbaniserade och fattigaste region. En ärtgrön rysk Lada, på väg mellan två av fälten, bryter av mot allt det grå. Så dyker den upp, gränsstationen till landet som inte finns. Nu gäller det. Guideboken är fylld av berättelser om personer som fastnat timtals i tullen och som tvingats lämna ifrån sig stora delar av reskassan.

Passen lämnas över, det kommer några frågor. Ja, ”han är turist” förklarar chauffören och med de orden låter de sig nöjas.

Vi kör in genom en välvd portal. Ovanför våra huvuden sitter Transnistriens emblem: majskolvar och sädesax bildar en krans med vinklasar i basen. I mitten av emblemet syns en uppstigande sol vars strålar sträcker sig mot himlen. Där ovanför lyser hammaren och skäran. Och allra överst – den röda stjärnan. Det är som om Transnistrien ville ge fingret till resten av världen. Titta här, vi struntar i er!

En äldre kvinna sopar marmorportalen som leder in till kyrkogården. Strama militärgravar i raka led, i bakgrunden sovjetbyggda hyreskaserner. Jodå, hon vet var den ligger:

”Till soldater och krigare av clen svenska konungen Karl XII armé som dog och dödades i staden Bender under perioden 1709–11. Må guds hand vila över er. Vita i frid”.

Nej, det är inget korrekturfel ovan. Texten på stenen är felstavad på två ställen. Om Transnistrien är okänt för de flesta svenskar så är staden Bender mer bekant. Det var dit Karl XII flydde tillsammans med några hundra av sina svenska soldater sedan de förlorat slaget vid Poltava (1709) i dagens Ukraina. Fyra år kom den svenske kungen att tillbringa i Bender innan hans turkiska värdar fick nog och sparkade ut honom. Kungen stretade emot och det svenska språket fick ett nytt ord – kalabalik – folksamling på turkiska. Bender är numera en förstad till Transnistriens ”huvudstad” Tiraspol, förbundna med en bro över floden Dniester.

Men innan vi är framme ska fler monument besökas. ”Till minne av de ärorika kvinnorna som kämpade i kriget 1991” förkunnar texten på ett av dem. Monumenten och statyerna är så många i Transnistrien, att man funderar på om de inte måste utgöra en egen budgetpost i de nationella räkenskaperna.

Kalabalik eller inte. Det är knappast någon folksamling som väntar i Tiraspol. Den breda avenyn kantas av officiella byggnader med politiska slagord på fasaderna. ”Vår styrka – en del av Rysslands” förkunnar en av texterna. Bortanför avenyn tunnas staden snabbt ut för att upphöra. Det hela för tankarna till en av de där vilda västernstäderna med saloonen, hotellet, fängelset och kaktusarna. Eller varför inte en postmodern Potemkinkuliss

Den stora öppna platsen, torget i stadens hjärta, är lika anslående som tom och ful. En rännil av människor leder bort mot horisonten. En blind man spelar dragspel. Några äldre kvinnor och en del medelålders män säljer saker som det är svårt att tänka sig att någon skulle vilja köpa. På den riktiga marknaden en bit bort är kommersen intensivare, om än något avvaktande.

– Det är klart ni kan betala med moldaviska lei. Vi är ju ett land, allt det andra är sånt som presidenterna håller på med, konstaterar killen i skivaffären och säljer en platta med moldavisk rap för motsvarande tjugo kronor.

Men andra är inte lika glada. ”Det är några här som fotograferar, har de verkligen tillåtelse att göra det?” hör vi en man säga i telefonen. Dags att fortsätta.

På Café Ellenburg är servitriserna klädda som på en Oktoberfest i Bayern. En riddarrustning visar vägen till toaletten och ur högtalarna strömmar Nick Cave. Transnistrien känns annars som en plats där tiden stannat och bara motvilligt rör sig framåt. Leninstatyerna och det faktum att språket är ryska i stället för moldaviska/rumänska och alla skyltar med kyrilliska bokstäver gör också sitt för att förflyttningen ska kännas fulländad.

Nästa stopp är postkontoret. När jag frågar efter frimärken med Smirnov blir jag dock åthutad: Nej, det har aldrig funnits några frimärken med Smirnov. Däremot erbjuds jag en hel karta frimärken med en tunnhårig militär i 55-årsåldern. Samlarvärdet må vara osäkert, men kuriosafaktorn är hög, särskilt som dessa frimärken inte går att använda utanför Transnistrien.

Minst lika hög kultstatus har vykorten: blekta färgbilder av det ”moderna” Tiraspol som vid det här laget har mer än 20 år på nacken. Vykorten är från sovjettiden och uppenbarligen räcker förrådet fortfarande.

Vid det här laget har solen tittat fram. Unga, välklädda kvinnor på stilettklackar som inte tycks ha något alls att göra med förfallet omkring dem möter snaggade män i midjejackor och mammor med barn i färgglada jackor.

”Otroligt vad rent det är på gatorna”, säger mitt resesällskap storögt. ”Så är det inte i Chisinau, där slänger folk skräp hur som helst”, konstaterar hon.

Sura är däremot några äldre tanter som sitter på bänken utanför ett svårt förfallet hyreskomplex. ”Ja, det är bra, ta bilder av huset så att man ser hur det ser ut. Och allt är Smirnovs fel!”, muttrar en av tanterna.

En bit utanför centrum ligger Transnistriens stolthet. Arenan är gigantisk, det ser ut som om den utan problem skulle kunna rymma hela Tiraspols befolkning. Detta är hemmaarenan för Transnistriens stolthet – fotbollslaget FC Sheriff som ingår i företagsgruppen Sheriff – vilken i sin tur äger Transnistriens tv-station, mobilnät och flera andra verksamheter. Huruvida Igor Smirnov äger hela gruppen eller inte är något det tvistas om.

Laget är det utan tvekan mest framgångsrika i Moldavien och spelar i Uefa-cupen. I fotbollen är det inga problem att vara från Moldavien.

– Sheriff är bäst i landet. Bäst i båda länderna! som kvinnan i souvenirbutiken uttrycker det.

Så dyker han äntligen upp. Från stortavlan blickar Igor Smirnov ned på medborgarna i sällskap med två andra politiska ledare som få i världen känner till. Men den som läser texten får sin förklaring: ”Abchazien, Sydostossetien, Transnistrien – vi existerar!” står det på skylten. Det är inte utan att man undrar över vad de tre ledarna pratade om.

David Isaksson

Bakgrund Transnistrien

Dagens Transnistrien utgörs av en landremsa mellan Moldavien och Ukraina och är ungefär lika stort som Gotland. Det bor cirka 550000 personer i Transnistrien som officiellt heter Dnestriska Moldaviska Republiken (Pridnestrovie).

Sedan det huvudsakligen rysktalande Transnistrien bröt sig ur Moldavien efter ett kort krig 1991 har ”landet” levt ett eget liv, helt utanför de politiska processer som präglat resten av Östeuropa. Regionen är formellt fortfarande en del av Moldavien och Transnistrien erkänns inte av någon stat, inte ens av Ryssland. Till skillnad från konflikten i Nagorno-Karabach eller den om Sydostossetien handlar Transnistrien inte om etnicitet.

Det finns lite information om Transnistriens ekonomi och hur regionen försörjer sig, men en fingervisning är måhända att Vladimir Smirnov och klanen kring honom har reseförbud till EU.
I Ryssland är han däremot varmt välkommen.

Moldavien är en stor mottagare av svenskt bistånd (ca 110 miljoner kronor per år, 2011–2014), men av detta belopp går bara mycket små rännilar till Transnistrien. Att göra något i utbrytarrepubliken är känsligt och kanalerna för att nå fram är få.

Checklista Transnistrien

Resa dit: Flyg till Chisinau (Moldavien) eller Odessa (Ukraina), därifrån bil eller buss. Det tar en timme från Chisinau till Tiraspol i Transnistrien.

Språk: Ryska, även om många förstår moldaviska/rumänska.

Bo: Ett lyxhotell är under byggnad. Fram till dess får man hålla till godo med klassisk sovjetstil. Det krävs tillstånd för att få stanna över natten i Transnistrien.

Äta: Andy’s pizza. Den moldaviska snabbmatskedjan har etablerat en filial här. Att kedjan ägs av sonen till Moldaviens förre president kan möjligtvis spela in.

För vem: Sovjetnostalgiker har definitivt sitt lyckorike här.

Att göra: Upplev och lär av den transnistriska nationens födelse genom ett besök på Tiraspols museum. Ta en tur på floden Dniester. Kolla in Leninskulpturen utanför högsta Sovjet. K-märkt är bara förnamnet.

Sport: FC Sheriff står för äkta samvaro och förbrödring.