Go to main navigation
Kerala

Foto: Mikael Lindström

I Kerala öppnar lokalbefolkningen sina hem för turister.

Kerala

Foto: Mikael Lindström

Bland de tropiska kanalerna i kuttanad tar risbönderna emot i sina hem.

Kerala

Foto: Mikael Lindström

Hemlagad mat och poltiskt småprat ingår för den som vill.

Homestay

Välkommen hem till Kerala

I Kuttanad i indiska Kerala har risbönderna hittat ett nytt sätt att försörja sig. Nu öppnar de sina hem för turister. Homestay är en semester långt från de ­storskaliga hotellkomplexen.

Tropiska kanaler, vardagsliv, politiskt småprat och hemlagad indisk mat.

I Kuttanad i indiska Kerala tar allt fler risbönder emot resenärer i sina hem. Turisterna får en dos indisk vardag och en unik upplevelse medan byborna får behålla pengar som annars skulle ha försvunnit till hotellägare långt borta.

Delstaten Kerala är ett indiskt undantag. Läs- och skrivkunnigheten är hög och de allmänna skolorna, sjukhusen och vårdcentralerna fungerar någorlunda som det är tänkt. Här är jordägandet spritt på många småjordbrukare och kvinnornas position är stark både ekonomiskt och socialt. Och här är praktiskt taget all statistik över människors hälsa – till skillnad från i övriga Indien – glädjande läsning.

Men det är en landsände i förändring. Global konkurrens har gjort det svårt att leva enbart på jordbruk, arbetslösheten är hög och tiotusentals emigrerar varje år till välbetalda it-jobb i Indiens storstäder och lika välbetalda städjobb i Persiska viken – eller satsar på turism.

I den lilla byn Pullincunno i Keralas flodland har man i generationer levt på att odla ris och kokosnötter. Kanaler, floder och åar bildar en tät väv av vattenvägar. Ett tropiskt Holland. Risfälten ligger en meter under nivån i floden och när riset kräver sitt vatten öppnar man en lucka i den gräsbevuxna jordvallen och låter det livgivande vattnet strömma fritt.

En av byns risodlare heter Hormese Hormese, vilket kan låta fantasilöst. Hans pappa hette Hormese och själv döptes han till Hormese – då blir det så här.  Pappan var också risbonde, liksom farfar och farfars far. Men tiderna förändras. Hormese och hans fru Lila kan inte längre leva på vad de odlar.

– Konkurrensen från importerat ris är för stor och priset på arbetskraft är för hög, säger Hormese där han sitter vid matbordet i sitt stora kök.

Tillsammans äter vi en buffé av kycklingcurry, ångande vita rispannkakor som kallas appam och tigerräkor fångade i floden som flyter bara några meter från hans veranda.

Hormese och Lila har satsat på att ta emot betalande gäster i sitt vita stenhus som de marknadsför som Breeze Inn. En vit stenlänga med snickerier, dörrar, fönsterluckor och ett, numera tomt, rismagasin i blanklackat mörkt trä.

Under högsäsong från november till mars har han gäster varje vecka.

– Mina anställda lantarbetare är alla kommunister, men jag och Lila, vi tror på Kongresspartiet, säger han godmodigt när vi slagit oss ner i soffan i vardagsrummet för att dricka whisky.

Kongresspartiet – som i valet i april–maj i år inte bara vann en jordskredsseger i parlamentsvalet, utan också återtog styret i delstaten Kerala från Communist Party of India (Marxist).

I timmar pratar jag och Hormese dagsaktuell politik, tider som flytt och vatten som passerat i floden – och aldrig kommer igen.

Senare på kvällen är det en halvtimmes schemalagt strömavbrott, ett resultat av Keralas galopperande energikris. Fläkten stannar, luften tjocknar, värmen blir intim. Myggorna attackerar. En stor humla stångar sig argt svirrande trött mot stearinljuset i det heta mörkret.

Jag tänker på författaren Arundhati Roys formulering om spyflugor som "slår sig bedövade mot klara fönsterrutor och dör, trögt förbryllade". Så skrev hon i De små tingens gud, succédebutromanen som sålde i sex miljoner exemplar över hela världen.

Indiens litterära superstjärna växte upp i byn Aymanam bara några mil bort, men få här vet ens vem hon är.

– Arundhati who? säger Hormese och fyller på whiskyglasen.

Tidigt nästa morgon promenerar jag på den trånga bygatan. Morgonfärjan från Alappuzha angör klockplingande och med morrande dieselmotor.

Hammaren och skäran på husväggarna. En nyputsad Maria med den korsfästa Jesus i famnen framför Mariakyrkan. Klottrat på den mossgröna muren: My God, my Lord och kommunistpartiförkortningen CPI(M). Bredvid reklamskyltar för mobiltelefonabonnemang och Cool Drinks & Ice Cream Parlour.

Bara några mil från Hormeses Breeze Inn ligger familjen Zackarias homestay, som döpts till Community Greenpalm Homes. Det är bara fyra dagar kvar till jul när jag kommer dit – och riset står grönt och grant i de vattenfyllda fälten. Julstjärnor lyser från husverandorna bakom de prunkande köksträdgårdarna.

Varje kväll fram till juldagen går Thomas Zackaria och de andra byborna i Självhjälpsgruppen från hus till hus, lovsjunger Jesus och samlar in pengar till olika gemensamma byprojekt.

Visionerna är många. De tillverkar egna tvålar, bedriver gemensam fiskodling, lånar ut pengar till låg ränta, åker in till stan och storhandlar mat till medlemmarna.

– Det är ju så dyrt i lanthandeln här i byn, säger Thomas Zackaria när sångstunden på hans bakgård är slut och vi går bredvid kökslandet, övertäckt av slingrande bönväxter, auberginer, okra och gurkor, till huset som är inbäddat i tamarindbuskar, mango- och kanelträd.

Jord, dy, ruttnande fallfrukt, gröna friska blad och sprittande skott. I byn mellan risfälten, kanalerna, floden och sjöarna blommar röda hyacinter i trädgårdarna medan inandningsluften doftar som vassruggen i en svensk insjö.

Risbonden och homestay-föreståndaren Thomas Zackaria har dator och musikanläggning i vardagsrummet, välansat köksland och röda och guldfärgade julstjärnor hängande mellan palmerna som om hela den tropiska trädgården vore en julgran.

Vi sitter på hans veranda på kvällarna och pratar om hans visioner om att satsa ännu mer på lokalt förankrad turism så att byborna kan dra ännu mer fördel av turismen. 

– Med homestay och grannskapsturism sprids pengarna till flera och stannar inte i fickan hos några få redan rika, säger han optimistiskt.

Zackarias hotbild är stora lyxiga hotell, ägda av storföretag från Bombay och Delhi och anställda som tagits från andra delar av Indien.

– Jag engagerar mina vänner i byn i att låna ut kanoter och sjunga folksånger och sälja sitt hantverk, säger Thomas när vi promenerar mellan spruckna, fuktfläckiga trädgårdsmurar och den gyttjedoftande floden, förbi kiosker med kex, bananer, tvättmedel och portionsförpackat schampo och reklam för madrasser och vattentankar.

När solen går ner följer två kolsvarta kvällstimmar innan månen går upp över det kväkande, kluckande, träbåtsknirrande flodlandet. Då ser silhuetten av palmskogen ut som en svart spretig punkfrisyr mot den månvita himlen och då glider vi sakta nerför Pambafloden i en stadig kanot.

Thomas två vänner sjunger medan de stakar oss fram med långa störar, de sjunger först en Keralablues om livet i byn förr i tiden, före jordreformen:

– Vi har inte pengar att köpa tapioka, vi har ingen olja till våra lampor.

Sedan en sång som i samma refräng hyllar både Lord Krishna och Guds änglar, flodlandets beskyddare.


Per J Andersson