Go to main navigation

Foto: Johannes Frandsen

Foto: Johannes Frandsen

Foto: Johannes Frandsen

resa

Från Anderna till regnskogen

Sedan några år tillbaka finns en sammanhållen astfaltsväg från Perus kust i väst, tvärs över den Sydamerikanska kontineten, till Brasiliens östliga stränder. Vägen, som korsar Amazonas, ger nya möjligheter för resenärer. OmVärlden har tagit bussen från den tunna luften i Andernas berg ner till den fuktiga regnskogen.

Vägen är krokig och brant. Vissa delar lämpar sig ännu inte för tung trafik vilket gör att långtradartrafiken ännu inte kommit i gång som det var tänkt. Men den nya förbindelsen mellan Peru och Brasilien, tvärs över den väldiga Amazonasdjungeln, öppnar redan nu möjligheter för turister och andra resenärer. En resa från till exempel bergområdena i Anderna, ner till regnskogen tar numera ett halvt dygn. Tidigare tog det många dagar.

Vi bokar biljett hos ett av de många peruanska bussbolag som kör turer från den gamla inkastaden och turistparadiset Cusco i Peru, ner till djungelstaden Puerto Maldonado. Under en natts halvsömn tillryggaläggs de dryga femtio milen under vilka den tunna bergsluften byts ut mot mättad regnskogsluft.

Vägen går genom byn Mahuayani där ett hantverkskooperativ bestående av 15 kvinnor nu lär sig att utnyttja de förändringar vägen för med sig. Eva Torpo Huaman och maken Nicolas står i kooperativets butik alldeles vid vägen. Eva tillverkar väskor, tröjor och mössor av familjens egen alpackaull. De starka färgerna åstadkoms med naturliga färgämnen. Framför allt är det folk från Brasilien på väg till Cusco som stannar till vid butiken.

– Vi startade kooperativet för tre år sedan. När vägen invigdes såg vi en möjlighet. Vår omsättning har definitivt ökat sedan den blev klar, berättar Eva.

Hittills säljs bara deras produkter i vägbutiken.

– Större kooperativ och företag förbjuder oss att sälja i Cusco. Vi hoppas i stället kunna sälja direkt till utlandet, kanske till Europa. Men vi vet inte hur man gör och vi har inga kontakter, säger Eva.

Vägen mellan Peru och Brasilien, den så kallade La Carretera Interocéanica, uppfyller en gammal politisk dröm. Under decennier har det funnits planer på att knyta ihop länderna för att gagna den inhemska och den internationella handeln.

Efter en överenskommelse 2004, mellan de båda ländernas presidenter, påbörjades det enorma bygget. Sedan dess har 6 000 personer arbetat med att knyta ihop den 560 mil långa tvärförbindelsen över kontinenten. Det är inte en helt ny väg utan arbetet har gått ut på att binda samman ett stort antal kortare astfaltsvägar till en lång bred väg.

För Brasilien har ett viktigt syfte varit att få tillgång till en hamn i Stilla havet. Den Brasilianska sojan, som är landets viktigaste exportvara, har tidigare fått transporteras med båt runt hela kontinenten. Den nya vägen kan korta transporttiden med en vecka.

Men det finns också många andra som kan dra nytta av vägen. En strid ström av arbetskraftsmigranter har redan följt vägen. Det har gjort att små städer på kort tid har vuxit och utvecklats.

Ett sådant exempel är Puerto Maldonado. I staden asfalteras grusgatorna efter hand och kulturlivet spirar. Det byggs hus och öppnas restauranger. För första gången är det Puerto Maldonados tur att vara värd för en konstfestival som cirkulerar mellan flera latinamerikanska städer. Därför uppförs nu stora muralmålningar runtom i staden.

Lolanda Ibarra Portocarrero driver hotellet Pirwa tillsammans med sina föräldrar. I dag har de en hel del gäster. Staden är nästan tio gånger större nu än 2008 då hon flyttade hit.

Gruvarbete är ett av de arbeten som regionen erbjuder och som lockar många migranter. Guldgruvorna i området skapar ekonomisk tillväxt men också en allvarlig miljöförstöring. Många av dem drivs illegalt.

För att komma åt de stora guldtillgångarna skövlas skogen och i guldframställningen används stora mängder kvicksilver som hamnar i floderna. Vattnet i floden Rio Madre de Dios, som utgör Puerto Maldonados gräns, är numera gulbrunt.

/ Texten är ett utdrag ur senaste numret av OmVärlden

Mattias Lundblad och Johannes Frandsen